Att börja skriva

Kanske jag ska sluta skriva om mig själv? Men hur ska en egoist som jag kunna gå utanför mig själv? Vad kommer det ge mig att skriva om lilla Kalle och hans röda boll? Jag som inte ens är speciellt förtjust i barn.

Jag vill skriva för att rannsaka och förstå. Inte för att det hjälper, men det skapar ändå en illusion om att jag reflekterar och lär av mina felsteg. Inget kan vara mer fel: allt går i cirklar.

Jag ska hur som sluta skriva om kärlek. Jag bara svamlar om vackra ord som jag ändå inte känner igen mig i när jag är mitt i. Det finns inga feberkyssar och svindlande omfamningar, inga stora ord. Allt är bara sköra fantasier och skira drömmar om ett liv som inte är.

Är det detta som är att bli vuxen? Att skratta hånfullt åt det som en gång var, åt den tid då jag ännu darrade? Är det nu tiden är inne för att se bryskt och moget på tillvaron och sucka lätt åt svärmeri och skylla alla känsloyttringar på billigt rödvin, hormoner och vädret? Kanske.

Jag ler åt den jag var då. Jag vill klappa mig själv på huvudet och ta mig i famn och förklara att det går över. För nog är det så att livet går i cirklar och att jag fortfarande är där, där jag än gång var? Nog är det så att jag fortfarande darrar – om än i mjugg. Och visst går det över och kan skrattas åt senare även om tårarna för stunden skymmer sikten och får mig att se oklart.

Jag läser mina gamla kärleksbrev som aldrig nådde mottagaren och bävar. Jag bävar för mina naiva ord och fruktar för det liv som aldrig blev, de pojkar som gick mig förbi och de som ska komma. Jag minns dem alla – pojken som vaktade cirkustält om natten och han som vakade vid lägerelden. Pojken som fick mig att skratta och mannen som fick mig att gråta. De goda och de vackra, de fick mig alla att darra och de visste om det.

Det var bara jag som var naiv och fånig, som lät en efter en förvandlas till vackra sagoprinsar i mina rosaskimrande flickdrömmar, en tillvaro i pastell och sköra toner. De som var så musikaliska borde ha hört att det klingade falskt. Själv är jag ju tondöv.

Att förlika sig med drömmen och definiera den som just en dröm, nog smärtar det? Kanske hade jag varit lyckligare i allt det sockersöta och i svallningarnas berg-och-dalbana? Olyckan bjuder jag på, den kommer likväl.

Jag har inga krav men inser mina begränsningar. Eller gör jag? Troligtvis inte. Och det är väl därför jag tänker börja skriva igen, om än stapplande och med det sockersött naiva i fingerspetsarna som en gåva ur det förflutna. Kanske det går att gnugga bort? Eller får det stanna så jag kan skriva om mig, kärleken och Kalle med bollen.

Personlighetsförändring

Något har uppenbart skett med mig. Från att i hela mitt långa (nåja) liv räknats som mer eller mindre nykterist har jag börjat bekanta mig med rödvinsflaskan lite titt som tätt... Jag har aldrig varit någon stordrickare precis. Troligtvis för att jag har så stort kontrollbehov, på gott och ont. Förvisso var jag ju konstant berusad, mer eller mindre, de tre månaderna jag bodde i Dublin. Men det är ju ett helt annat land (som till på köpet har pubar i vart gathörn) och gratis alkohol efter jobbet (går så när man dejtar en bartender) och i övrigt var mitt liv lite i kris och jag var helt enkelt inte mig själv. Ursäkterna är som ni märker många.

Bortser man från min galna, men korta, ungdomstid på den gröna ön, så har jag iaf aldrig varit någon stordrickare. Jag tål helt enkelt inte alkohol. Efter ett vodka-rejs, sista året i gymnasiet med Marie, kom jag inte mycket längre än till toaletterna på discot. Efter det har jag undvikit groggar… På studenten var jag nykter på utsparken men lyckades berusa mig på champagne på vägen hem i cabben. Var nära att åka ur bilen vid ett väg-gupp och satt sedan hemma under bordet och smygrökte och trodde ingen såg… Säger en hel del om mig berusad tycker jag.

De senaste åren har min alkoholkonsumtion bestått att några glas vin per år utspritt på tre eller fyra tillfällen. Några klunkar vin eller bara åsynen av en flaska har fått mig berusad. Men NU; kanske beror det på att jag går i en klass igen. Mina år som fristående kursare har inneburit en befrielse från klassträffar utanför skolan. Klassfester är inte av ondo, iaf inte nödvändigtvis, och jag är glad över att äntligen ha något som kan kallas klass igen. Det känns bara så märkligt att känna ett lätt sug efter alkohol och att se fram emot att festa om helgerna. Kanske är det en övergående grej och troligtvis beror det mer på min törst efter vänner, än min törst efter alkoholen. Har egentligen minst lika gärna videokvällar, sällskapsspelskvällar eller helt enkelt te-stunder med nära och kära.

På en klassfest för några helger sedan kom jag hemvinglandes i regnet och gav min pojkvän en hel del skratt. Mina envisa försök att ge ett nyktert intryck, hålla ögonen öppna samt förbrilt jaga sugröret i vattenglaset hade nog fått vem som helst att mer än småle. Kvällen till ära uttalade jag ett, nu mer klassiskt, citat: ”Jag kommer aldrig mer att förakta fulla människor, för de gör så gott de kan.” Så det så!

Tisdagen den 23:e november 2004

Bland mumintroll och finska män

Moi mukulat! Jag befinner mig i Helsingfors. Även om det är mitt första besök i detta snöiga land och jag bara har varit här i två veckor har jag fått en helt ny syn på våra landsgrannar än vad jag tidigare hade.

Min bild av Finland innan jag reste hit var eviga mörka skogar och stora sjöar utan tillstymmelse till större städer. Lite varstans i denna ogenomträngliga skog bodde gäng av stora, grova karlakarlar med blondt hår och skäggstubb som i ena handen höll en halvdrucken flaska Koskenkorva och i den andra den berömda kniven som de hotade lite vem som helst med. De hette alla Pekka och skrek “Perkele!” oavbrutet för att ibland avbryta varandra med ett “Yksi, kaksi!”. När någon pratade var de andra mycket tysta - för ett tyst och inbundet folk är vad finnarna är.

Givetvis utspelade sig hela denna scen inne på en äkta finsk sauna så jag bara kunde ana dessa skräckinjagande män i de varma ångorna. Någonstans i denna dimma brukade även mumintrollet och alla hans vänner dyka upp, vilket fick mig att inse att hela denna bild kanske bara var ett fantasifoster i min fördomsfulla hjärna.

Hur stämmer då min inre bild överens med den yttre av den finska mannen? Är fördomarna besannade eller ej? Jag kan säga så mycket som att jag ännu inte träffat en enda Pekka utan bara pojkar som heter Johnny, Niko, Philip och andra hyfsat vanliga namn. Inte en endaste kniv har viftats framför mina ögon och mina öron har inte en enda gång nåtts av “Perkele!”. När jag var ute i lördags märkte jag även att finnarna, trots sitt rykte, betedde sig betydligt nyktrare än vad många i Sverige gör. Att jag sedan ser en och annan alkoholist på Helsingfors gator anser jag inte ha någonting med just Finland att göra. De finns tyvärr nästan överallt. Den delen av min föreställnig om Finland som jag verkligen hade sett fram emot har jag tyvärr ännu inte fått uppleva, nämligen bastubadet! Saunan är dock ingen myt utan en vanlig företeelse i de flesta finska villor.

Och så var det de här mumintrollen - efter att ha gjort ett besök på den finska turistbyrån, för att finna “det sanna Finland”, inser jag att mumintrollen är lite vad älgen är för Sverige; något ytterst populärt som man kan köpa som nyckelring, pussel, klistermärke, mjukisdjur och gud vet vad, men som det är ytterst sällan att man ser livs levande. Dock anar jag att det är betydligt större chans att möta på en älg under en skogspromenad än ett förvillat mumintroll... Jag har dock insett att det alltid ligger någon form av sanning bakom alla myter och därför har jag ännu inte givit upp jakten på vare sig mumintrollet eller den, enligt mig, äkta finska mannen.

01-02-09

Detta eviga regn

Börjar bli bitter över det eviga regnet och att vädret inte kan bestämma sig... Varje morgon handlar det om moget övervägande om jag ska släpa med regnkläderna till skolan eller ej. Solen må skina på morgonen, men jag kan trots det bli anfallen av en regnskur under den kvartslånga turen på cykeln. Jag har nämligen samlat lite vuxenpoäng genom att nu ha införskaffat blåa regnbyxor i storlek XL (bra om man växer. Nu går de till armhålorna och täcker även hela skorna) och en röd regnjacka (blir olika färger när man fyndar på second hand).

Förra terminen var jag ung och naiv och trodde inte att jag skulle hinna bli så blöt när det ”bara duggade lite”. Att sedan få sitta på föreläsningar och känna mig som en dränkt katt och hacka tänder så högt att jag ändå inte hörde något av föreläsningen fick mig att mogna.

Problemet är ju bara att de tar sådan plats (om man inte har dem på sig, vilket känns lite löjligt när solen skiner) och jag är redan en sån person som har med mig på tok för mycket saker till skolan. Jag förvånas av folk som bara kommer dit med ett block och en penna. Själv har jag förutom det: mapp med stenciler, plånbok + kalender, mobilen, tuggummi, astmaspray, huvudvärkstabletter, läppglans, tamponger, dricka, frukt, godis, ibland mer mat, radiofreestyle (att lyssna på när jag cyklar), ibland cykelpump, extra tröja, böcker... Finns lixom ingen plats över för regnkläder oxå som jag kanske inte ens behöver!

Och så är det ju alltid lagen om allts jävlighet: tar jag med dem så blir det sol hela dagen och är jag wild and crazy och kör utan så kommer regnet. Trött. Vad göra?

Onsdagen den 15:e september 2004