Det där Idol

Det här med idol: det är som en drog för mig, i alla fall nu vid de första uttagningarna. Sedan kan det liksom kvitta lika när det bara är sådana som kan sjunga kvar.

Det är de där dåliga jag vill höra. De som får mig att åla omkring i soffan, ibland på grund av skratt men oftast på grund av att jag knappt klarar av att titta för det är så pinsamt. Jag kan inte förstå de där människorna utan verken karisma, utseende eller sångröst som ändå tror fullt och fast på att de kan bli nästa Idol. Har de alls sett tidigare säsonger och sett vad som krävs och vad det innebär? Saknar de helt självinsikt? Vilken godhjärtad mor som helst kan ju uppenbarligen lura i de flesta att de sjunger bra.

Men det är nog inte de jag finner märkligast. De jag helt saknar förståelse för är de där spexarna, som vet att de inte kommer komma med utan bara vill ha uppmärksamhet och programtid. De står där i sin (oftast) märkliga utstyrsel och fånar sig och ibland sjunger de nåt men i så fall så dåligt de bara kan.

Varför, varför, varför?

Okej, de blir igenkända. Kanske till och med utanför hålan där de bor. Men till vilken nytta? Ingen kan någonsin ha fått sig ett ligg på grund av att de fjantade runt i Idol. Eller? Är det så vill jag hur som inte veta.

Jag misstänker att det också kan handla om vadslagningar men jag har likväl ingen förståelse för varför man vill idiotförklara sig inför nästan hela svenska folket och jag förstår inte vem som vill betala sin polare för att han ska göra det.

Troligtvis är det bara jag som har blivit gammal. Hade jag varit sexton idag (alternativt om Idoljippot hade funnits på min tid) hade jag väl säkert stått där och åmat mig som alla andra. Eller inte. En snygg kille sa till mig i högstadiet att sluta sjunga för det lät så illa. Han fick mig att tystna ett bra tag (läs: många år). Så nä. Nog för scenarbete har behagat mig till och från men någon sångerska blir det aldrig av mig. Lika bra det – för alla inblandade.