Prunusinvigning

Under ceremoniella former invigdes idag Prunus. Själva resultatet blev väl rätt ljummet, i dubbel bemärkelse, men resan dit, det vill säga att lära sig hur maskineriet fungerade, var både spännande och innehållsrikt.

Till en början var vi två som försökte förstå instruktionerna som var skrivna på tattig svenska. Innan kaffet hann bli klart hade vi hunnit bli tre, vilket förvisso inte alls säger något om hur lång tid det tog.

Först skulle maskinen rengöras, vilket innebar att den skulle genomköras med vatten. Efter att ha tryckt på rengöringsknappen skulle vattnet, enligt instruktionerna, flöda vilket gjorde att jag krampaktigt stod och höll en burk beredd att fånga upp varenda droppe. Mullrandet som maskinen frambringade fick mig dock att kasta både mig själv och burken genom halva köket i hopp om att överleva. Jag anser det fortfarande vara ett under att alla inblandade klarade sig med livet i behåll.

Det visade sig vara någon lite filterbeståndsdel som var betydligt mer avgörande än vad det först verkade. Och att flödandet bestod av ett stilla strilande.

Överlag var instruktionshäftet under all kritik. Sverker hade utan tvekan skrikit högt av raseri om det var han som köpt den. Den innehöll information om att filterhållaren skulle dras åt i 64 grader åt höger (hade räckt med ”dra den så långt det går”) samt fyllas med 12 gram kaffe (vilket absolut inte säger mig någonting.) men knappt någonting om hur man sätter ihop maskinen och i vilken ordning knapparna ska tryckas på. ”Det här var hela beskrivningen om hur man bereder skummad mjölk till cappuccino.” står det utan att det egentligen alls har stått något innan om hur man ska gå till väga.

Men vi var kreativa. Och modiga. Efter sju djupa andetag, nedräkning samt några snabba sidohopp till skydd lyckades jag ändå prestera två och ett halvt glas latte efter stort moraliskt stöd från de andra två.

Ja och sen blev då kaffet ljusbrunt istället för svart och mjölken ville alls inte skummas så mycket, fast det berodde nog mest på min rädsla att alls befinna mig i närheten av maskinen. Så resultatet blev ljummen mjölk med en nyans av kaffesmak. Lite socker som smaksättare löste dock problemet för Socker-Sandra och hennes två vänner. Nu ska jag bara samla mod att försöka ge mig in i kamp med maskineriet igen. Nästa gång med skyddsutrustning och betydligt mer kaffe i filtret.