Mitt i ett äventyr

Idag bar det av på äventyr i arla morgonstund. Mål: att besöka mormor och morfar i Karlskrona samt Lasse-Lasse som bonusunderhållning. Eller ja, målet var väl egentligen att lyckas ta mig helskinnad tillbaka hem. Anledningarna till att jag inte kände mig helt säker på att jag skulle lyckas var följande:

1. Jag var tågresenär, i alla fall halva resan. Det är alltid ett äventyr som innebär ett sting av oro om man alls ska få komma hela vägen dit man vill. Givetvis var det lite signalfel på vägen ner, men innebar bara en slutförsening på tio minuter i och med att jag egentligen hade toklång mellanväntan i Emmaboda. Mellan Lessebo och Emmaboda gick tåget i cykelfart. Jag tröstade mig med att jag i alla fall satt torrare och bekvämare än om jag hade tagit cykeln.

2. Jag åkte så arla att det fortfarande var becksvart ute, dvs. mitt i natten enligt min tidräkning. Detta innebär givetvis en risk att hamna vid helt fel destinationer. På vägen ner hade det inneburit Kalmar och på tillbakaresan Göteborg. Känner ju förvisso folk i båda städerna så det kanske hade löst sig hur som. Hade kanske till och med bara ökat graden av äventyr?

3. Ett av de övriga färdmedlen var ”Blåa faran”, dvs. Lasses raggarbil med snygga trädetaljer i. Rädslan var dock obefogad även om vi båda insåg att det var en tokbra kidnapparbil: man hittar inte dörröppnarhandtaget på passagerarsidan och dessutom är dörren så tung att axeln lätt går ur led när man småpanikigt ska öppna den, vilket ju är bra om det är det kidnappade offret som råkar ut för det. Jag var ju inget offer hur som , så jag klarade mig fin-fint. Var större vrida-axeln-ur-led-risk med att använda hans toalett i så fall. Men det är ju en annan historia som inte helt platsar på äventyrslistan.

4. Jag hade glömt min visakortskod. Igen. Använde det senast för något år sedan (jag är en av de sista av det utdöende släktet kontantbetalare) och då var jag också osäker på om jag kunde den. Är en sån där kod jag inte fått välja själv och således finns det ingen koppling alls till mig och därför helt omöjligt att lära sig. Mindes vilka de fyra siffrorna var men inte i vilken ordning vilket ger sjukt många fler möjliga kombinationer än de tre man har på sig innan det slukas av bankomaten. Men det löste sig. Beställde biljett via nätet (då behövs bara kortnummer, inte kod) och testade sedan i en bankomat i Karlskrona och uppenbarligen kunde jag fortfarande koden. Nu ska jag skriva upp den, på sjukt många ställen även om jag VET att man inte ska göra så. Lär väl likväl glömma vart jag skriver upp den så det spelar kvitta.

5. Efter att ha bokat hemresan via Lasses Internet (vilket var ett äventyr i sig, visade det sig) hade jag först både mobilen och koden i väskan. Hade den blivit snodd hade äventyret börjat på riktigt: ensam och gråtandes på Karlskronas gator med ett kontokort i bakfickan men ingen kod och ingen att ringa som kunde rädda mig och inget sätt att ta mig hem. Kunde ju i och för sig pungat ut med en ny biljett men det hade jag nog inte tänkt på i det förvirrande tillstånd jag i så fall hade varit i. Och sedan är jag säkert en sån (verkar det som, om man faller tillbaka på erfarenhet) som blivit förbannad och jagat tjuven länge och väl och då kunde äventyret verkligen kunnat sluta HUR SOM HELST.

6. Jag var sprängfylld av skräckpropaganda rörande den annalkande stormen. Karlskrona brukar vara blåsigt som det är, så att åka dit en dag som denna, då Gudrunuppföljaren väntade om knuten, kändes verkligen som att leka med livet. Från start till mellanlandning och sedan slutgiltigt mål kändes därför som en evig tävlan mot klockan. Skulle jag hinna sätta mig själv i säkerhet hemma i trygga Växjö innan stormen kom? Så här i efterhand var nog det som var det största äventyrsmomentet under hela resan.