Måsten

Hade jag varit lite flitigare hade jag haft sommarlov nu. Slutseminariet är äntligen över men min labbrapport i access är ogjord precis som mitt slutarbete i barn- och ungdomslitteraturkursen.

Även om jag hade gjort uppgifterna hade jag dock inte haft så mycket till lov. Måste styra upp min dator som uppenbarligen också är på väg att ta mer eller mindre definitiv semester samt packa inför sommarflytten. Båda dessa måsten känns lagom lockande. Egentligen vill jag bara sova, vilket förvisso är det jag mer eller mindre uteslutande är vad jag gjort sedan jag kom hem från skolan i eftermiddags.

Behöver kraft nu. Och vila.

Nytänkarnamn

Alltså vad är det här? Kan inte den som är kreativ nog att hitta på ett spel, som ska lanseras landet runt och som ska tävla i samma klass som det folkkära kubbspelet, hitta på bättre namn än så här?

Kan du tänka dig själv fälla någon av replikerna: ”Nej, men vad säger ni om en runda pinnen på repet-spel?” eller ”Åh, hade det inte varit kul med lite poängträff-spel som avslutning på kräftskivan?” eller ”Jag kan ju alltid ta med mig kasta ring-spelet till grillningen.” Jag kommer aldrig att göra det hur som, fast å andra sidan är jag inte heller känd som lektanten i gänget.

Och visst, kubb och krocket kanske också lät löjeväckande när det var någon joppe som hittade på de namnen, men de tre nya känns på något sätt inte lika genomtänkta. Förvisso avslöjar väl kasta ring-spel mer om vad spektaklet går ut på än ordet kubbspel, som ju för övrigt faktiskt är en aktivitet där nästan alla har individuella regler. Hade det ingått en utförligare beskrivning av reglerna i namnet hade kanske ett och annat sommarfirande slutat lite mindre aggressivt, vad vet jag? Jag kan ju bara ana.

Lite spill

Idag har varit en mörk dag. Lyckades med konststycket att spilla en skvätt kaffe över Liisans tangentbord. Det är sånt man inte ens önskar sin värsta ovän att råka ut för – varken att vara den som dricker kaffet eller den som äger tangentbordet i fråga.

Jag hade tur. Mina galet snabba reflexer (var väl iofs samma snabba reflexer som ledde till att jag flaxade med armen och hällde ut kaffet, men men) och att L drabbades av chock snarare än ilska räddade både livet på mig och tangentbordet – hoppas jag. Var hur som sista gången jag sitter ens i närheten av någon annan persons elektronik och dricker.

Gav mig sedan av till staden för att handla batterier och bärrem till min mp3-spelare men hittade ingen rem och fick givetvis fel batterier med mig hem. Antar att det var någon form av karmastraff. Trodde till en början att det skulle vara nog straff med skammen samt att behöva sitta och plocka isär nästan hela tangentbordet under Ls övervakning, men icke. Hoppas på ljusare tider i morgon. För att nåt sånär citera the Slyna: ”Det som är skönt är ju att denna dagen i alla fall aldrig kommer tillbaka.”

Min, bara min!

Jag ville också i mars och efter en lång och innerlig längtan och viss research har jag nu en i min ägo: en egen mp3-spelare!

*dansar lyckodans och har samtidigt musik i öronen*

Det är dock en dans i moll för även om mp3-spelaren är ganska slim så kan jag inte koppla in den i min dator för jag har musen i det ena usb-jacket och det andra sitter sjukt nära. Fan. Nu får jag lägga in musik via andras datorer. Ska dock koppla om och fixa men det stör mig att inget som har med teknik att göra kan flyta på felfritt.

Upprepning

I dagarna två har jag städat datorn och lagt åtskilliga timmar på att sortera alla mina foton och göra klart för att bränna ut dem på cd-rom innan datorn kollapsar (som jag av gammal vana vet att den gör förr eller senare).

För de flesta är det redan känt att jag har några få återkommande fotomotiv. Jag ska här visa mina fem vanligast förekommande. Jag hoppas dock på att jag kommer att kunna utveckla en fascination för nya motiv nu när jag kommer till nya jaktmarker över sommaren.

Och ja, denna lista hade passat bättre på Listor i absurdum, men det har varit så mycket katalogiserande av bilder dessa dagar att jag har svårt att tänka ut något annat att skriva om.

Solnedgång
Med fördel genom grenar. Kan eventuellt uppgradera mig till soluppgångar nu när jag plötsligt ska upp och jobba i ottan.












The Slyna
Utan tvekan den människa som oftast befinner sig framför min ivrigt klickande kamera, mer eller mindre frivilligt. Hon är nu så van vid poseringen att jag tror att hon utan tvekan kan känna sig bekväm till och med i en dokusåpa.
Suddigt
Jag har en blixt som förblindar även döda ting och därför kör jag alltid utan. Detta tvingar mina motiv att hålla sig blixtstilla vilket oftast är svårare än men kan tro. Galet många av mina bilder är därför mer eller mindre suddiga. Försöker inbilla mig att lite sudd bara är charmigt, men jag antar att det bara är ett desperat försök att rättfärdiga de mindra skarpa bilderna.

Växter
Gärna på nära håll. I vintras var det främst mina krukväxter som fick uppmärksamhet men våren har lockat ut mig.











Mig själv
Det tråkiga med att vara den i gänget med kamera är att man sällan själv hamnar på bild. Får därför posa i min ensamhet, med blandat resultat.










I sommar ska jag lära mig vatten och saker som rör sig. Men helst vill jag köpa ny kamera nu. Ska bara bestämma mig för vilken först.

Nedräkning

Nu har jag tagit två mycket seriösa test över hur länge jag kommer att leva. Blogthings tippar på 64 år och SparkNotes gav mig dödsdatumet måndagen den 12e juni 2051, vilket innebär att jag kommer att leva tills jag är 70. Quiz Farm såg det dessutom som lika chans/risk (74% var) att det är en naturlig död eller självmord som jag dör av. Undrar vad som gjorde att jag verkar så självmords-benägen, för det är inget jag – ännu – känt av.

Nåväl.

Som ni alla märker tar jag väl vara på den tid jag har i alla fall. Istället för att ge mig ut och leva sitter jag vid datorn och fyller i skittest. Inte undra på att drunkning och smitta var längst ner på listan – jag går ju knappt ut…

Smaklig måltid!

I mitt förflutna har jag understundom titulerat mig servitris. Hur ämnad jag var för den rollen kan absolut diskuteras, eller ännu hellre lämnas där hän. Bortsett från lite gatuköksarbete på campingen hoppades jag dock att den tiden var förbi då jag tvingades bränna fingrarna av mig bärandes tokvarma tallrikar och vingla med ölglas på brickor. Jag trodde att jag hade bestämt mig för ”aldrig mer”.

Inte då.

Nya favoritspelet är Diner Dash 2 som går ut på att bygga egen restaurant och serva mer eller mindre otåliga gäster. Är detta ett bevis på att jag fortfarande har serverandet i ryggmärgen eller är det så pass att jag till och med saknar det?

Det jag med säkerhet vet är dock att jag har betydligt ”viktigare” saker jag borde göra nu istället för att spela. Till exempel laga riktig mat till mig själv och diska det fysiskt påtagliga diskberget som jag ignorerat några dagar. Och jag ska – bara en bana till.

Godis för ögon och öron

Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag gillar dessa två små filmer så mycket. Antagligen är det en kombination av storyn, musiken och animeringen. Som med de flesta filmer med andra ord.

I love death


Doorsteps

Dagens fundering

De djupaste och svåraste tankarna drabbar mig alltid på två platser: i sängen innan jag ska somna samt i duschen. Mitt i dagens strilande slog mig tanken: ”Om jag inte hade varit jag hade jag ju varit någon helt annan.”

Grattis.

Troligen är jag först med tanken och jag kan inte annat än le stolt över hur skarpsint och på hugget jag är under morgontvagningen. Det är baske mig inte lätt att vara en tänkande varelse, i alla fall inte när det kommer till sådana avgrundsdjup och filosofiska laborationer som jag befattar mig med. Jag är ju till och med djupare än modegrisen.

Kaksidan

Idag har jag och the Slyna gjort en hemsida som är galet lyxig och bearbetad. Var vid dagens labb som vi skulle visa att vi kunde html-koda – och det kunde vi ju redan, mer eller mindre.

Detta var dock bara början på något mycket större. Hela vår grupp (samma fem som står bakom Listor in absurdum) ska dona ihop något maffigt tills på måndag och vi får väl se hur det går med den saken. Är dock inte utom mig av stress – än. Kanske det kommer som en rolig överraskning lagom till helgen?

Hell jä!

Det blev alltså finska Lordi som vann årets melodifestival. Själv såg jag nästan inget av spektaklet utan valde istället Short Cuts på fyran, men zappade över i några av reklampauserna. Känner dock på mig att jag inte missade allt för mycket.

För ett tag sen frågade Aftonbladet Lordi vilka som gillar deras musik:
"Barn älskar oss, vi ser ut som dockorna de leker med. Annars är det mest tjejer i 20 årsåldern med mycket smink runt ögonen. Men det är svårt att få groupies. Utom i Tyskland."

Undrar varför det är just de tyska kvinnorna som faller som furor för Lordis utstrålning(?) och kommer bandet få suktande groupies även i andra länder nu efter segern? Personligen känner jag mig inte ens måttligt sugen, hans uppfällbara vingar till trots.

Jakt

Idag har varit en enda lång jakt på vackert väder och tid. Uppenbarligen går inget av det att jaga och fånga på ett kontrollerat sätt, hur mycket man än försöker.

Men jag hann fram och tillbaka och har fått se både sol och regn i lagom doser. Det som kvarstår nu är en trötthet och stoft från plexiglas som skaver i ögonen.

Slut på rövarlivet

Är det något jag hatar så är det regler. Nu är det uppenbarligen slut på ryktesspridningen på bloggar (enl. dagens metro). Fan. Jag som precis skulle börja.

De skriver att jag inte heller få förtalskrika på torget, men det står inget om mörka gränder. Så möt mig där ska ni få höra ett och annat.

Regnmartyr

Om man sitter hemma och inser att man måste gå till affären men att det regnar ute, varför går man då likväl iväg i ett par gamla skor som läcker och enbart en huvtröja, när man faktiskt äger en regnkappa och blommiga regnstövlar? Jag är, och kommer säkert förbli, en gåta för mig själv.

Så nu sitter jag här regnfuktig och snorar och fryser. Ibland tror jag nästan att jag vill lida lite. Oavsett klädnad är jag redan trött på regnandet. Ge mig sol för bövelen! Jag ska ju åka bräda!

Rullar fram

Idag har det blivit åka av! Jag har stått på en longboard och varit galet stabil. Ska sanningen fram blev det väl mest så att jag cyklade samt stod för ivrigt fotograferande och filmande medan A var den som verkligen åkte. Jag provade förvisso att stå på brädan och till och med rulla i en liten liten nedförsbacke, men några vansinnesåk blev det inte. Jag spar det till jag har bättre (läs: några överhuvud-taget) skydd och samlat mod. Det ska dock erkännas att jag fick viss mersmak och inte längre är helt främmande inför tanken.

Dessutom matchade min tröja hjulfärgen. It´s meant to be.

Även om jag inte kan lägga longboardåkare till min meritförteckning utan att skämmas kan jag ändå småstoltsera med att jag har blivit mer hemma med att fotografera motiv som rör sig, vilket visade sig vara lite knepigt. I alla fall när kriterierna är att få med både bräda och åkare och gärna i en snygg vinkel och pose. Mer övning behövs för en sån som jag som mest fotograferat grenar genom sol, växter och mig själv i stillhet.

Slutmålet: att fotografera andra åkare stående på en rullande longboard i vanvettig hastighet. Är bara en tidsfråga innan jag är där.

Dokusåpa

Jag drömde att:

Jag är med i en dokusåpa. Jag har kommit in som någon form av joker och kan därför inte reglerna. När jag precis ska sova hörs ett ljud och några små spionmän (ca 20 cm höga) med starka ficklampor kommer in och lyser oss i ansiktet. De tre andra deltagarna i rummet kryper under sängarna, den ene försöker dra under mig också men jag hinner inte och är för stor. När gubbarna traskar vidare får jag reda på att jag måste ha rätt spelkort som jag skulle ha köpt för pengar jag inte fått. En kille under andra sängen hade satans med kort men vägrar dela med sig och säger ändå att inget av dem är rätt för mig. Snart hör jag ljudet och vet att de kommer tillbaka och att det är kört. Jag trycker ihop mig under sängen och hoppas att jag inte syns.

Håller jag på att bli galen?

Eller är det bara en sjukt bra idé på en kommande nytänkande såpa?

Najs

Antagligen får man alls inte sno in videosnuttar så här men jag kunde bara inte låta bli. Tack eric för länken som blev dagens gladaste uppmuntran. Najs av dig.

Bättre sent

...än aldrig? Kanske. Känner dock att det kommer vara ohållbart att inte kunna lägga upp bilder här på en hel sommar. Ska grubbla fram en lösning. Någon som har förslag?

Är hur som hemma igen nu. Skönt. Är dock för trött för att tänka så ni får hålla till godo med bilden ni skulle ha fått igår. Bättring i bloggandet utlovas. Imorgon är det måndag och det brykar ju innebära ett helt nytt liv.

Tillbaka

Då var man back in business. Tillbaka på campingen och tillbaka i Karlshamn, om än bara för en helg. Jag åker ju hit då och då så det är inte år sedan sist (jag var ju, om inte annat, på något som påminde om en tandläkarundersökning nyligen) men det är något visst med sommarkarlshamn och framförallt en viss känsla av att vara tillbaka när jag går in genom dörren till receptionen på campingen.

Det har varit en ganska lugn dag. Det är laxfestival här men fisket har gått tokdåligt så de flesta är besvikna och en del har åkt hem tidigare. Skönt med mjukstart för mig. Det har gett mig en chans att plugga priser och provsmaka sortimentet i godan ro. Behövdes.

Har även hunnit fota en hel del idag och jag ser fram emot långa fotopromenader på stadens gator ljumma sommarkvällar. Det är inte utan att jag blir lite nostalgisk och ser många saker på ett nytt sätt nu när jag fått lite distans.

Tog även bilder runt campingen men allt ser lite kalt ut nu utan alla färgglada växter och badgäster. Hittade dock ett vackert blommande träd som fotades ivrigt. Blommor är helt klart på väg att passera sol-genom-gren-motivet på min vanligast-förekommande-lista.

Imorgon åker jag hem till Växjö igen. Detta är bara en försmak. Två veckors ivrigt pluggande och packande kvarstår innan nedfärd för sommaren. Och en sak är säker: sommaren kommer innebära att jag får omvärdera mitt datoranvändande. Med modem går uppenbarligen allt GALET sakta. Bådar inte gott.

(Efter tre försök, två evigheter och ett toabesök har jag bestämt mig för att vänta med att lägga upp bilden på de fina vita blommorna. Blir dock mörkrädd av blotta tanken att detta kommer vara vad jag har att handskas med en hel sommar. Andra kan skriva bloggar utan bilder, men sån är inte jag. Fan.)

Sökord

StatCounter är underbart. Där ser jag hur många som besöker mig och, roligast av allt, hur folk hittar mig. Det mest fascinerande är de som söker på saker på google och med någon form av förhoppning klickar sig in på min sida. De senaste dagarnas sökord, om man bortser från myrkyr, är:

drömtydning
mina kärleksbrev
muminmugg
analsex
björndräkt

Undrar om de fann vad de sökte eller om de enbart kände en djup besvikelse? Förmodligen. Åtminstone han/hon som sökte på analsex.

Känner mig nästan som jag lurar folk. Fast det är nästan bara kul. Kanske ska börja skriva lite mer märkliga ord för att locka läsare? Några förslag på vad som kan locka?

Vårtecken

Det känns verkligen som sommar nu, eller åtminstone vår. Allt gick galet snabbt och sandalerna får bråka med vinterjackan om utrymme i hallen. Idag har jag dock inte kommit längre än att få sitta i fönstret och prata i telefon lite. Övrig tid har gått till att försöka samla mig för studier. Har gått sådär.

Var dock ute på fototur både igår (modell superkort) och i förgår (modell längre) och jag har därför fått nöja mig med att beskåda mina bilder istället för att se grönskan på riktigt idag. Här är några av mina fångade vårtecken:

Björntjänst

Jag är helt stum. Vad är detta? Det måste väl Metro förstå, att de inte kan skriva en mininotis om detta och sen bara gå vidare i sina liv utan att förklara, för jag kan inte gå vidare hur som. Dessa tre meningar ur gårdagens tidning lämnade mig ju för bövlen helt sömnlös! Frågorna bara virvlar omkring:

Det står att de vaknar med en mobil men somnade de inte med en också?
Hur fick de en mobil runt halsen?
Vad är det för märke?
Är det verkligen en mobil, som jag tänker mobil? (efter gårdagens definition av undersökning betvivlar jag alla ords innebörd.)
Hur skickar den sms?
Vad står det i sms:et? ”Hej, nu är jag vaken?”
Kan den skicka till många?
Kan björnen skicka fel?
Kommer i så fall mottagaren förstå att det är ett sms från en nyvaken björn och inte ett helt vanligt fyllesms?
När björnen tar emot – hur kan den då läsa det om den har mobilen runt halsen?
Är det någon signal eller bara vibration?
Skadas inte björnen av att sova med en mobil helt nära huvudet så länge?
Kommer detta leda till fler galna strålade björnar i skogarna som förbrilt försöker hysta av sig den dinglande mobilen?
Tänk om någon sms:ar björnen innan den vaknat, blir den arg då?
Och kommer den i så fall kunna somna om?

Om någon vet mer än jag så berätta allt. Detta är ju helt vanvettigt.

Arla absurditeter

Idag hade jag ställt klockan på nio men blev väckt av telefonen klockan halv åtta. Det var folktandvården i Karlshamn som undrade om jag ville gå kvar hos dem och om jag ville komma på undersökning.

Allt detta är mycket märkligt.

Inte att de ringer kanske, för jag har varit lat och inte orkat byta sen jag flyttade (för över två år sedan…) men

1. jag var där nyss, känns det som iaf. Hon svarade dock att ”jo fast när du var här sist undersöktes du inte, vilket ju var dumt, för de kunde de ju ha gjort om de hunnit.” Exakt vad gjorde de med mig sist? Enligt min lekmannamässiga bedömning var det just en undersökning. Är dock inte alls insatt i den mycket krångliga tandläkarterminologin så uppenbarligen var det något helt annat jag utsattes för. Känns nästan skrämmande.

2. är det tillåtet att ringa hem till folk halv åtta på morgonen om det inte handlar om liv och död eller åtminstone obotlig sjukdom, brand, rån eller annan katastrof? Kanske det i och för sig är precis vad det handlar om i det här fallet, då jag ju ännu inte förstått vad undersökning innebär. Bävar.

3. när jag berättat att jag ska flytta ner över sommaren får jag en tid i juni. ”Kan du den 14e?” frågar hon mig som hon måste höra är helt frånvarande och långt ifrån tillstymmelsen till kalender och planering. Jag sa ja och då frågar hon om tid, men säger sedan ”Vad god dröj” och kopplar bort mig.

Där sitter jag, invirad i ett täcke klockan halv åtta på morgonen och lyssnar spänt i en död telefonlur i väntan på att en röst ska meddela mig en tid jag inte anser mig behöva. Närmare än så här kommer jag förhoppningsvis aldrig en Kafkatillvaro.

Hon kom tillbaka. Jag ska dit vid tre. Om jag nu alls går. Allt känns mycket märkligt och näst intill overkligt. Jag ska ringa och prata med dem när jag har samlat mig lite, det vill säga en annan dag.

Och det som är märkligast av allt är att jag är klarvaken nu, vilket jag alls inte borde vara med tanke på när jag la mig igår. Väntar spänt på fortsättningen av dagen. Med en sådan här början kan nog allt hända.

Längtar bort

Och allt jag frågar mig är: vad gör jag här? Gotland är ju uppenbarligen där jag borde leva och bo. Är det ens möjligt att låta bli att lockas dit av en så ljuvlig beskrivning som denna? Om inte annat så blir jag i alla fall galet hungrig.


(Ur Mersmak nr 3/4:06, s. 20)

En till

Jag är så lycklig! Nu har jag lyckats övertala mina underbara vänner att starta blogg med mig. Nu baske mig ska här skrivas listor!

Och ni behöver inte vara oroliga. Jag tänker fortsätta prestera ett inlägg om dagen även här. Listor in absurbum blir ett sidoprojekt om än ett galet bra sådant! Än är vi bara i startgroparna, men den som väntar ska få beskåda de bästa listorna ever, var så säker.

Utvärdering del ett

På allmän begäran* kommer nu min rapport om mötet med månskon på BR igår.

För det första: observera att det är en ynka minitrampolin det handlar om. BR var snikna och hade bara en framme för testning och vi hade för brått för att hinna fråga om lov att testa båda.

Hur som.

Jag provhoppade lite på en med stöd av J och E men hörde inte minsta antydan till sprioooong twoaaang. Kanske det behövs just två till det? Dessutom kändes de en aningens ohållbara. Några av gummibanden såg redan gråslitna ut istället för slitstarkt svarta. Besvikelsen var hyfsat kompakt för oss alla tre, speciellt hos E tror jag, som visade sig vara för stor för att alls få vara med i hoppetihopp-klubben vi skulle bilda.

Jag har fortfarande hopp om att två kan vara spännande – i en kvart åtminstone. Får kanske återvända i veckan och se om jag möjligen får prova två. Ska dock ta med hjälm och diverse skydd till dess och vänner som kan fånga upp mig i mitt eventuella snedhoppande.

För övrigt måste tjejen på reklamsidan vara trickfotad. Så kan man bara inte göra med månskor på. Det går bara inte. Hon kommer dö i landningen eller åtminstone bryta sig sönder och samman. Det är jag gammal och klok nog att lista ut.


*Nåja, det är i alla fall två som har frågat.

Vattenmärkt

Vad finns det egentligen att göra runt tvåsnåret på natten, är det säkert många av er som undrar. Visst kan man sova, men vill man vara ung rebell och dessutom unna sig något litet extra när det ändå är fredag finns alltid alternativet att hysta ut någon liter vatten över ett halvt kök. Detta ska helst ske efter att man sagt meningen ”Ställ helst inte kannan på bordet för det blir så lätt vattenmärken.”

Hur som lär den eventuella nyansskillnaden i bordskivan bli jämn med tanke på att hela badade i vatten.

Dessutom vaknade vi till bra. Vi vet dock inte om det beror på chocken av vattenkaskaderna, det intensiva moppandet alternativt kaffet vi tillslut lyckades brygga och dricka utan vidare missöden.

Dagens ros

Idag fick jag äran att gå på en intressant temadag om mångfald. Jag valde att tillsammans med några medkumpaner smita en stund innan det slutade och med mig i flykten tog jag en kopp ljummet kaffe och dubbla portioner prinsesstårta.

Plus rosen.

Dessutom hade jag inte mod att själv ta portion två utan flera veckors hets mot M angående hennes ”mjäkighet” gav äntligen utdelning och hon armbågade sig fram och tog åt mig.

Plus rosen.

Det var omöjligt att både äta tårta på papptallrik och dricka kaffe ur ranglig mugg samtidigt som jag skulle gå och leda en cykel. E fick därför bli cykelansvarig (fast han gruffade lite om att han kände sig omanlig och uttittad när han ledde en damcykel) och M kaffehållar-ansvarig. Kände mig galet uppassad och nöjd med tillvaron där jag gick och smaskade prinsesstårta mitt på stan och solen lös och jag glömde helt bort att det var lite av ett svek och att man inte ska njuta för mycket av saker man snott.

Så kom straffet. Jag stoppade in hela stöldgodset till ros i munnen på en gång och det blev för mycket av det goda. Marsipan i lagom dos är okej men där gick någon form av gräns för mig. Att de andra skrattade åt mitt febrila tuggande gjorde inte saken bättre. Eller att kaffet, som jag tänkte skölja ner med, helt hade kallnat - solstrålarna till trots.

Och ja, jag skäms lite för jag utnyttjade situationen och roffade åt mig, men svenskarna beskrevs som lite fega idag och då var jag liksom tvungen att svulla för att motbevisa. Och jag borde kanske ha tackat de som stod för kalaset, men det är ju också typiskt svenskt och är jag osvensk med det första bör jag väl vara konsekvent?

Så dagens lärdom är följande: är mat gratis så ta tills du skäms (och då skickar du någon annan att ta ännu lite mer) men det som ser godast ut behöver inte vara det och råkar du få marsipanrosen så dela den med någon annan, för den svenska lagomheten är uppenbarligen bäst trots allt.

Bekännelser

Idag var det fika i gula rummet på Tuvan, som har visat sig vara bekännelsernas rum. Vi bekänner inget om oss själva men vi hamnar desto lättare alltid i småhätska diskussioner där vi analyserar varandra, mer eller mindre burdust.

Allt tog nog sin början när jag kallade M för mjäkig för några veckor sen och i samma stund fick en smäll i bakhuvudet av E innan jag hann förklara mig.

Jag ska inte hänga ut någon i min blogg, sånt spar jag åt andra, men jag kan avslöja att vi kom in på en diskussion som oroväckande snabbt gick från att gilla sallad till att gilla analsex. Kontentan var nog att säger man att man gillar något måste man gilla allt i den kategorin eller om det var tvärtom. Nåväl.

Slyna har länge varit en kärvänlig benämning på varandra. Dagens nya tillskott är lilla horstycke. Det var nästan så vi slogs om titeln. Och ja, vi är lite sjuka men skakar ni på huvudet åt detta skulle ni bara ha hört the Slynas husmorstips för dagen. Skrattar ännu.

Nytt hopp

”Månskor – minitrampoliner till dina fötter.” Låter underbart. Tror ni att de förgyller tillvaron? Själv är jag helt övertygad. Om inte annat så syns det ju på bildtexten. Skulle så hemskt gärna vilja möta sommaren skrikandes ”tjolahopp och hoppetihopp” i ett par sprillans nya Moon Shoes.

Framförallt gillar jag att det utlovas svävande*. Undrar om det är då det låter sprioooong twoaaang? Troligtvis, jag har nämligen aldrig svävat och heller aldrig hört det ljudet, vad jag kan minnas. Ett samband måste alltså finnas.

Men hur ofta är det egentligen astronauter på tv? Är ju inte riktigt så att de visar månlandningen som godnattsaga varje kväll, eller? Å andra sidan står det ”sett på tv” i högra hörnet och det har jag ju inte heller så uppenbarligen är det jag som har fel kanaler – som vanligt. Aldrig att svt visar något hoppetihopp.

Som de flesta vet är jag ganska snål. Att tjäna 120 riksdaler på dessa ljuvliga skodon känns därför som ett rejält kap. Här ska skuttas! Vem vill INTE följa med?


* Klicka på bilden för att förstora så ni kan läsa de viktiga detaljerna.

Hackerkunskap på bok

Nu baske mig ska jag höja den här bloggen ett snäpp eller två! Hittade en najs guidebok på halva-priset-på-reapriset så nu ska här kodas och donas med finesser. Och ja, troligtvis finns redan all denna information att hitta på sidan, men det är ju för böveln på utrikiska och då går det inte in på samma sätt.

Troligtvis kommer inte ni att märka ett skit om jag inte blir helt galet exalterad och börjar ändra allt som går – vilket jag i mitt stilla sinne inte hoppas, för jag har egentligen massor av annat att göra. Det är bara den detaljuppmärksamma som kanske kommer att märka att någon liten rubrik tillkommer eller försvinner eller byter språk. Den största förändringen kommer bli att jag kommer bli en lyckligare bloggare, och det är kanske huvudsaken, för det innebär kanske att kreativiteten börjar sprudla igen.

Denna bok i kompination med den kommande delkursen Informationsarkitektur 2 i skolan kommer troligtvis göra att jag når oanade höjder vad gäller datorkunskap. Spännande - på ett oroväckande sätt.

Detektivnostalgi

När jag var liten drömde jag om att bli detektiv. Min största idol var den evigt rullskridskoåkande tjejen i Barnens detektivbyrå. Det gick så långt att jag och några grannungar startade en egen hemlig detektivbyrå i ett av uteförråden (om än utan någon på rullskridskor).

Vad jag minns fick vi dock aldrig några kluriga fall att lösa utan satt mest och läste kodböcker och skrev hemliga meddelanden till varandra samt bråkade om vem som skulle vara ledare. En dag tog vi saken i egna händer och försökte leka goda medborgare genom att sätta lappar på de bilar vi trodde stod felparkerade. Vi visste att man fick stå på höger sida på vår gata och antog att den regeln gällde även övriga världen. Vi trodde bilägarna inte visste bättre och informerade dem därför på ett trevligt sätt om att de stod felparkerade. Säkert skrev vi under med något lagom spännande. Vi ville bara vara snälla men alla blev förbannade, inklusive våra föräldrar som fick ta emot alla klagomål. Det enda mysteriet i sammanhanget var hur de listade ut att det var just vi som satte dit lapparna, en gåta som än idag är olöst.

Nu har jag lugnat ner mig lite. Jag snokar runt lite på nätet och leker hobbyhacker efter bästa förmåga men att bli detektiv på heltid är för tillfället nedlagt. Har dock hittat mitt substitut i den underbara spelserien Mystery Case Files som jag hittade andra delen av igår natt. Har spelat igenom nästan hela nu och inser att jag nog fortfarande har en liten detektivådra i mig. Jag är en jävel på att knäcka lagom svåra koder och se detaljer hur som.