Tankebanor

Jag tänkte ändå igår att Karlshamns himmel alltid är beströdd av fågelsiluetter, att himlen aldrig är fri. Sen tänkte jag att det var vackert och att fåglar ändå är något visst för mig, kanske för att jag är född just här. Jag tänkte tillbaka på hur jag förr samlade fjädrar i påsar, hur jag såg solens strålar leka med färgerna. Jag minns att jag tyckte om de svarta fjädrarna bäst, de som skiftade i grönt och de stora vita svanfjädrarna. I Prästslätten fanns en stor slänt där marken var full av fjädrar. Det var nästan som att gå och plocka blommor, bara att buketterna bestod av tappade fågelskrudar. Jag funderade om det var likadant nu.

Då tänkte jag på att jag skådat inte mindre än fyra döda fågelkroppar de närmsta dagarna och funderade på om det var ett tecken eller ej. Då jag ändå inte visste vad det i så fall skulle vara ett tecken på släppte jag tanken fri. Jag har inte orken just nu att överanalysera och försöka tyda sådant som kanske ändå inte är.

Jag tänkte på vad som skulle hända om fågelinfluensan kom hit. Jag såg för min inre syn hur döda fågelkroppar handlöst föll från skyn. ”Men det händer inte”, tänkte jag. ”Det händer kanske någon annan stans men det händer inte mig.”

Jag vaknade vid fyra i morse. Svettig av värmeböljan och det öppna fönstret fick mig att tydligare än vanligt höra fiskmåsarnas eviga morgondiskussioner. Jag tänkte att just fiskmåsar kanske inte är den fågel jag tycker om, att fåglar nog egentligen mest är enerverande. I alla fall på morgonen och när de flyger just över mig och kretsar i helt små cirklar.