En natt med Shrek och Eric

Det har ju i alla tider debatterats huruvida actionfilmer och tv-spel gör dagens ungdomar mer våldsamma och aggressiva. Jag har alltid skrattat och avfärdat detta som nonsens men inatt insåg jag att det ligger en hel del sanning i det, i alla fall vad gäller vissa tv-spel.

Jag och Eric spelade Shrek – Treasure Hunt inatt*, ett PSX-spel jag köpt för en billig penning och som jag hade hyfsade förväntningar på. Storyn var att tre blinda möss snott Shreks picknickkorg och nu skulle man samla ihop innehållet igen så man, eller snarare Shrek, fick gosa med Fiona. Baksidetexten utlovade bland annat tio rafflande minispel med inslag av fiske och dragkamp. Skyhöga förväntningar som sagt.

Aldrig har jag dock blivit så aggressiv av ett spel - Shrek var helt ostyrbar (framförallt om man försökte hoppa med honom), grafiken sög (även om man tog i beaktande att det var ett gammalt spel), ”musiken” var enbart enerverande och från att vara sövande enkelt (skulle springa omkring och hämta saker utan tillstymmelse till möjlighet att dö) blev det absurt svårt på ett minispel med hundra hopp och lika många fallgropar och eldklot som omöjligt gick att parera med skicklighet.

När jag kollade kontrollförklaringen för ett minispel fick jag den detaljerade och givande förklaringen som ni ser på bilden ovan. Sånt som får en att inte veta om man ska skratta eller gråta, men mest av allt gör en mållös. Tack för informationen.

Så ja, tv-spel kan göra en aggressiv och sammanbiten och få en att känna näst intill ett tvång att ställa spelskaparna till svars på ett mer eller mindre trevligt sätt. Hade jag köpt spelet till fullpris hade ingen nåd funnits i sikte. Dessutom blev stämningen mellan mig och Eric lite lagom spänd ett tag så jag anar att detta är ett spel som kan driva vem som helst till skiljsmässa om man nu är dum nog att spela med sin lover.

Jag säljer nu detta fantastiska spel till högstbjudande. Förstår om ni blivit sugna efter alla dessa storslagna vitsord. Några bud? (Skambud undanbedes.)



* Egentligen var det mest jag som spelade och E som glatt hejade på, men han klarade sista banan samt konststycket att fånga tio maskar och det är ju egentligen bara det som räknas.