Att fortsätta skriva

Allt tog sin början i en groende oroskänsla och rastlöshet och i en känsla av att jag var tvungen att börja skriva - igen. Jag har ju egentligen alltid varit en kreativ människa – det är bara det, att jag de sista åren glömt bort det mer och mer.

Förr skrev jag alltid och på allt, jag minns utekvällarna i Dublin som jag spenderande med att skriva inpulsrader på servetter, kvitton och insidan av tomma cigarettpaket medan de andra suckandes fann mig osocial. Orden kom till mig när jag minst anade det och därför hade jag givetvis aldrig anteckningsblocket med mig och kanske var det just jakten på papper och penna som var kicken – att få tag på det innan mina ord försvann.

Och så var det tyst några år. Inga ljuva formuleringar poppade upp, utan det var lugnt och stilla och förhållandevis skönt att bara flyta med. Men i vintras tog det fart igen och tack vare Maynard insåg jag värdet med att ha en blogg. Även om han verkar ha kastat in den berömda handduken nu, så var det ju där allt tog sin början igen för mig.

Detta är blogginlägg 100. Sedan februari har jag skrivit minst ett inlägg per dag. Jag har inte haft något att säga var dag men tvingat mig själv att prestera åtminstone något. Jag började ju blogga för att hålla skrivandet och fotandet igång och få in rutinen igen, snarare än en längtan att dela med mig av mitt ganska innehållslösa liv.

Och i fredags hände det igen: plötsligt kom rader över mig medan jag var ute och dansade. Så detta är inte slutet – långt ifrån. Rond två tar här sin början och jag hoppas att ni som läser hänger med även i fortsättningen. Tack för ni läser och ibland kommenterar! Det värmer och framförallt får mig att skratta, vilket allt som oftast behövs.

Firar stort dessa hundra inlägg, genom att placera mig själv och min blogg i
Växjö på bloggkartan.se. Nu är jag här för att stanna, baske mig.