Blixt och dunder

I lördags åskade det. Inte alls sådär lite lagom utan verkligen med massor av blixt och dunder. Smällarna var så höga och ljusskenet så starkt att jag inte ens pallade med att vara i vardagsrummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än åskan som på något vis uppfyllde hela rummet.

Det var inte det att jag var rädd, i alla fall handlade det inte om en rädsla för att dö eller att hela huset skulle brinna ner, utan mer den där oron och obehaget jag alltid får av åskväder.

Jag minns de där sommarnätterna för hundra år sedan som spenderades i farmor och farfars sommarstuga. Hur vi alla vaknade när det åskade, tog med oss våra täcken och tassade ut i vardagsrummet där vi halvslumrandes bökade ner oss i soffan: de, jag och mina två kusiner. Där satt vi och tittade ut mot havet genom de gigantiska fönsterrutorna och följde blixtrarnas dans över havet som oftast var vilt och galet. Då var det ingen oro utan bara gemenskap och spänning. Nu var jag istället ensam och bara irriterad över att behöva stänga ner datorn och dra ut alla kontakter.

Jag funderade lite på hur orolig man egentligen behöver vara mitt i stan, att det väl främst är ute på landet som allt brakar samman. Strax efter det smällde det till i hela huset och min telefon började tjuta. Det var den där uppkopplingstonen som lät hela tiden fast högt, precis som om det vore en högtalartelefon, vilket det inte är. Fan. Troligtvis är den sönder nu. Är evigt tacksam att jag åtminstone drog ut sladden till modemet redan vid andra åskknallen.

Ovanstående skrev jag i lördags, bortsett från första meningen som istället började med ”Ikväll”.

Hur som.

Nu är det måndag och sedan i lördags har jag varit utan Internet. Okej att jag var duktig att stänga av datorn och dra ut modemet, vad hjälper det när allt ändå brakar samman? Blixt och dunder står helt klart på min hatlista från och med nu. Och egentligen även Bredbandsbolaget som inte kan se något fel och behöver fem arbetsdagar till sitt förfogande för att hitta en tekniker, eller för att få honom att hitta hem till mig kanske. Vad vet jag? På fem dagar hinner man ju hur mycket och hur långt som helst enligt min mening.

Fast då krävs uppkoppling. Känner mig som en krympling nu och blotta vetskapen om att detta vakuum kommer att kunna vara veckan lång gör mig helt darrig. Jaha, dags att hora runt bland mina vänner hela veckan i jakt på Internet, precis som de där två rysliga veckorna i somras. Bävar.

Och nej, jag är inte rolig nu, bara bitter. Fan ta teknik som inte fungerar och som jag inte kan laga själv (dvs. all teknik som är mer sönder än att det går att åtgärda med hjälp av nya batterier).

Jag har i alla fall en telefon som lever av tre möjliga och den som överlevde gjorde det för att den inte var inkopplad och det var den inte på grund av att den knappt låter när den ringer. Så: är ni lika uttråkade som jag eller har lite medlidande över mig och vill höra mig gnälla och klaga lite på ovan nämnda händelser får ni gärna ringa. Nu när jag inte kan sitta vid datorn lär jag ha sjukt mycket tid över för telefonsamtal.