Rostfri vänskap

Idag väcktes jag av mitt förflutna. Malin, som jag läste litteraturvetenskap med för massor av år sedan, ringde för att säga hej.

Jag försöker minnas när vi sågs sist. Jag tog en dagstripp till hennes stad, vi fikade och Lasse ringde när vi var inne i en leksaksaffär och vi insåg att en gemensam fest hade varit lysande, men det blev ju givetvis aldrig av. Var det innan eller efter flytten till Växjö? Jag minns inte.

Det finns massor av människor jag borde ringa som är på väg bort och som jag egentligen vill behålla. Det är en sak med de jag känner att jag likväl har växt ifrån eller av annan anledning inte längre har något att säga, men det är trots allt många jag inte hör av mig till av ren lathet – eller på grund av det faktum att tiden har flugit och det känns märkligt att höra av sig efter en så lång tid utan anledning, samtidigt som det känns lika märkligt att höra av sig av en speciell anledning, särskilt om det handlar om en tjänst (vilket det allt som oftast gör). En annan ursäkt från min sida brukar vara att jag tror att de där samtalen kommer bli så långa bara för det var länge sedan man hördes och oftast är det ju så, men de tar betydligt mindre tid i anspråk än jag dagligen lägger på att sitta på helgon och msn med nya bekantskaper och ”prata” oviktigheter.

Jag borde nog ringa lite folk så här i vårtider, nu när jag har som mest att göra i skolan och därför är galet flyktbenägen från mina måsten. Kanske till och med hälsa på?

Jag hoppas hur som att det inte var löst prat mellan mig och Malin utan att vi ser till att dejta några gånger i sommar när vi ändå befinner oss i samma landskap. Nostalgitripper och uppdateringsältande är ju trots allt bland det bästa, speciellt om det inkluderar rödvin.