Lucianostalgi

Redan som liten var jag misstänksam mot traditioner. Eller nja, nu småljuger jag nog lite för mig själv – jag antar att jag tittar snett på tantan med väskan* av en annan anledning än att jag ska lussa.

Äh. Jag tittar nog inte ens snett på henne utan är nog bara trött.

Året var nog 1985. Jag lussade på posten med de andra postenbarnen i ett på tok för stort och upplagt lucialinne och mina vita mockasiner som troligtvis inte var så vita efter det här.

I år har jag inte sett någon lucia och ännu mindre deltagit i något luciatåg. Sist var på gymnasiet och jag var tjurig över att jag inte var den som röstats fram till lucia, trots min valkampanj där jag lovade att kuppa och klä mig i svart om jag fick röster. Jag fick en hel del, men det räckte inte.

När jag såg den blonda och långa lucians stearinklumpar i håret, som fick klippas bort under tårar, log jag nöjt i mjugg.



* ...vars son blev rätt snygg och gick på internat med prinsen och som jag träffade några gånger som helt liten och på en bild kravlar runt på en filt tillsammans med och klappar honom på huvudet. Fast det var ju innan han blev snygg och polade med prinsen. När det inträffade klappade jag honom inte alls. Pratade lite kort och ytligt med honom på nån fest bara.

Om det nu alls är hennes händer som jag tror att det är vill säga.