Starka tillsammans

Idag satte jag upp mina bilder till utställningen och till min hjälp hade jag M som problemlösande assistent, nästanarkitekt som hon ju är. Utan henne hade jag aldrig rett ut det, insåg jag rätt så snabbt. Ibland var till och med fyra händer i minsta laget.


Det tog sina sköna timmar att klura ut ställe att sätta upp dem på, att ta reda på om det fanns någon som hette Kalle eller inte samt att bestämma ordningen på fotona (fast jag tyckte att jag tänkt klart redan innan). Efter det följde det eviga arbetet med att mäta för att få det något sånär rakt. M knäckte idén med att använda sig av ett snöre för att skapa raka linjer och hon var den som lyckades spåra upp ett som vi kunde låna. Det var även hon som stod för det eviga mätandet med den märkliga skallinjalen medan jag stod för det ivriga tejpandet och allmänna klureriet. Tillsammans var vi hur som starka, vilket ju passade med tanke på att evenemanget heter just så.

Styrkta av kaffe ur uråldrigt välanvända, men charmiga, kaffekoppar (Det var för övrigt vi som styrde upp kaffebryggandet då det var en sådan där restaurantbryggare med automatisk vattenpåfyllning och både jag och M ju är mer eller mindre i den branschen.) var vi klara vid halv tre och rätt nöjda med resultatet. Kvar är att svänga ihop en presentationsbild samt att hoppas på att någon kommer och tittar till helgen. Tycker någon dessutom om bilderna så är det ju extra bonus.

All kärlek till M som dessutom hela tiden pratade om nästa gång: ”Nästa gång du ställer ut ska vi ha ståltråd med oss”. En sak är säker: blir det, mot förmodan, någon mer gång har jag lärt massor och jag ska ha mängder av bra-att-ha-saker med mig. Dessutom vägrar jag sätta upp något utan min specialistassistent nu när vi är så inarbetat team. Det får nog hur som dröja för det här tog mer på krafterna än jag trott.

Snax

Först McDs minimorötter och nu Hemköps helt nyttiga snacks vid kassorna. Galet bra initiativ även om jag är så pass förstörd att jag ju aldrig skulle köpa äppelbitar istället för choklad.

Cirkusliv

När jag var liten drömde jag om att bli cirkusprinsessa. Mest var det nog lindansandet som drog. Jag minns hur jag tjatade mig till ett uppspänt rep på låg höjd ute vid sommarstugan och hur jag gav upp efter max tio minuter. Jag fascinerades nog även av det fria livet och de märkliga kläderna.

Idag var jag på cirkus med M och lilla L. Jag hade fått två fribiljetter och är glad att jag kom på att jag kunde bjuda dem. Ingen av oss hade varit på cirkus på år och dar (och L hade aldrig varit) så det var lite nytt för oss alla tre.

Givetvis kom ösregn och åska på vägen dit. Jag hade fribiljetter till samma cirkus förra året och var då tvungen att vända på grund av att jag blev fullkomligt dränkt på vägen dit. Således var jag förberedd denna gången (eller var det så att M var duktig och förvarnade mig om att paraply var smart att ha med).

L gav akrobaterna fem glädjeskrik av fem möjliga och trollkarlen samt den gröna clownen enbart tristessålande. Min favorit var kamelen som vägrade lägga sig ner (när de tre övriga gjorde det) och när skötaren röt till spottade kamelen på honom. Håller mig helt utanför diskussionen om huruvida cirkusdjur far illa eller ej men helt underkuvade är de baske mig inte.

Kanske väcktes en dröm hos L idag. I alla fall var han väldigt hoppsugen efter att ha sett akrobaterna studsa på trampoliner.

Äntligen!

Och så var man stammis. Kom som vanligt till Mc Donalds tio i tolv med M. Och tjejen med flätorna jobbade som alltid (saknade henne när jag var där häromdagen med the Slyna). Halva nöjet med McD för mig är att vi kommer så sent så det irriterar och de aldrig har pajer klara och jag svarar deras ”Ja, fast det tar åtta minuter” med ett ”Jag väntar gärna”.

Idag säger flätflickan ”Ska du ha paj? Jag ska nämligen sänka en till en annan och du brukar vilja ha jordgubb” redan innan jag hinner öppna munnen.

Jag kom av mig. Cirklarna rubbades men sötman över att nu kunna titulera sig stammis överväger nästan min inarbetade dialog.

Synd bara att det snart är dags att flytta.

Dårskapens hus

Det finns folk som tycker det är kul att vandalisera på fyllan, att krossa rutor och förstöra blomplanteringar. Själv är jag galet laglydig och stillsam som full men ler i mjugg åt busstreck med baktanke.

En svårslagen favorit är när någon för några år sedan tog sig upp på rådhuset och bytte plats på R och D. Tyvärr byttes det tillbaka illa kvickt men jag tror en hel del fortfarande minns. Hittade dessutom ett suddigt tidningsutklipp om det.

Och jag tror jag vet vem lustigkurren var.

Omstart

Jag har insett att det får vara nog nu. Det är samma sak var sommar: jag slutar i princip att äta och det jag äter är onyttigheter. Lätt hänt när man har godis och glass runt om sig.

Det är ju knappast så att jag lever speciellt sunt annars, men nu, precis som några gånger förr, känner jag att det är dags för en lite nyttigare fas.

Jag säger fas för jag vet att det sällan blir långvarigt.

Jag och the Slyna gick och laddade för en detoxvecka igår. Vi får väl se om det blir av eller inte. De två gånger jag har gett mig på det har jag varit nära att förgås. Mitt sockerberoende är uppenbarligen inget att leka med. Av någon outgrundlig anledning känner jag på mig att det kan gå bättre nu. Självkännedom är ju å andra sidan inte min starka sida…

Så kanske är det så att jag och the Slyna låser in oss veckan innan skolstart för att tugga kokta grönsaker och råris samt hälla i oss äckligt citronvatten. Allt för att bli piggare samt för att jag ska få bättre sinnen, jag som redan hör och ser betydligt mer än jag mår bra av.

Men det går säkert bra om man är två och får fördriva tiden med Burnout. Ska hur som slå mitt rekord på två dagar.

Drog

Min nya drog är livsfarlig. Det var Rebecka som langade över sidan till mig som utan tvekan kommer bli min undergång men en trevlig sådan.

Det började en gång med ett japanskt korsord i en vanlig korsordstidning och även om det här kallas för griddlers är det samma och underbart fängslande och ytterst vanebildande.

Så jag varnar – gå inte in på denna länk.

Urval

I dagarna två har jag sorterat och gallrat bland mina tusentals foton. Jag har nämligen fått den stora äran att få ställa ut lite bilder snart och fast jag har vetat om det ett tag har tiden gått galet fort. Igår var L och N här och pekade på favoriter och idag fick stackars Z sitta med mig i det slutgiltiga kvalet och se mig pendla mellan att bortsortera nästan allt för att sedan gny över dem som liksom aldrig riktigt passade in.

Resultatet blev omkring tjugotvå bilder. Det definitiva avgörandet får ske när jag får se upphängningsstället. Ännu har jag några dagar på mig att klura på hur jag ska hänga upp dem och om jag ska ha något bakgrundspapper och annat viktigt. Svåra val. Tur jag har vänner som hjälper mig.

Hur som måste jag snart framkalla massor av bilder och sätta in dem i vackra album. Det får bli mitt höstpyssel vid sidan om att fota ännu mer.

Nu hoppas jag bara att allt blir som jag tänkt mig – det lilla jag nu har tänkt.

Jag borde resa mer. Och dansa.

Se och läs mer

Ta mig bort

Nu är festivalen äntligen över och jag är mer död än levande. Ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att återhämta mig.

Igår väckte jag min bror vid sex på morgonen. ”Ska du med eller?”, frågade jag. Han kastade sig upp med ett ryck och svarade ”Självklart, vart ska vi?” Det är underbart det där med yrvakenheten – att helt tappa greppet om vart man är och vad som sker. Just nu önskar jag att någon ska komma och väcka mig på samma sätt och fråga om jag ska med, även om jag hoppas på roligare äventyr än ett femtontimmarspass på campingen. Och så måste jag nog vila upp mig några dagar först så ja orkar.

Lite siffror och förbannat mycket gnäll

Idag har jag brett hundratjugosju baguetter och hundrafyrtiosex smörgåsar mellan klockan sju och tolv. Jag har därefter stekt hundrafyrtioen hamburgare och friterat hundratrettiofyra portioner pommes.

Och nu är jag trött.

Och hungrig.

Jag har nämligen bara hunnit äta en ostmacka och två PEZ-tabletter (som Jonas hittat i ett hus han städat) under mitt femtontimmarspass. Bortsett från en kopp kaffe är det enbart det och två glas vatten som har nått mina svettsältade läppar. Det är dock först nu hungern har kommit. Och mattheten. Det har liksom inte funnits tid över att känna efter förrän nu.

Över trehundra gånger har jag idag förbannat mänskligheten och då främst ”den nya generationen”. Inte ens när jag var sjutton var jag så odrägligt full på ett så galet patetiskt sätt som de är nu. Inte en enda pojke har hur som flörtat med mig i år vilket borde innebära att de äntligen lärt sig alternativt att jag har åldrats en hel del sedan förra året (vilket ju jag och the Slyna faktiskt konstaterade häromveckan).

Imorgon åker de hem. Då kommer badjävlarna tillbaka istället. De lär få glassplitter i fötterna. Grattis.

Och nej jag är inte bitter – bara förbannat utarbetad.

En dagens

Dagens...

arbetstid: 06.30-21.30 (fick sluta tidigt idag)

huvudsyssla: baguettbredning och hamburgarvändning samt försök till kommunikation med smått berusade tonåringar.

kändis: Bingo med fru. Köpte Aftonbladet med bilaga.

felhörning: ”Har du mobil med dig?” hörde han som ”Har du moped med dig?”

lukt: nyssvaken i tält blandat med bakfylla och lätt duggregn.

mantra för överlevnad: ”Snart är det söndag. Snart åker alla hem.”

festivalleksak: uppblåsbar luftgitarr – alla har en

tråkigaste arbetare: jag. Tackar nej till alla erbjudanden om gratisöl – både av redan kända och okända.

folkmagnet samt ”oj vad händer?”: ett helt busslast med poliser som patrullerade enbart för att kolla läget. Visste inte att det fanns så många ens i hela Blekinge och framförallt inte så många som kan avvaras för bara en camping.

ouppfyllda önskan: helkroppsmassage, svalkande bad och sömn

Världens viktigaste nyheter

Jag såg detta igår och skrattar fortfarande. Detta, om något, är humor.

Nattligt besök med tragiskt slut

När jag skulle lägga mig satt den där mitt på kudden – en vit nattfjäril. Det kändes som den väntade på mig, lite sådär som i filmerna när någon närstående dött och de sedan kommer tillbaka och hälsar på i fjärilskepnad.

Men ingen jag känner är död – vad jag vet. I alla fall ingen så pass närstående att han eller hon bemödar sig med att ta på sig fjärilskrud för att tyst sitta och titta på min kudde en tisdagskväll.

Då fjärilen likväl inte verkade ha något hemligt budskap (i alla fall inget som gick fram) fotade jag den istället. Det verkade den gilla för när jag ville få den till att sitta på ett annat underlag kravlade den upp på mitt finger och lät sig flyttas istället för att flyga iväg.

Efter fotosessionen lät jag den vila i sängen bredvid. Imorse märkte jag att den uppenbarligen hade flugit tillbaka och lagt sig bredvid mig. Stort misstag, då det ledde till att boken jag läser, som låg på en kudde, kasade ner och ramlade över den under nattens lopp så den dog. Känns helt sorgligt. Förstår nu folk som sörjer sina husdjur. Jag småsörjer ju redan mitt efter mindre än en natt ihop. Kanske dock delvis beror på att jag känner mig lite halvskyldig till det stackars djurets död. Borde nog inte barrikadera sängen med böcker på det viset.

Nedräkning

Nu har det börjat – det fasansfulla kaoset. Denna vecka är Östersjöfestivalvecka och jag är redan på gränsen till slutkörd – för att inte tala om hur min kära mor mår. Jag kan omöjligt förstå vad som lockar folk från landets alla hörn till denna pöbelaktiga folkfest som mest består av en enda lång fjortisfylla för folk i alla åldrar.

Det blir några intensiva dagar för mig av hamburgerstekande och hindra-folk-från-att klättra-i-flaggstången-diskussioner samt en ständig inneboende rädsla för de fulla ungdomarna som kan få för sig vad som helst (uppenbarligen är jag gammal nu). Allt jag önskar mig är att överleva och det så smärtfritt som möjligt.

Ikväll är dock min sista i frihet. Den ska firas i goda vänners lag med styrkande vin och skratt. Har jag tur varar kanske glädjeruset ända till söndag. Det är vad jag kan inbilla mig för stunden i alla fall.

Skruvat

Orkade uppsättaren inte skruva längre? Eller fanns det inte kortare skruv i huset? Kanske är det så man ska kunna hänga överraskningspresenter på skruvarna? Eller märkte de kanske att skruvarna var på väg in genom väggen i vardagsrummet och inte orkade byta?

Min bloggande klass

Jag har insett att alla har en, i alla fall alla i min klass. Nästan.

En del av mina vänner säger att det inte längre är någon mening att höra av sig till mig – de vet ju allt som händer mig redan, genom bloggen. Om det nu är så att man får reda på allt om folk genom deras bloggar så känns det som klassen kommer vara sjukt sammansvetsad till hösten. Återstår att se med andra ord…

Har hur som bestämt att ära mina kära kursare genom att kasta in dem i en egen liten kolumn i högerspalten. Är det någon av er som protesterar ljudligt plockar jag givetvis bort er bums och hojta gärna om det är någon av er som hittat mig utan att jag ännu hittat er.

Socker i blodet

När man är uppvuxen på samma gata som en omsjungd sockerbagare eventuellt bodde på en gång, är det ju inte så konstigt att man blir sockerberoende och kallas Sandy Candy av vissa och Snady Cnady av en och annan.

It´s meant to be.

Tecken från ovan

När jag gick förbi stadens lilla biograf Metropol häromdagen och såg de gigantiska affischerna på husväggen önskade jag mig bilden på Depp som farlig pirat. ”Den vill jag ha”, sa jag. ”Den hade varit snygg att klä en vägg med.”

Idag passerade jag och the Slyna bion och i samma stund föll Depp ner med ett brak. Tur att vi gick på trottoaren på andra sidan, annars hade vi kunnat bli dödade av en pirat dagen till ära. Vilket öde.

Jag ser det som ett tecken. Inte nog med att jag vill ha Depp – Johnny vill ha mig också. Tyvärr var det lite väl mycket folk omkring oss för att vi obemärkta kunde ta med honom hem.

Men bara vetskapen om att Depp suktar efter mig räcker långt.

Köttmos

Två ryssar (eller nåt i den stilen) stod bakom mig på Hemköp. Den ene gick fram i väntan på deras varor och då han såg mina spagetti på bandet fnissade han, pekade och sa ”köttmos” till sin kompis som också skrattade.

Någon språkbegåvad som kan förklara innan min vilt skenande fantasi skapar en egen sanning?

Fantomsmärtor

En gång i tiden hade jag galet långt hår. Eller ja, i rätt många perioder har jag faktiskt haft det. Hur som är det kortare nu, om än längre, än när det var som kortast och jag är rädd för att mitt hår har drabbats av fantomsmärtor.

När man råkar bli av med en fot eller så kan den ju fortsätta att klia. Nu har jag i flera dagar känt ett hårstrå klia mig på vänstra innerarmen, nästan nere vid armbågen.

Mitt hår är inte så långt och jag HAR inget löst hårstrå där och jag har ju bytt kläder flera gånger.

Men känslan består.

Kan bara tolka det som att håret vill växa igen, så här mot alla odds, i sommarvärmen.

Etmylogiska skratt

Äntligen är the Slyna på plats här nere, om än bara för några dagar. Äntligen lite välbehövd uppstyrning av tillvaron. Vi tog en runda på stan vid tiosnåret och insåg båda två hur otroligt mycket man hinner på en timme så pass tidigt. Det är på morgonkvisten allt händer på nåt sätt.

Vi lånade boken Om Karlshamnstraktens ortnamn och gjorde en etmylogisk djupdykning vid Mieåns kant vilket vi uppenbarligen borde ha gjort för länge sedan då vi lärde oss hur mycket som helst och samtidigt fick avnjuta ett underbart språk.

Blandade favoriter:

Bästa nyordet:
Kofsa, där vi båda varit, kommer från koffs dvs. ”tofs på en skrakfågels huvud” samt koffsig som kan beskriva ett träd med lummig krona.
Kanske bor det sånna där skrakfåglar i träden… Ska snarast åka och titta. Koffsiga i huvudet kände vi oss dock båda, då vi dagen till ära båda bar turban.
”Om betydelsen av namnet Koffsan behöver vi alltså icke sväva i okunnighet”, skriver Ohlsson och det känns tryggt.

Bästa rubriken:
”Tärnö, Sonaholm, Ganteskärvet, Stålhandskarna, Svarte hatt samt diverse andra namn på öar, holmar, skär, öar och kringflutna stenar”

Mest svåruttalat:
Ingerdahej

Mest omdiskuterade av oss samt märkligaste förklaringen:
Att Svängsta icke hör till gruppen ”bebyggelsenamn på –stad”, visar redan den alternativa uttalsformen ”Schäingstan” (med bestämd slutartikel). Namnet betyder ”platsen (i Mörrumsån), där man brukat svänga hästar”. I dialekterna har ett utsprungligt ”svärmia”, bildat till en stamform av verbet ”simma” och med endera betydelserna ”låta djur simma över vatten” och ”låta djur simma för att rengöras eller svalkas”, ombildats till sväna, svänna eller svänga.

Vi undrar vem som säger Schäingstan istället för Svängsta och om han/hon isåfall är nykter?
Vi undrar också hur ”svärmia” kan betyda något så långt samt, naturligtvis, varför man måste gå med hästen så förbannat långt för att kunna vända och måste det ske just i vatten?

Fanns två böcker om den blekingska dialekten jag ska lusläsa så fort jag är klar med ortnamnsforskningen. Kanske både ni och jag får förklaring på ett och annat då.

Oväntat besök

Idag fick jag storfrämmat på campingen. L kom förbi för att pussla och till viss del umgås med mig och mina släktingar (som anstormade när de hörde att den berömde L var i krokarna).

Eller var det mest slump.

Om någon betvivlade det innan, kan jag meddela att han är minst lika bra på att pussla som att skriva hits och äta korv och det säger ju faktiskt en hel del.

Antar att han kommer bli vansinnig på mig för det här, men måste ju delge er den smått ondskefulla blicken jag fick då han hittade ett hårstrå bland pusselbitarna. Det var i samma veva jag kände att det var läge att lämna honom ensam med pusslandet tills han blev klar.

Två pussel hann han med i rasande fart. Får nog bjuda upp honom till Växjö när det vankas tusenbitarsläggningar.

Sannolikhetslära

Det finns ju statistik uträknad för hur stor risken är att träffas av blixten, krocka med bilen eller dö i en flygkrasch.

Jag undrar hur statistiken ser ut för små, nästan osynliga flygfän, att i skymningen dö genom att flyga in i en cyklandes människas ena öga. Och hur ändras siffrorna om människan i fråga cyklar med kisande ögon?

Sandra skrattar och ler

Idag föll det små lätta regndroppar på mitt huvud. Låt svalkan stanna och jag kommer ta mig kvittrandes genom hela veckan.

Ökad upplaga

Idag fick vi 75 Aftonbladet, vilket är mer än vad Karlshamns största mataffär fick enligt tidningskillen.

Vi sålde 19.

Det är inte första gången det händer och det är därför jag ler i mjugg och ser ironin i kvällstidningarnas löpsedlar där de skryter om ökad upplaga – förvisso sant, men hur många blir egentligen sålda?

Campingliv del två

Varmt klibbig dag och massor av stress. Ljusglimtarna kom dock till och från.

En kille, på kanske åtta, kommer in i kiosken, nybadad i bara badbyxor och handduk och ännu lätt darrande för att köpa två GB Sandwich. Han har trettio kronor och får således åtta kronor tillbaka vilket får honom att utropa:

”Oj så många pengar tillbaka! Vilken tur för jag samlar nämligen på pengar.”

Den som ändå kände att man ansåg sig ha den hobbyn…

Den ensamma vargen del två

Ännu en ensam varg – denna gång i kontaktannonsernas myller. Märkligt. Kanske det inte ens handlar om en felaktig särskrivning utan har någon djup betydelse jag missat.

Och det kan ju inte vara samma som skrivit för han jag pratade med letade hemma fru.

I min desperation över att göra det tydligt och lätt att läsa strök jag över och således gjorde jag texten svårläsligare än tidigare. Så går det när man försöker vara pedagogisk.

Tankebanor

Jag tänkte ändå igår att Karlshamns himmel alltid är beströdd av fågelsiluetter, att himlen aldrig är fri. Sen tänkte jag att det var vackert och att fåglar ändå är något visst för mig, kanske för att jag är född just här. Jag tänkte tillbaka på hur jag förr samlade fjädrar i påsar, hur jag såg solens strålar leka med färgerna. Jag minns att jag tyckte om de svarta fjädrarna bäst, de som skiftade i grönt och de stora vita svanfjädrarna. I Prästslätten fanns en stor slänt där marken var full av fjädrar. Det var nästan som att gå och plocka blommor, bara att buketterna bestod av tappade fågelskrudar. Jag funderade om det var likadant nu.

Då tänkte jag på att jag skådat inte mindre än fyra döda fågelkroppar de närmsta dagarna och funderade på om det var ett tecken eller ej. Då jag ändå inte visste vad det i så fall skulle vara ett tecken på släppte jag tanken fri. Jag har inte orken just nu att överanalysera och försöka tyda sådant som kanske ändå inte är.

Jag tänkte på vad som skulle hända om fågelinfluensan kom hit. Jag såg för min inre syn hur döda fågelkroppar handlöst föll från skyn. ”Men det händer inte”, tänkte jag. ”Det händer kanske någon annan stans men det händer inte mig.”

Jag vaknade vid fyra i morse. Svettig av värmeböljan och det öppna fönstret fick mig att tydligare än vanligt höra fiskmåsarnas eviga morgondiskussioner. Jag tänkte att just fiskmåsar kanske inte är den fågel jag tycker om, att fåglar nog egentligen mest är enerverande. I alla fall på morgonen och när de flyger just över mig och kretsar i helt små cirklar.

orakat

Det är något visst med de tyska kvinnorna. Det är nämligen så att de flesta är betydligt hårigare än den genomsnittliga svenskan. Upptäckten gjordes förvisso för över tio år sen då jag gjorde misstaget att besöka ett badhus i Hertzebrock-Clarholtz. Så mycket hår under armarna som jag såg där kan jag omöjligt få beskåda i Sverige – ens om samtliga badgäster är män.

Chocken sitter ännu i.

Nog för att en hel del svenskor inte har välrakade ben (vilket jag själv oftast är ett exempel på) men just dessa enorma buskar under armarna har jag ännu inte sett på någon svenska och jag tvivlar, ärligt talat, på om jag verkligen vill se.

Troligtvis är det bara jag som är fördomsfull och tjejtidningsförtryckt men även om jag har stirrat åtskilliga tyskor i deras håriga armhålor har jag fortfarande inte vant mig vid synen. Kanske borde jag bara avundas dem för att de bär upp sin behåring med sån självklarhet? Som jag redan nämnt, går jag understundom med orakade ben men råkar jag få på mig en kjol så det syns känns det ändå inte helt okej – för det känns som folk stirrar.

Ja, jag vet att behåring är naturligt. Det är bara att de där tyskornas armhålstofsar är så ofantliga. Helt utan ans verkar de vara i vägen. Men vad vet jag? Får väl åka på studieresa till Tyskland och undersöka mentaliteten och fråga dem varför de aldrig känner sig fel när de ser modellerna i magasinen ha slätrakade ben och kala armhålor. Är det brist på reflektion eller en medveten reaktion? Spelar kanske egentligen kvitta. Själv sitter jag mest och hoppas på regn så jag får mindre jobb samt att alla cykelsemestrande tyskor tvingas ta på sig mer än linne.

trötthet

En ofattbar trötthet har förföljt mig hela dagen och fram till nyss har jag bara suckat och varit gråtfärdig mest hela tiden. Massor att göra i kombination med att jag var galet trött på folk, vilket är sådär lyckat i servicebranschen (men ack så vanligt – tro mig). Många hade fått solsting och bara gnällde, och klagade inte gästerna så bråkade jag med min älskade syster yster.

Jag är alls inte bra på att bråka. Jag tycker om att moget argumentera och fungerar inte det blir jag bara gråtig fast jag inte vill. Fan. Måste lära mig att skrika och bli arg så det syns istället – i alla fall om jag ska fortsätta jobba med min syster som helt stänger av mina argument och bara skriker och fräser när hon blir uppretad.

Jag vill ha: regn, sömn, vinrus på klippor, sällskap som får mig att glömma och skratta alternativt som jakande nickar åt att jag har rätt att vara trött och gnällig för ögonblicket.

Tycker inte om mig själv när jag är såhär labil och uppenbarligen ingen annan heller. Grälet idag ledde åtminstone till en troligtvis helledig dag imorgon. Troligtvis kommer det bara innebära ännu mer stress och ångest över att få ihop ekvationen av vad jag bör ägna dagen åt och vad jag egentligen vill. Det jag behöver är att komma bort tror jag. Snart.

Frestelse

Jag börjar ana ett mönster. Förra veckan hade någon dumpat en sån där julkalender, med en chokladbit bakom var lucka, på elskåpet utanför mitt hus. Alla luckor var länsade men en chokladbit låg och frestade ovanpå. Nog för att jag älskar choklad men jag vågade inte falla för ett så pass billigt trick. Jag inbillade mig att den redan var slickad på (eller något ännu hemskare) och att det satt någon skojare i ett närliggande fönster och småfnissade i mjugg, sådär som folk i filmerna gjorde med plånböcker och fiskelina förr.

Jag gick en runda på stan och när jag kom tillbaka såg jag att biten var borta. Uppenbarligen finns det folk som inte har lika stor självkontroll som jag…

Igår hände det igen. Denna gång en ljuvlig jordgubbe precis utanför min port. Även denna gång tittade jag bort och motstod frestelsen, med näppe. Mat från gatan är ju trots allt inte så mycket att ha om det liksom inte världskrisar.

Jag anser att det finns tre möjligheter:

1. Allt är en slump. Min gata inbjuder helt enkelt till att kasta/tappa godsaker på, eller kanske det helt enkelt ligger lika mycket mat på andra gator och skräpar?

2. Någon är ute efter att döda mig och lägger ut fällor i form av förgiftade favoriter i min närhet. Lite som i Snövit, fast utan dvärgar.

3. Jag har en hemlig beundrare som har luskat ut vad jag gillar och nu försynt försöker uppvakta. Om så är fallet och han/hon läser bloggen så önskar jag mig cheeseburgare, glass med mintsmak samt lax. Dock inte i kombination, tack.

Vet inte riktigt vad som är att föredra. Tvåan är ju förvisso inte så rolig men givet den som innebär mest action i mitt liv. Nåväl. Fortsättning följer – eventuellt.