Personlighetsförändring

Något har uppenbart skett med mig. Från att i hela mitt långa (nåja) liv räknats som mer eller mindre nykterist har jag börjat bekanta mig med rödvinsflaskan lite titt som tätt... Jag har aldrig varit någon stordrickare precis. Troligtvis för att jag har så stort kontrollbehov, på gott och ont. Förvisso var jag ju konstant berusad, mer eller mindre, de tre månaderna jag bodde i Dublin. Men det är ju ett helt annat land (som till på köpet har pubar i vart gathörn) och gratis alkohol efter jobbet (går så när man dejtar en bartender) och i övrigt var mitt liv lite i kris och jag var helt enkelt inte mig själv. Ursäkterna är som ni märker många.

Bortser man från min galna, men korta, ungdomstid på den gröna ön, så har jag iaf aldrig varit någon stordrickare. Jag tål helt enkelt inte alkohol. Efter ett vodka-rejs, sista året i gymnasiet med Marie, kom jag inte mycket längre än till toaletterna på discot. Efter det har jag undvikit groggar… På studenten var jag nykter på utsparken men lyckades berusa mig på champagne på vägen hem i cabben. Var nära att åka ur bilen vid ett väg-gupp och satt sedan hemma under bordet och smygrökte och trodde ingen såg… Säger en hel del om mig berusad tycker jag.

De senaste åren har min alkoholkonsumtion bestått att några glas vin per år utspritt på tre eller fyra tillfällen. Några klunkar vin eller bara åsynen av en flaska har fått mig berusad. Men NU; kanske beror det på att jag går i en klass igen. Mina år som fristående kursare har inneburit en befrielse från klassträffar utanför skolan. Klassfester är inte av ondo, iaf inte nödvändigtvis, och jag är glad över att äntligen ha något som kan kallas klass igen. Det känns bara så märkligt att känna ett lätt sug efter alkohol och att se fram emot att festa om helgerna. Kanske är det en övergående grej och troligtvis beror det mer på min törst efter vänner, än min törst efter alkoholen. Har egentligen minst lika gärna videokvällar, sällskapsspelskvällar eller helt enkelt te-stunder med nära och kära.

På en klassfest för några helger sedan kom jag hemvinglandes i regnet och gav min pojkvän en hel del skratt. Mina envisa försök att ge ett nyktert intryck, hålla ögonen öppna samt förbrilt jaga sugröret i vattenglaset hade nog fått vem som helst att mer än småle. Kvällen till ära uttalade jag ett, nu mer klassiskt, citat: ”Jag kommer aldrig mer att förakta fulla människor, för de gör så gott de kan.” Så det så!

Tisdagen den 23:e november 2004