Sökning

Jag har drabbats av ett nytt meningslöst beroende. På bilden ska det gömma sig 72 band och jag, som inte ens är så insatt i musik och dessutom är kass på engelska, sitter och letar som en galning.

Nåväl. Gör jag inte detta ska jag skriva sju sidor om begreppet informationskompetens.

Så jag fortsätter leta.

Högsta vinsten

Vad hade jag gjort om jag hade några miljoner? Jo, gett bort en del av dem till detta och resten av mitt liv hade varit ett enda långt och hjärtligt skratt.

Apropå hjärtligt så har min ena gröna växt fått ett rött hjärtblad. Jag ser det som ett säkert vårtecken och framförallt ett tecken på ljusare tider - inne som ute.

Det får vara slut på snöstormar och livsfarlig ishalkning nu.

Bara jag?

Är det bara jag som med jämna mellanrum kommer på sig själv med att stå och dansa framför spegeln?

Nyförvärv

Idag har jag försökt shoppa mig lycklig. Det gick. Till och med släpandet av den tunga kassen genom hela stan gjordes med ett leende på läpparna, även om det stelnade något den sista biten och jag fortfarande känner mig helt lam i båda armarna.

En hel stor kasse full med saker fick jag för priset av ungefär en vanlighetssak. Att billighetsfynda sånt någon annan försakat är uppenbarligen bland det bästa för humöret i grått vårvinterrusk.

Ny början

Idag skulle vara första dagen på mitt nya liv. Som bekant börjar ju alla nya liv på en måndag. Jag hade inte gjort upp några direkta strategier för detta nya livs innehåll men jag bar på en illusion om ett gladare liv med nyttig mat och motion samt en stor portion lycka.

Och vad händer? Det var länge sedan jag var så här butter. Jag gick till skolan i snöblandat regn muttrandes över lång skoldag och blöta byxben, hade ont i magen hela dagen vilket kompletterades med ryggont framåt kvällen och var till på köpet nära att sätta eld på vardagsrummet när jag kom hem. Jag kan börja tjura över mindre motgångar. Detta nya liv var alls inte bättre än det förra.

Får se om jag testar att börja om nästa måndag istället.

Minneskodning

Idag har jag förstått vidden av vad en karta kan säga och få en att minnas. Jag borde göra minneskartor över platser där jag bott och sedan fascineras över hur en prick på en karta kan berätta en hel historia för mig medan den bara förblir en färgprick på en karta för alla andra. Som en hemlig kodning över mina minnen.

Kommer folk som ser mig tro att jag blivit galen då jag stirrandes på en karta kiknar av skratt eller faller i hysterisk gråt? Troligtvis. Det får nog bli mitt nya ensamnöje snarare än tidsfördriv på bussen till skolan.

Reflektion

På kulturnatten upptäckte jag dem för första gången och de har fascinerat mig sen dess. Jag vet inte vad det är som drar men jag fylls av förundran och jag gillar att konstnärinnan har använt sina egna anletsdrag hos dem båda. Jag har svårt att tro att jag själv skulle kunna förvandlas till någon av dem men man vet ju aldrig och kanske är det just det som fascinerar.

Jag vet inte om de ska stanna eller drar vidare då de tillhör en utställning (av Marianne Lindberg De Geer för övrigt) men jag hoppas att de bor kvar. Nu blir det ju dessutom varmare ute och snön på den tjocka versionens mage är bortsmält. Har de klarat vinterkylan så här långt lär de ju trivas bra i fortsättningen.

Detta är Björn

Ibland hittar man väldigt märkliga bilder på nätet. Detta är en av dem. Jag blir helt nyfiken på denna Björn. Jag känner honom inte och inte heller de andra på bilden. I alla fall inte vad jag vet.

Likt en cowboy tuggar han förstrött på ett timotejstrå. Är det bara jag som ser det mörka, lite frånvarande i hans ögon? Vad tänker han på? Vad gör han där? Känner han alls brudbaret eller är de anonyma även för honom?

Och undrar om han alls vet att detta kort finns? Han lär inte ens ana att han är på god väg att bli kändis genom min rikstäckande blogg hur som. Sånt är livet - fullt med överraskningar.

Veckans klipp

Netto har uppenbarligen plockat fram fårsaxen i veckan.

Dagens

Dagens uttryck är:

”Låter spännande
… på ett oroväckande sätt.”

Kan uppenbarligen användas i de mest skiljda situationer så som det faktum att mentorer oanmälda kanske snart dyker upp samt att vissa verkar ha som onsdagsnöje att spela gitarr och onanera med saxar. Och det är ju just flexibiliteten i uttryck som gör att de får ökad livslängd. Jag känner på mig att det är här för att stanna.

Morrhårsfilosoferande

Dagens till-och-från-tema har varit morrhår. Började fundera lite över det redan igår när jag skulle sova, vilka djur som egentligen har morrhår och varför. Har diskuterat frågan med tre personer idag samt googlat och har väl fortfarande inget klart svar även om jag är närmare ett tillfredställande svar nu än jag var när jag låg och vred mig i sängen igår och inte kunde somna.

Har förstått att det är att känna med (vilket jag redan tidigare visste) och att den gemensamma nämnaren för djuren är att de nästan alla är nattdjur samt äter kött. Kaninen faller dock på båda antaganden och jag vet inte hur mörkt sälarna, valrossarna och sjölejonen har det i havet och om man kan känna med dem även under vatten för det verkar vara för att känna luftdrag (dvs eventuellt om offret fortfarande andas?!).

Hade vi människor haft nytta av att ha några snitsiga morrhår?

Lasse sa att detta alls inte är viktiga frågor. Han har säkert rätt. Fram tills nyss har jag ju klarat mig bra utan att behöva grubbla over morrhårsexistensen, men nu var det lite försent att backa som det ju så ofta är.

Någon som har information att bjuda på eller åtminstone någon smårimlig teori?

Disciplinsbrott

Idag skulle jag plugga hela dagen.

Därför har jag:

• varit på biblioteket en bra stund och letat bilderböcker (förvisso till ett framtida skolarbete så det var halvokej).
• handlat och länge och väl botaniserat bland mathyllorna.
• köpt fem nya krukväxter som noga behövdes tas omhand och placeras ut.
• pratat med folk på Helgon och msn om lagom viktiga saker.

Och nu vankas det tv-kväll.

Djurisk

Vet att man ska vara snäll mot folk och inte skratta men samtidigt är jag överkänslig mot felaktig särskrivning och idag fick jag ett ganska roligt inlägg på Helgon:

Är du en ensam varg?

Vad svarar man på det? Antar att det enda rätta är att morra lite hotfullt tillbaka.

Benen fulla med spring

Grannarna över har haft den goda smaken att bjuda in ett litet barn som uppenbarligen tycker alla låtarna i melodifestivalen är dansvänliga. Hörde ett ordentligt trampande uppifrån och insåg att det hade börjat på tv. Tidigare idag har det bara varit spontanspring då och då, nu är det på gränsen till outhärdligt. En sak om jag åtminstone fått se ungen dansa – hade kanske varit kul att se på, nu är jag istället enbart irriterad.

När bör barn lägga sig egentligen? *tittar på klockan*

Vill också

Jag vill också ha en mp3-spelare. Alla andra har ju! Jag vet att jag låter som en trotsig tonåring men jag börjar inse att jag har skapat mig ett behov som inte var lika tydligt tidigare. I dagsläget har jag bara radio på min mobil vilket oftast leder till ett förbrilt tryckande efter en bra kanal och allt jag får är likväl reklam. Förvisso är det mest i väntan på bussen till skolan jag lyssnar men på morgonkvisten kan det behövas bra musik som är självvald för att kunna vakna rätt och få fram det där behövliga leendet på mina vintervissna läppar.

En förfriskad konstnärskuf satte sig jämte mig i en busskur i Ronneby för några månader sedan. Han sa att vi hjärntvättas av detta ständiga brus och skval i våra öron. ”Så jävla bra är inte Elvis!”, skrek han fast det alls inte var honom jag lyssnade på. Han sa många andra klokheter också men det får bli framtida blogginlägg eller begrundelser för mig själv att grunna över.

Kanske har han rätt men jag vågar likväl ta risken. Hjärntvättad blir jag likväl förr eller senare och jag blir det hellre av musik jag tycker om än radions listettor.

Och om inte annat vore det på sin plats med en mp3-spelare för att komma åt usb-minnet. I:s datorkrångel på sistone har fått mig att förstå betydelsen av att ha det.

Så ge mig, bitte.

Några steg tillbaka

Idag var det meningen att jag skulle plugga hela dagen. Istället har jag nostalgitrippat med diverse vänner och på gränsen till främlingar.

Allt började med att jag såg att Den vita stenen ska börja sändas igen. Det är barndom för mig även om jag vid närmare eftertanke inte minns så mycket mer av handlingen än två lintottar till barn, en vit sten som de bråkar om och så någon förrymd elefant.

Kanske är det så att man ska lämna sina minnen orörda. Vad gäller filmer blir man ju likväl oftast besviken. Mest handlar det om att teknologin har gjort smärre framsteg och att man därför bara gråter när man ser exempelvis de gamla Narnia-filmernas försök att få djuren att prata och Aslans malätna lekamen. Man nöjde sig uppenbarligen med mindre förr.

En ny bekantskap frågade mig om barndomsminnen och jag inser att jag har för många. De flesta är dock lyckliga och det är ju bra. De flesta anser sig ha haft en mer eller mindre svår uppväxt så på det viset blir jag ju lite unik och det gillar jag ju att vara.

Och Den vita stenen var mycket riktigt inte mycket att ha – i alla fall inte första avsnittet. Får väl se om jag kommer ihåg att se nästa avsnitt om en vecka. Missar jag det kommer jag nog likväl inte gräma mig allt för mycket.

Rent vanvett

Idag tillbringade jag över sju timmar på campus och lyckades på den tiden ta mig igenom både en föreläsning och två ”intervjuer”. Inte konstigt att jag såg lite märklig ut mot slutet.

Dessutom har bloggen trilskats de senaste dagarna. Även det lockar fram galenskapen, för det finns inget värre än teknik som inte fungerar.

Tvättgnäll

Jag har en ljuv romantisk bild av vita lakan med vindrörelse i, gärna i motljus i ett öppet landskap. Har dock insett att jag egentligen bara har sett det på film och att film, som vanligt, inte har något som helst med min krassa vardag att göra. Att hänga lakan själv i ett halvsunkigt torkrum i en källare i Växjö är alls inte något som komponeras bäst med ljuv stråkmusik. Det skär sig nämligen till mina smågruffande läten.

Idag var det tvättdag, vilket mycket sällan är kul och idag var det lite värre än vanligt. När jag yrvaket stapplade ner i förmiddags märkte jag att den som tvättat före mig hade bemödat sig med att tvätta julgransmattan alternativt sin skogsmulledräkt då tvättmaskinen innehöll ett stort gäng barr och några barkbitar. Kan bli trött och tjurig för mindre. Får väl sätta upp en sån där lagom hotfull lapp som brukar vara brukligt i tvättstugesammanhang: ”Ge fan i att proppa tvättmaskinen full med barr och bark!” Vet bara inte vad jag ska ha för lagom anonym signatur.

Nu ser jag fram emot att få vakna med jämna mellanrum av barr som sticks. Antar nämligen att några av dem har smugit sig med i de tvättade sängkläderna. Jag får nog bädda med andra lakan i sängen och spara dessa till övernattningsgäster…

Rundvandring

Det är alltid spännande att få se hur folk bor. Det säger mer om en person än man kanske tror – eller är det bara jag som genom det skapar bilder som kanske inte alls stämmer.

I går fick jag hur som äran att se två nya hem, dock inte vandra omkring fysiskt men två vänner gav mig en rundtur var för sig genom bilder. Jag älskar fotodelningen på msn! Det gör det hela så smidigt och det är roligt att kommentera bilderna och diskutera innehållet. H fick även se mitt hem. Sprang omkring som en galning och fotade alla rum på några minuter medan hon väntade. Så hon fick verkligen se sanningen – den osminkade versionen. Det var roligt i och med att vi ju faktiskt har besökt varandra för många år sedan men inte i de hem vi nu har så vi kunde ju ändå känna igen saker hos varandra.

H sa att bilden på min skräphög var bäst. Den säger nog mest om mig. Är en hörna där jag samlar ihop allt som skräpar så resten ska se bättre ut. Alla saker har dock en tendens att rymma från högen och sprida sig sakta men säkert över golvet. Nåväl. Snart måste dock hela högen bort för jag önskar mig ännu en bokhylla och det är det i så fall värt.

Drömtydning

Inatt drömde jag om jordens undergång. En jättevåg av brinnande lava jagade mig och min mamma ringde för att uppgivet säga hejdå och be mig ge upp – det var lönlöst att försöka fly.

Det är sådana här drömmar som jag ibland behöver för att sluta ta mig själv på för stort allvar och sluta stressa över småsaker som till exempel skolan. Vad gör det att jag inte pluggar så mycket om jag ändå kanske inte lever imorgon? Å andra sidan kan man ju även tolka drömmen som en hint att det är lönlöst att fly från mina skolplikter och att jag ska ta tag i allt istället.

*funderar*

En natt med Shrek och Eric

Det har ju i alla tider debatterats huruvida actionfilmer och tv-spel gör dagens ungdomar mer våldsamma och aggressiva. Jag har alltid skrattat och avfärdat detta som nonsens men inatt insåg jag att det ligger en hel del sanning i det, i alla fall vad gäller vissa tv-spel.

Jag och Eric spelade Shrek – Treasure Hunt inatt*, ett PSX-spel jag köpt för en billig penning och som jag hade hyfsade förväntningar på. Storyn var att tre blinda möss snott Shreks picknickkorg och nu skulle man samla ihop innehållet igen så man, eller snarare Shrek, fick gosa med Fiona. Baksidetexten utlovade bland annat tio rafflande minispel med inslag av fiske och dragkamp. Skyhöga förväntningar som sagt.

Aldrig har jag dock blivit så aggressiv av ett spel - Shrek var helt ostyrbar (framförallt om man försökte hoppa med honom), grafiken sög (även om man tog i beaktande att det var ett gammalt spel), ”musiken” var enbart enerverande och från att vara sövande enkelt (skulle springa omkring och hämta saker utan tillstymmelse till möjlighet att dö) blev det absurt svårt på ett minispel med hundra hopp och lika många fallgropar och eldklot som omöjligt gick att parera med skicklighet.

När jag kollade kontrollförklaringen för ett minispel fick jag den detaljerade och givande förklaringen som ni ser på bilden ovan. Sånt som får en att inte veta om man ska skratta eller gråta, men mest av allt gör en mållös. Tack för informationen.

Så ja, tv-spel kan göra en aggressiv och sammanbiten och få en att känna näst intill ett tvång att ställa spelskaparna till svars på ett mer eller mindre trevligt sätt. Hade jag köpt spelet till fullpris hade ingen nåd funnits i sikte. Dessutom blev stämningen mellan mig och Eric lite lagom spänd ett tag så jag anar att detta är ett spel som kan driva vem som helst till skiljsmässa om man nu är dum nog att spela med sin lover.

Jag säljer nu detta fantastiska spel till högstbjudande. Förstår om ni blivit sugna efter alla dessa storslagna vitsord. Några bud? (Skambud undanbedes.)



* Egentligen var det mest jag som spelade och E som glatt hejade på, men han klarade sista banan samt konststycket att fånga tio maskar och det är ju egentligen bara det som räknas.

Pedagogisk pedagogik

Klockan är ett på natten och jag sitter och pluggar. Det är inget konstigt eller ovanligt med det, men jag antar att det lockar fram en lite mer kritisk sida hos mig själv. Sitter och läser Granbergs Lära eller läras (s. 71) och kan inte annat än skaka på huvudet åt allt nytt och spännande man lär sig när man pluggar pedagogik.

"Däremot kan det ju vara så att man inte vill tala om vad man tänkte på."

Nähä. Helt nytt för mig. Skönt att jag blev informerad om detta helt storslagna.

*suckar djupt – igen och återgår*

Kärlek nummer två

Lasse ringer mig.
- Vad vill du? frågar jag i lagom vresig ton.
- Lägg dig inte i, snäser han tillbaka.

Det är så äkta vänskap är – det är onödigt att spilla tid på inställsamma floskler.

Skräckpropaganda

Idag fick jag ett sånt där massmejl igen. Från att tidigare fått skrockfulla kedjemejl får jag nu fler och fler skriva-på-listor och så sånt här (mejlet var det som står med gul bakgrund på länken. Läs kommentarerna också bitte innan ni börjar hyperventilera.).

Jag tycker det är synd och jag blir arg över att skräckpropaganda sprids för att göra människor än mer hysteriska än de redan är i en värld fylld med terrorister och sjuka fåglar och kor. Tycker dock också att det är synd att folk inte är mer källkritiska utan bara direkt klickar på skicka-till-alla-jag-känner-knappen utan att reflektera i hopp om att rädda några av sina vänner som brukar hänga på krogar som säkert besöks av en och annan galning som har som främsta mål för kvällen att våldta och göra dem barnlösa.

Och detta är inte menat som kritik till min vän som jag fick det av utan är bara en suck över mänskligheten – idag igen.

*suckar uppgivet*

Varning för knivkastare!

Statistik är kul. Den kan tolkas lite som man vill – i alla fall ibland och om man värdesätter kreativitet före vetenskaplig korrekthet.

Idag är det kvinnodagen. Grejt. I dagens Metro hystade de därför in lite siffror rörande varför män misshandlar kvinnor. Av dessa går att utläsa att jag har större chans att slippa slag (eller rättar sagt knivhugg) om jag väljer att dela livet med en missbrukare istället för en arbetslös – fast då gäller det ju att han bara småknarkar lite så han klarar jobbet eller studierna ändå. Dessutom visar ju siffrorna att det är bättre att kravla sig till altaret trots allt. Om nu fem procent känns som en siffra värd uppoffringen…

Om man nu alls ska våga ha pojkvän. Uppenbarligen är det säkraste att hålla sig ifrån ”kärleksförhållande” och framförallt hålla sig hemifrån. Får väl irra gata upp och ner i fortsättningen och definitivt sluta upp med att öppna dörren för besökare, i alla fall om jag känner dem sedan tidigare.

Årets julklapp?

Ibland överträffar verkligheten sig själv. Precis när jag trodde att människan hade uppfunnit allt värt att uppfinna så ser jag den på Netto – bananhängaren i vacker valnöt finish (Japp, särskrivningen i sig ger upphov till spekulationer.) med detaljer i krom.

Vem vill ha en? Jag förstår inte. The Slyna var med mig och påpekade att det säkert finns folk som ser det som ett litet konstverk i sig och visst, nog för att bananerna säkert är stiliga där de hänger, men det är ju definitivt ett ögonblickskonstverk med tanke på hur snabbt bananer blir bruna om de inte får ligga i en plastpåse. Och hur stiligt är det? Är ju det vackert banangula i kontrast med det valnötsbruna som är hela grejen! Det förstår ju säkert vem som med tillstymmelse till sinne för estetik.

Ett annat problem är ju att jag ständigt måste ha minst två bananer hemma. Eller ska jag spetsa min enda på den trubbiga kroken? Kommer det i så fall att anses som makaber konst?

Än så länge har jag inte varit med om att ha en olustkänsla i magen när jag traskar hem från affären med en klase bananer i påsen. Jag har aldrig oroligt funderat över vart jag ska göra av bananerna när jag kommer hem: ”Vart ska jag placera dem? Fruktskål känns så förlegat. Om man skulle hänga dem så de känner sig mer i sin naturliga miljö?!” Troligtvis kommer jag från och med idag ständigt förföljas av dessa tankar på att bananerna känns felplacerade där de ligger.

För att det inte ska råda några tvivel om användningsområdet står det ”banan” på en skylt på foten av hängaren. Det är bra. Och dåligt. Den otroliga kreativitet som behövdes för att komma på produkten begränsade i samma stund mina användningsmöjligheter. Vad händer om jag hänger annan frukt eller något helt annat som exempelvis ett par nycklar på kroken?! Troligtvis kommer total förvirring uppstå. ”Det står banan men det påminner mer om en nyckelknippa. Vad ska jag tro?!” Nåväl. Vi har ju lärt oss i skolan att vi kanske inte ska lite på våra sinnen alla gånger. Och uppenbarligen verkar inte alla vara vid sina sinnens fulla bruk…

Utnämner hur som prylen till årets julklapp - redan nu. Jag menar, vilket hem kommer att kännas harmoniskt utan denna måste-ha-pryl? Och till skampriset 39 kr. Skynda fynda! Köp minst en till alla du känner!

Pax för koalaungen

Igår hade jag en diskussion huruvida en björndräkt hade suttit fint eller ej nu när det är så kallt. Fick mig att tänka på den där underbara länken vi hittade när vi skulle grupparbeta i skolan på galna barnkostymer. Är så absurda att jag inte vet om jag ska skratta eller bara förundras över att de alls tillverkats för att sedan fantisera vidare om vilken förälder som vill klä ut sitt barn till ett halvt akvarium, insekt, val eller dinosaur.

Fantasin har uppenbarligen inga som helst gränser.

Ljusare tider?

Jag måste sluta muttra över snön för den är uppenbarligen här för att stanna ett bra tag till. Så länge jag kan hålla mig inomhus kan jag ju faktiskt blunda för det, har jag insett.

Idag har jag dock varit ute. Jennie, som jag inte träffat på evigheter, släpade med mig runt sjön. Behövligt ur både motions- och reflektionsaspekt. Varje gång är vi överens om att det inte får gå så här länge mellan våra dejter, men likväl flyger tiden, vilket är synd.

Apropå flygande tid har jag inte fått så hemskt mycket mer gjort idag (och då ska det påpekas att jag träffade J en timme och inte hela dagen). Skulle, som vanligt, pluggat men har istället huttrat framför datorn och i soffan.

Jaja. Imorgon vankas det paper om min människosyn; kan gå hur som helst misstänker jag. Känns dock , för en gångs skull, som en hyfsat inspirerande uppgift.

Flytt

Idag har jag möblerat om, om än i liten skala. Igår anlände mina föräldrar med ännu en bokhylla som snabbt fylldes idag efter att de åkt. Omstruktureringen i bokhyllorna gav mersmak och jag släpade därför in min läsfåtölj (som jag nog har suttit och läst i åtminstone en gång…) i sovrummet och lät den byta plats med min cd-hylla. Det tog ett tag att asa in alla cd-skivorna och hyllan i vardagsrummet men jag insåg att det kommer mer till sin rätt där. Lyssnar jag på musik gör jag ju det på datorn i vardagsrummet. Stereon i sovrummet borde jag egentligen göra mig av med – den används bara som vakna-upp-radio en halvtimme var morgon och det kan jag likväl använda klockradion till. Anar dock att en bättre begagnad stereo saknar värde idag och jag gillar inte att slänga saker så den får nog bli kvar.

Inte mycket till ommöblering som sagt men det har tagit lite tid och gett mig lite energi så det var det värt. Kanske bara början på en kedjereaktion?

do & be

Frågan är vem som är närmast sanningen... Just för tillfället lutar jag nog mest mot Sinatra men jag kanske är på andra tankar när jag vaknar imorgon. Vi får se.

Det ni ser är hur som sidan 93 i den underbara citatboken Everything I know I learned on Acid av Coco Pekelis. Kom hem till mig och läs den eller köp den till er själva om ni hittar den.

Klar

Idag blev pusslet äntligen klart. Igår var vi inte mindre än fyra kämpande pusslare och jag och E höll på tills min rygg sa ifrån inatt. Arbetet återupptogs när vi vaknade och nu är det som sagt äntligen klart.

Om man bortser från den försvunna biten.

Varför är det alltid så? Har nästan aldrig lagt ett pussel där alla bitar har varit med. Har letat hela dagen (fattades först två men den ena hittade jag) men har gett upp nu. Känns lite som att jag har blivit snuvad på lyckoruset men, men.

I morgon ska jag riva.

Välbefinnande på burk

Jag är evinnerligt trött på vintern nu och det känns nästan som våren aldrig kommer att komma. Medan jag halkar omkring och svär känns det tryggt att det finns hopp inom räckhåll. Red bull delades ut gratis på skolan och när jag läste baksidetexten kände jag hur världen blev lite lättare att leva i.

Förbättrar välbefinnandet

Visste inte att jag kunde dricka mig till välbefinnande. Nu vet jag bättre och plötsligt känns allt lite hoppfullare. Lyckan finns uppenbarligen inom räckhåll.

Drycken ryktas ju dessutom ge mig vingar vilket borde minska risken för ishalkningar och djuptramp i snödrivor. Kan det bli bättre?

Marockansk vegan

Framför er ser ni en marockansk vegan, i alla fall om vi ska döma efter sjalen.

I min ljuva ungdom ägde alla som hade minsta flum i hjärtat minst en palestinasjal. Jag hade en svart och kom senare över den gröna som ni ser på bilden. Jag bar min svarta flitigt under högstadiet (varvade med min döskallesjal som också var ganska cool) men mådde hela tiden lite dåligt för jag viste att de där sjalarna stod för något politiskt och att jag inte riktigt hade koll på vad.*

Jag tycker inte om att ha symboler på mig för något jag inte står för eller inte ens vet vad det betyder och jag har svårt för sådana som inte delar den åsikten och ännu värre – bara bär saker för att provocera.

Hur som lånade the slyna en kall utekväll min gröna då hon glömt sin halsduk och vi hamnade på McDonalds där vi blev provocerade av några nypubertala fotbollskillar som kallade oss ”jävla kommunister” och när vi bara log till svar började den ena flirta med mig vilket bara fick mig att häpna över mänskligheten samt äta upp min burgare lite snabbare för att sedan rymma.

Varken vi eller de visste då vad sjalen stod för. Nu vet vi i alla fall. Idag fick sjalen följa med till McDonalds igen för att liva upp stämningen lite så jag får nog ta tillbaka det kursiva jag nyss skrev.

Idag bar jag en grön palestinasjal fast jag inte är från Marocko (eller ens har varit där) och fast jag äter kött. Till den bar jag en väska jag fått i Amsterdam med den amerikanska flaggan på och texten ”booklover”. Troligtvis sände jag ut massor av signaler och budskap jag inte står för eller är tillräckligt insatt i för att egentligen ha en åsikt alls.

Och the slyna poserar bara på bilden med sjalen för att jag tvingat henne, så ni vet. Inte heller hon är en marockansk vegan på riktigt.



* Ja, jag vet att jag var med i Ung Vänster då och borde ha varit insatt, men så var inte fallet. Den bittra sanningen är att jag var med bara för att få bullar med saft och för att få spana på vackra pojkar.