Min korrupta näsa

Det luktar snus i min soffa. Och nej, det finns inget snus där. Jessica var förvisso här igår men jag är helt säker på att hon inte har gömt eller glömt några prillor mellan kuddarna. Det är bara min näsa som spökar. Igen.

Jag börjar bli van nu. Med jämna mellanrum får jag lukthallucinationer. Jag har förvisso på gränsen till övermänskliga sinnen (nåja) som det är, men än så länge är det bara lukten som jag inte helt litar på. Värst var den där gången för flera år sedan när det luktade sjukt mycket smör i sängen. Jag höll på att bli tokig och kunde alls inte somna.

Det är lite som att vara rädd för monster under sängen – man får mantra högt för sig själv några gånger att de rent logiskt inte kan ligga där och trycka. Fanns de där skulle jag ha hört dem: dels på grund av min skarpa hörsel och dels på grund av att de hade nyst ganska mycket på grund av allt damm där nere. Nu får jag istället förklara för mig själv att jag inte ätit smör i sängen och inte kletat in soffan med snus. Det gör inte att lukten försvinner men åtminstone leder det till att jag kan sluta leta efter luktkällan.

Och varför, varför är det inte dofter av blommor och choklad som min korrupta näsa väljer?! Något säger mig att jag inte hade klagat lika ljudligt då.