Att börja skriva

Kanske jag ska sluta skriva om mig själv? Men hur ska en egoist som jag kunna gå utanför mig själv? Vad kommer det ge mig att skriva om lilla Kalle och hans röda boll? Jag som inte ens är speciellt förtjust i barn.

Jag vill skriva för att rannsaka och förstå. Inte för att det hjälper, men det skapar ändå en illusion om att jag reflekterar och lär av mina felsteg. Inget kan vara mer fel: allt går i cirklar.

Jag ska hur som sluta skriva om kärlek. Jag bara svamlar om vackra ord som jag ändå inte känner igen mig i när jag är mitt i. Det finns inga feberkyssar och svindlande omfamningar, inga stora ord. Allt är bara sköra fantasier och skira drömmar om ett liv som inte är.

Är det detta som är att bli vuxen? Att skratta hånfullt åt det som en gång var, åt den tid då jag ännu darrade? Är det nu tiden är inne för att se bryskt och moget på tillvaron och sucka lätt åt svärmeri och skylla alla känsloyttringar på billigt rödvin, hormoner och vädret? Kanske.

Jag ler åt den jag var då. Jag vill klappa mig själv på huvudet och ta mig i famn och förklara att det går över. För nog är det så att livet går i cirklar och att jag fortfarande är där, där jag än gång var? Nog är det så att jag fortfarande darrar – om än i mjugg. Och visst går det över och kan skrattas åt senare även om tårarna för stunden skymmer sikten och får mig att se oklart.

Jag läser mina gamla kärleksbrev som aldrig nådde mottagaren och bävar. Jag bävar för mina naiva ord och fruktar för det liv som aldrig blev, de pojkar som gick mig förbi och de som ska komma. Jag minns dem alla – pojken som vaktade cirkustält om natten och han som vakade vid lägerelden. Pojken som fick mig att skratta och mannen som fick mig att gråta. De goda och de vackra, de fick mig alla att darra och de visste om det.

Det var bara jag som var naiv och fånig, som lät en efter en förvandlas till vackra sagoprinsar i mina rosaskimrande flickdrömmar, en tillvaro i pastell och sköra toner. De som var så musikaliska borde ha hört att det klingade falskt. Själv är jag ju tondöv.

Att förlika sig med drömmen och definiera den som just en dröm, nog smärtar det? Kanske hade jag varit lyckligare i allt det sockersöta och i svallningarnas berg-och-dalbana? Olyckan bjuder jag på, den kommer likväl.

Jag har inga krav men inser mina begränsningar. Eller gör jag? Troligtvis inte. Och det är väl därför jag tänker börja skriva igen, om än stapplande och med det sockersött naiva i fingerspetsarna som en gåva ur det förflutna. Kanske det går att gnugga bort? Eller får det stanna så jag kan skriva om mig, kärleken och Kalle med bollen.