Det började med att jag och M tog en av våra nu mer ofta förekommande McD-vandringar. Som jag redan berättat är vi ju redan klassade som stammisar där. Igår fick jag dock beskåda ett par som var ännu värre än vi – de beställde tio cheeseburgare (fem var) klockan fem i tolv och krängde de sedan en efter en på ett fascinerande sätt i jämn takt. De höll till och med samma takt i ätandet. Var helt fängslande att se. Jag som tycker det är mycket att äta två på raken.
Detta är dock bara en bihistoria. Den skulle ha fått betydligt större utrymme om det inte var för att jag hittade två gigantiska sniglar på vägen hem och insåg att jag ville fota dem men att kameran låg hemma. Det fanns inte mycket annat att göra än att balansera hem dem på ett pajpapper.
Jag döpte dem till Ragnar och Agda och efter bara några minuter var R favoriten. Dels var han vackrare i färgerna och betydligt mer samarbetsvillig än A. M skrattade åt mitt våperi då sniglarna hämtat sig från första chocken och försökte rymma över kanterna och enligt mig mest slemmade. Utan henne hade jag nog aldrig lyckats fullfölja mitt vanskliga projekt.
Efter att ha hämtat en calzonekartong hos M, som fick verka som provisoriskt snigelhem, fick de följa med hem för att fotas. Och det var då A började tugga på bladet jag stoppat i samt på kartongen. De var alls inte speciellt sugna på att modella utan stack in huvudet för jämnan. Några nöjdbilder blev det dock innan jag tröttnade (och de med för den delen).
Jag funderade ett tag på att behålla dem. Blev småförälskad efter att ha studerat dem så nära ett bra tag. Insåg dock att jag verken vet vad de äter eller hur de mår bäst så de blev utsläppta i min trädgård och lever, förhoppningsvis, lyckliga än ett par dagar, till skillnad från fjärilen som jag fortfarande har dåligt samvete över. Slutet gott allting gott.
6 kommentarer:
Du... hur lyckades du ändra på din profil och skriva "detta är jag" istället för "about me" Jag vill också ha ngt annat där. Hjälp!
Åh men sandra, äntligen har du hittat en modell-villig snigel, jag hade ju så svårt med det på våra fotorundor!
Nu åskar det och ösregnar här. Isch! :-/
Ha en fin dag!
B, A och T: Det har jag fått lite hackerhjälp med av han som har kommenterat under dig med + att jag har nån bok ang blogger som jag oxå vet har nån hemsida som jag nu glömt länken till (livet i K-hamn är alls inte lika strukturerat som livet i Växjö). Men jag återkommer snarast med mina få hackertips. Ska kolla kodningen. Mejlar dig på helgon eller nåt.
P - Villig och villig, men visst, betydligt mer samarbetsvillig än den som du hittade. ;-)
För övrigt samma väder här, men lite regn lockar ju bara fram sniglarna så det är ju bara bra :-)
åh spännande. jag har hört en geting äta en gång. det som var så vidrigt var att getingen åt av en skinkbit. jag kunde höra hur det knastrade och tänkte att om getingar äter skinka så kan de ju lika gärna ta en tugga av oss. burrrr.
När det gäller ätljud är papegojfisk min favorit! Att flyta precis vid vattenytan på en meters djup med snorkel och cyklop, hålla andan och bara lyssna på ett helt stim med papegojfisk som betar på döda koraller vid botten är alldeles underbart! Så fantastiskt avslappnande och rofyllt...
Fick tillfälle att göra det två gånger på semestern i år!
FK och M - Vi är ju oxå köttätare men äter ju inte på allt kött vi ser bara för det. Så ta det lugnt, flickor. Tror getingar inte har kött som huvudföda hur som och definitivt är mest inriktade på döda och tillagade grisar (iaf enl era exempel). Ha alltid en liten köttbit med er så prioriterar getingarna säkert den ist. *tipsar*
SMA - Låter ljuvligt! Själv har jag bara småsnorklat här och det var för säkert 10 år sen och då såg jag inte en enda fisk, mest bara tång :-/
Skicka en kommentar