Husdjursnostalgi

Jag har skaffat mig husdjur. Jag tänkte först skriva mina allra första husdjur men kom på att det är ljug. Några stycken har jag ju faktiskt hunnit med innan.

Dessa minns jag (OBS! Inget för känsliga då en hel del av dem har gått en mer eller mindre brutal död till mötes):

Akvariefiskar
För många för att räkna upp namnen på och jag har likväl glömt dem. De dog bara hela tiden och det var äckligt att rengöra akvariet som lät så man knappt kunde sova. Insåg snabbt att det var roligare med tv och har därför inte haft akvarium på nästan tjugo år.

Vitus
Mitt söta lamm som blev en betydligt större och okramvänlig bagge. Som lamm gick jag med honom i koppel vid torpet. Kärleken till honom tog abrupt slut dagen då han jagade mig runt i hagen och försökte stångas. Många år senare fick jag reda på att fåren alls inte blev sålda till en snäll farbror utan slaktades och att jag har ätit Vitus till middag. De som genom åren har kallat mig hjärtlös bör här med få sin förklaring: se hurdan uppfostran jag fått.

Polly
Ett gotlandsruss som inhandlades till mig som hästtokig åttaårig. Hästen vilade upp sig över sommaren på en 4H-gård där jag och min kusin ”jobbade” då Polly snart skulle föda. Nu, sjutton år senare, har vi fortfarande inte sett röken av något föl men magen på hästen är likväl stor och rund. Börjar så smått misstänka att det bara är stora mängder mat som gömmer sig där inne.

Molly
Min kompis A fick på tok för många kaniner och efter mycket tjat på mina föräldrar fick jag släpa hem en. Det var kul en vecka. Molly var nämligen folkilsk och bets så fort men stack in minsta lilla kroppsdel i buren. Slutade med att mamma fick mata den och på julaftonskvällen rymde kaninstackaren ur buren och hela tjocka släkten jagade kanin med ficklampa medan resten av Sverige satt inomhus och öppnade julklappar. Vi lyckades tillslut fånga den men på juldagsmorgonen låg Molly död i buren – ett kaninhjärta tål inte stress så bra och att bli jagad av en hel skara människor blev lite för mycket av det goda.

En kyckling utan namn
När dvärghönorna fick kycklingar bestämde jag mig för att dressera en. Jag försökte lära den att sitta på min axel och på mitt huvud. Gick inte alls. Inte ens när jag lockade med mat. Höll på med stenhård träning i typ en vecka, sen gav jag upp. Och sen kom likväl en mård och upp allihop.

Jojje (av mig kallad Jojs – eller Joyce om man nu är lite mer kulturellt lagd)
Min far hatar katter. En sommar fick han dock ett ryck (solsting?) och riskerade livet genom att ta en kattunge från en vildkatt vid vår sommarstuga, allt för att behaga sina barn. Bortsett från att Jojje hade galet mycket vildkatt i sig (siktade alltid med tänder och klor mot strupen, ögonen och handlederna) var det några trevliga år med honom runt huset. Han var sällan inne och ofta försvunnen. I början hade han halsband och alla ägare till kattflickor på några kilometers avstånd hörde av sig för att be oss hämta katten som följt efter deras hem. Uppenbarligen en riktig charmör den där Jojje och han gillade inte att ideligen bli hämtad och såg därför till att slita av sig halsbanden vi ständigt satte på honom. En dag insåg vi att Jojje hade varit borta längre än vanligt och nu är det flera år sedan sist. Lever i illusionen att han lever i en annan familj som kan erbjuda mycket mat och en kattflicka att leka med. Sanningen är nog dock, tyvärr, en helt annan.

Med all denna djurerfarenhet i bagaget har jag nu tagit mig an två sniglar. Efter fotosessionen med dem för några veckor sedan kunde jag bara inte låta dem bo kvar i Karlshamn och frysa ihjäl till vintern. Kärleken till dem var för stor och stark. Letade i trädgården både länge och väl innan jag hittade dem, eller Agda hittade jag rätt snart men det är ju egentligen Ragnar jag gillar bäst. Agda bara äter.

Jag var till och med i djuraffären idag för att hitta ett lämpligt bo. Fann en fin plastlåda med andningshål och smitsäkert lock. Kostade dock 85 kronor vilket är en halv förmögenhet. Får fundera. Tills vidare bor de i en begagnad kaklåda och käkar sallad i godan ro. Känns skönt med husdjur som jag vet inte blir sådär tama heller – tröttnar jag kan jag faktiskt släppa in dem i grannens gigantiska parkträdgård och precis som med Jojje, låtsas att de får leva där i sus och dus i alla sina dar. Så länge de inte försöker rymma ur burken eller äter mig ur huset får de dock stanna.