Dagens ros

Idag fick jag äran att gå på en intressant temadag om mångfald. Jag valde att tillsammans med några medkumpaner smita en stund innan det slutade och med mig i flykten tog jag en kopp ljummet kaffe och dubbla portioner prinsesstårta.

Plus rosen.

Dessutom hade jag inte mod att själv ta portion två utan flera veckors hets mot M angående hennes ”mjäkighet” gav äntligen utdelning och hon armbågade sig fram och tog åt mig.

Plus rosen.

Det var omöjligt att både äta tårta på papptallrik och dricka kaffe ur ranglig mugg samtidigt som jag skulle gå och leda en cykel. E fick därför bli cykelansvarig (fast han gruffade lite om att han kände sig omanlig och uttittad när han ledde en damcykel) och M kaffehållar-ansvarig. Kände mig galet uppassad och nöjd med tillvaron där jag gick och smaskade prinsesstårta mitt på stan och solen lös och jag glömde helt bort att det var lite av ett svek och att man inte ska njuta för mycket av saker man snott.

Så kom straffet. Jag stoppade in hela stöldgodset till ros i munnen på en gång och det blev för mycket av det goda. Marsipan i lagom dos är okej men där gick någon form av gräns för mig. Att de andra skrattade åt mitt febrila tuggande gjorde inte saken bättre. Eller att kaffet, som jag tänkte skölja ner med, helt hade kallnat - solstrålarna till trots.

Och ja, jag skäms lite för jag utnyttjade situationen och roffade åt mig, men svenskarna beskrevs som lite fega idag och då var jag liksom tvungen att svulla för att motbevisa. Och jag borde kanske ha tackat de som stod för kalaset, men det är ju också typiskt svenskt och är jag osvensk med det första bör jag väl vara konsekvent?

Så dagens lärdom är följande: är mat gratis så ta tills du skäms (och då skickar du någon annan att ta ännu lite mer) men det som ser godast ut behöver inte vara det och råkar du få marsipanrosen så dela den med någon annan, för den svenska lagomheten är uppenbarligen bäst trots allt.