Det där Idol

Det här med idol: det är som en drog för mig, i alla fall nu vid de första uttagningarna. Sedan kan det liksom kvitta lika när det bara är sådana som kan sjunga kvar.

Det är de där dåliga jag vill höra. De som får mig att åla omkring i soffan, ibland på grund av skratt men oftast på grund av att jag knappt klarar av att titta för det är så pinsamt. Jag kan inte förstå de där människorna utan verken karisma, utseende eller sångröst som ändå tror fullt och fast på att de kan bli nästa Idol. Har de alls sett tidigare säsonger och sett vad som krävs och vad det innebär? Saknar de helt självinsikt? Vilken godhjärtad mor som helst kan ju uppenbarligen lura i de flesta att de sjunger bra.

Men det är nog inte de jag finner märkligast. De jag helt saknar förståelse för är de där spexarna, som vet att de inte kommer komma med utan bara vill ha uppmärksamhet och programtid. De står där i sin (oftast) märkliga utstyrsel och fånar sig och ibland sjunger de nåt men i så fall så dåligt de bara kan.

Varför, varför, varför?

Okej, de blir igenkända. Kanske till och med utanför hålan där de bor. Men till vilken nytta? Ingen kan någonsin ha fått sig ett ligg på grund av att de fjantade runt i Idol. Eller? Är det så vill jag hur som inte veta.

Jag misstänker att det också kan handla om vadslagningar men jag har likväl ingen förståelse för varför man vill idiotförklara sig inför nästan hela svenska folket och jag förstår inte vem som vill betala sin polare för att han ska göra det.

Troligtvis är det bara jag som har blivit gammal. Hade jag varit sexton idag (alternativt om Idoljippot hade funnits på min tid) hade jag väl säkert stått där och åmat mig som alla andra. Eller inte. En snygg kille sa till mig i högstadiet att sluta sjunga för det lät så illa. Han fick mig att tystna ett bra tag (läs: många år). Så nä. Nog för scenarbete har behagat mig till och från men någon sångerska blir det aldrig av mig. Lika bra det – för alla inblandade.

Omstart - igen

Det är dags att sticka huvudet ur busken och ta tag i mig själv. Jo, jag har varit duktig som detoxat men det var bara början.

Nej, jag ska inte bli ett galet kontrollfreak. Det är galet långt tills jag börjar träna. Ha halvkoll på min kost får baske mig räcka. Däremot måste jag byta lite av all min hyffsat meningslösa datortid mot andra minst lika givande sysslor. Är jag snäll kanske jag får ärva en påse tyg eller två från L nu när hon flyttar (som om jag egentligen behövde mer – jag som redan har på tok för mycket) och min nya kamera har jag inte ens invigt. Och så var det alla böckerna också…

Tittar på en dokumentär nu om datorberoende på ettan. Hoppas det fungerar lite avskräckande. Fast Super size me gjorde mig ju hungrig och avundsjuk på USAs smarriga desserter, så vi får väl se.

Inget nät men visst hopp

Jag är helt utan kontakt med omvärden. Mer eller mindre, hur som, eftersom mitt nät ligger nere och har gjort nästan hela dagen. Känner mig helt handlingsförlamad - eller gjorde till att börja med. Efter det tog jag mig samman och tvättade ett fönster. Fyra av fem avklarade.

Eric lämnade mig efter frukosten och idag har jag fått tugga grönsaker själv. Övergav majsen och återgick till blandade i skål vilket knappast var ett uppköp. Mantrar dock "det är sista dagen, härda ut" om och om igen vilket ger visst resultat.

Dags för hemfärd. Snälla L har kört mig till biblioteket. Dessutom snart dags för första avsnittet av Idol och min sista skål med grönsaker. Jäjä. Alles is gut.

Låtom oss dansa!

Igår och idag har jag och Eric gått igenom några av alla mina VHS-band som ligger och dammar. Det är mest spännande med de där som alls inte är märkta med något utan bjuder på intressanta överraskningar, eller ja, överraskningar i alla fall.

Vi har sett The Gift, Traffic och Får jag lov? Den sista var mest rafflande – en japansk version av Dirty Dancing med inslag av Let´s dance, typ. Jag suckade mest och pikade repliker, gester och handling men Eric verkade gilla den, mer än jag i alla fall. Fast det berodde nog mest på det faktum att den var japansk. Kände dock mig inte tillräckligt energirik för att kunna falla för rytmerna. Bara att resa mig upp från soffan har gett mig mer eller mindre yrsel.

Imorgon är sista dagen på diet. Dessutom planerar Eric att lämna mig efter frukost så de sista stapplande stegen får jag ta själv. Nu är bara frågan vad jag vågar äta på onsdag och hur länge mitt nya sunda jag kommer att hålla…

Dagens känsla

Så här känner jag mig idag. Kanske är det detoxen. Kanske är det bara höstregnet och vetskapen om att allvaret börjar snart - och egentligen borde ha börjat för länge sedan.

Istället faller jag.


Tack till Vandrarvild för länk.

Mitt egna Robinson. Och så ett tips.

Egentligen ska jag alls inte avhandla detoxandet här, det gör Eric så bra på Listor in absurdum istället. Jag har dock kommit på mig själv med att flera gånger idag tänka att jag hade klarat av Expedition Robinson lätt. I alla fall brist-på-mat-delen. Och de får ju ändå riktigt ris och inte bara inkaris från Peru samt en och annan fisk om nån lägger manken till och är lite aktiv. Och jag hade offrat mig. Kan jag sitta framför en dator och griddla mig igenom dagarna nu kunde jag likväl ligga på en flotte och fiska.

Det där med värmen, de fysiska tävlingarna och alla intriger har jag inte funderat så mycket på än, allt rör sig om mat just nu, eller snarare bristen på den.

Lite intriger är det förvisso. Idag tog Eric sönder ett av mina två teskedsmått samt slog sönder en skål (som tur var en av de mindre fina). På grund av yrsel och matthet orkade jag inte ens bli upprörd – inte ens inombords. Kändes verkligen som det kvittade vilket kan tyda på att detox kan fungera bra istället för lyckopiller, som ju också får ens känslor att mattas av lite. Fråga mig dock inte vilket som är nyttigast i längden.

Egentligen skulle dagens blogg inte handla om detox utan istället skulle jag berätta om det nya fantastiska programmet jag har installerat i dagarna och som Rebecka tipsade mig om i början av sommaren. I och med att hon i kommentaren tidigare idag frågade hur det gick med det där kändes det plötsligt lite lamt att avhandla. Hur som rekommenderas det. Det heter Feedreader och är gratis, till och med på laglig väg, och håller reda på när bloggarna man läser uppdateras. Bra för mig som för tillfället läser en sådär tjugo och varav minst hälften av dem inte uppdateras allt för flitigt. Så – kära vänner, gör som jag, ladda hem Feedreader och läs bloggar medan ni avgiftar er. Är ju en sån sak som inte kan sluta illa.

Detox dag ett

Det blev inget av pusslandet. Vi tog vårt förnuft till fånga vad gäller tid samt ekonomiska besparingar. Det finns bättre saker att lägga både tid och pengar på. Detox tillexempel. Dag ett på kuren är snart till ända och jag mår förfärligt – redan. Och dag två och tre spås bli ännu värre. Underbart. Uppenbarligen är hela min kropp fylld av toxiner.

Uppladdning

Så var det bestämt: imorgon börjar jag och Eric detoxa och efter att vi tuggat i oss vårt råris imorgon bitti ska vi köpa världens största pussel. Jag är fortfarande helt skeptisk till att vi ska klara det men jag ger det en chans. Vi mätte de olika rummen i min lägenhet idag och insåg att två gånger tre meter är tokstort. Eric försökte att få det att låta mindre genom att förklara att det ju bara är som att lägga nio stycken 2000-bitars. Jag tror dock inte alls han vet vad han yrar om.

Igår hittade jag hur som en begagnad pusselmatta i en secondhand-affär. Den visade sig fungera, så det finns ändå ett visst hopp om förvaring. Har dock försökt få Eric att förstå att den här läggningen måste gå snabbt – jag vägrar husera ett så stort pussel ett helt halvår (eller mer). Så här med inbjuder jag alla som känner sig manade och lockade att komma förbi i veckan och hjälpa oss att lägga en bit eller två. Helst fler än så. Har dock i betänkande att jag och Eric verken får fett eller socker i oss så vi kommer nog vara lite ”smågriniga”.

Idag har jag ätit kinamat och glass. Jag gjorde det i andakt och tänkte på den kommande veckans knaprande på kokta grönsaker. Jag kommer att må förfärligt. Jag får hoppas att pusslandet livar upp stämningen.

Jag hatar att lämna projekt ofärdiga och nu har jag således fyra saker att fullfölja:

1. Att klara en vecka på detoxdiet
2. Att lägga världens största pussel
3. Att bli klar med storstädningen
4. Att skriva det där ”lilla” arbetet i barn- och ungdomslitteratur som redan borde ha varit klart.

Och allt helst nu i veckan eller nästa. Det kommer aldrig sluta väl.

Pussel + detox = sant?

Sedan länge har jag gillat att pussla. Troligtvis har jag det i generna efter morfar som är storpusslare, eller i alla fall var förr när han såg bättre. Förra terminen började jag och L på världens klurigaste pussel och det krävdes åtskilliga dagar och vänner för att tillslut få ihop det. Jag var förbannad för att det tog upp hela vardagsrumsbordet och för att det gav mig galet mycket ryggont.

Allt det är glömt nu.

Jag har nämligen hittat världens största pussel. Ravensburger, som tillverkat det, uppmanar de stackare som lyckas lägga det att skriva in och berätta hur lång tid det tog.

Och jag är aldrig den som bangar en utmaning.

Det är bestämt att Eric (och senare även the Slyna) ska joina mig i kommande veckas detoxhelvete och vi funderar på att slå ihop aktiviteterna. Inget kan få en att glömma hunger och sockersug så mycket som ett pussel med 18240 bitar. Eller är det tvärtom. Nu krävs det dock lite planering för att lista ut vart man kan få plats att lägga ett pussel på nästan tre gånger två meter. Nog för att jag bor stort men egentligen krävs det nog en aula eller mindre gympasal.

Och kameran min har redan kommit så blir pusslandet av kommer utvecklingen följas steg för steg – var så säkra. Och detoxförfallet lär väl även det skildras är jag rädd.

Har dock redan varit och tagit en snabb bild på pusslet i affären där det fortfarande bor (och med min gamla kamera). Ser det inte rafflande ut så säg?

Kameradrömmar och så lite verklighet

Inatt vid fyra beställde jag äntligen min kamera som jag har suktat efter så länge. Eric hävdade nämligen bestämt att alla hans impulsköp av manga och anime om nätterna varit toklyckade och att alla bra köp görs lite sådär halvslumrandes. Om inte annat så hjälper det ju en att vakna med ett ryck på morgonen (så jag slipper mitt eviga snoozande).

Och när jag sedan la mig drömde jag. Hur jag fick kameran med posten redan samma dag men att det inte alls var den rätte. Det var en grå jättestor analog historia och jag skrek i drömmen när jag såg att en hel uppsättning kritor ingick som fanns i ett fack på baksidan av kameran – om lusten att måla skulle infinna sig då man fotade. Eller kanske för att sysselsätta eventuella medföljande barn? Sen grät jag och försökte ringa kundtjänst men kom inte fram. I drömmen alltså.

Så visst vaknade jag med ett ryck – dock inte för att jag ångrar köpet utan för att jag fick en inblick i hur hemskt livet skulle vara med en annan kamera. Längtar redan.

Kärleksförklaring

För några år sedan försvann min favoritglass ur sortimentet och jag har varit arg och näst intill glassstrejkande sedan dess. Nu är den dock tillbaka – med samma form på asken och förhoppningsvis med samma smak. Nu heter den Rocky Road (var det verkligen samma namn förr?) och så fort jag känner mig onaturligt rik ska jag fylla frysen full. Och sedan svulla hela hösten.

I och för sig är det ju snart dags för min och the Slynas detoxvecka och efter det är det väl meningen att jag ska leva någon form av hälsosamt liv.

Men vi vet ju alla hur det kommer gå.
Eller kan vi hur som ana.

Och när GB nu tar sitt förnuft till fånga måste jag ju stödja dem så den inte försvinner igen. Allt annat vore rent vanvett. Dessutom innehåller den ju ändå pecannötter och nötter är ju galet nyttigt.

Städning pågår

Bara för att jag viger denna vecka mer eller mindre uteslutande åt städning får ingen tro att jag njuter av det. Eventuellt kan jag medge att resultatet är hyfsat behagligt (de timmar det där nystädade nu varar) men resan dit är inte ens lite rolig. Ett stort bevis på att jag fortfarande inte har blivit städtokig är att jag i morse snoozade längre än vanligt. I inte mindre än två och en halv timme, allt på grund av att jag viste vad som väntade mig idag: slutklämmen på köket och hela badrummet. Som alla som har snoozat för länge vet, är resultatet inte en utvilad kropp och ett glatt sinne utan endast ett huvud fullt av huvudvärk, en aningens yrsel och en stor mängd ångest över att ha slösat bort halva dagen på tiominutersdrömmar utan sammanhang.

Imorgon är det dags för nästa rum. Jag har ännu inte bestämt om det blir vardagsrum eller sovrum. Troligtvis blir det hallen, med tanke på att jag får besök och därför inte har så mycket tid, samt att det här med städning nog får vila ett tag så jag slipper känna mig helt vanvettig och olik mig själv.

Städning och en uns hemlängtan

Nästan hela dagen har jag städat och likväl är jag inte ens klar med köket – rummet som jag började i. Det är dock storstädning som gäller: fönster putsas och spisen dras ut. Troligtvis kommer jag aldrig att orka med hela lägenheten så här noga.

Städning är dödstrist. Därför ska jag inte fläka ut mig med detaljer runt mitt fejande. Istället ska jag, som en hejdåhälsning till Karlshamn som jag lämnade bakom mig i förgår, bjuda på stadens två sötaste små hus.

Helst bor jag dock själv i det gula. Kanske det rosa vore något för mina sniglar? *funderar*

Smått internt

En vän: Oj! Spottade jag på dig?
Jag: Nej, det var bara mina fantomsmärtor nu igen.

Mycket av det som sägs mellan människor är helt obegripligt för alla de utomstående som inte är insatt i kontexten. Jag har dock insett att kontexten till mitt eget liv är denna blogg och således kan de som troget följt den förstå vad allt syftade på. Resten, eller ni som glömt, kan ju skapa er en egen bild om varför de inblandade sa som de sa så skapar jag kreativitet istället för förvirring.

Och sånt gillar vi ju.

För övrig är dagens konstaterande att sniglar inte luktar något vidare, snarare förfärligt. Jag tycker mig nu känna snigeldoft varthän jag än går och det är väl sådär. Är uppenbarligen inte bara ett tagande det där med husdjur, är galet mycket givande också. Än håller de sig kvar i burken hur som. Och lever.

Husdjursnostalgi

Jag har skaffat mig husdjur. Jag tänkte först skriva mina allra första husdjur men kom på att det är ljug. Några stycken har jag ju faktiskt hunnit med innan.

Dessa minns jag (OBS! Inget för känsliga då en hel del av dem har gått en mer eller mindre brutal död till mötes):

Akvariefiskar
För många för att räkna upp namnen på och jag har likväl glömt dem. De dog bara hela tiden och det var äckligt att rengöra akvariet som lät så man knappt kunde sova. Insåg snabbt att det var roligare med tv och har därför inte haft akvarium på nästan tjugo år.

Vitus
Mitt söta lamm som blev en betydligt större och okramvänlig bagge. Som lamm gick jag med honom i koppel vid torpet. Kärleken till honom tog abrupt slut dagen då han jagade mig runt i hagen och försökte stångas. Många år senare fick jag reda på att fåren alls inte blev sålda till en snäll farbror utan slaktades och att jag har ätit Vitus till middag. De som genom åren har kallat mig hjärtlös bör här med få sin förklaring: se hurdan uppfostran jag fått.

Polly
Ett gotlandsruss som inhandlades till mig som hästtokig åttaårig. Hästen vilade upp sig över sommaren på en 4H-gård där jag och min kusin ”jobbade” då Polly snart skulle föda. Nu, sjutton år senare, har vi fortfarande inte sett röken av något föl men magen på hästen är likväl stor och rund. Börjar så smått misstänka att det bara är stora mängder mat som gömmer sig där inne.

Molly
Min kompis A fick på tok för många kaniner och efter mycket tjat på mina föräldrar fick jag släpa hem en. Det var kul en vecka. Molly var nämligen folkilsk och bets så fort men stack in minsta lilla kroppsdel i buren. Slutade med att mamma fick mata den och på julaftonskvällen rymde kaninstackaren ur buren och hela tjocka släkten jagade kanin med ficklampa medan resten av Sverige satt inomhus och öppnade julklappar. Vi lyckades tillslut fånga den men på juldagsmorgonen låg Molly död i buren – ett kaninhjärta tål inte stress så bra och att bli jagad av en hel skara människor blev lite för mycket av det goda.

En kyckling utan namn
När dvärghönorna fick kycklingar bestämde jag mig för att dressera en. Jag försökte lära den att sitta på min axel och på mitt huvud. Gick inte alls. Inte ens när jag lockade med mat. Höll på med stenhård träning i typ en vecka, sen gav jag upp. Och sen kom likväl en mård och upp allihop.

Jojje (av mig kallad Jojs – eller Joyce om man nu är lite mer kulturellt lagd)
Min far hatar katter. En sommar fick han dock ett ryck (solsting?) och riskerade livet genom att ta en kattunge från en vildkatt vid vår sommarstuga, allt för att behaga sina barn. Bortsett från att Jojje hade galet mycket vildkatt i sig (siktade alltid med tänder och klor mot strupen, ögonen och handlederna) var det några trevliga år med honom runt huset. Han var sällan inne och ofta försvunnen. I början hade han halsband och alla ägare till kattflickor på några kilometers avstånd hörde av sig för att be oss hämta katten som följt efter deras hem. Uppenbarligen en riktig charmör den där Jojje och han gillade inte att ideligen bli hämtad och såg därför till att slita av sig halsbanden vi ständigt satte på honom. En dag insåg vi att Jojje hade varit borta längre än vanligt och nu är det flera år sedan sist. Lever i illusionen att han lever i en annan familj som kan erbjuda mycket mat och en kattflicka att leka med. Sanningen är nog dock, tyvärr, en helt annan.

Med all denna djurerfarenhet i bagaget har jag nu tagit mig an två sniglar. Efter fotosessionen med dem för några veckor sedan kunde jag bara inte låta dem bo kvar i Karlshamn och frysa ihjäl till vintern. Kärleken till dem var för stor och stark. Letade i trädgården både länge och väl innan jag hittade dem, eller Agda hittade jag rätt snart men det är ju egentligen Ragnar jag gillar bäst. Agda bara äter.

Jag var till och med i djuraffären idag för att hitta ett lämpligt bo. Fann en fin plastlåda med andningshål och smitsäkert lock. Kostade dock 85 kronor vilket är en halv förmögenhet. Får fundera. Tills vidare bor de i en begagnad kaklåda och käkar sallad i godan ro. Känns skönt med husdjur som jag vet inte blir sådär tama heller – tröttnar jag kan jag faktiskt släppa in dem i grannens gigantiska parkträdgård och precis som med Jojje, låtsas att de får leva där i sus och dus i alla sina dar. Så länge de inte försöker rymma ur burken eller äter mig ur huset får de dock stanna.

Hybris

Idag fick jag en släng av hybris och anmälde mig till Årets blogg 2006. Men visst, kan Silverfisken så kan kanske jag.

Eller inte.

Och det tragiska är ju att han slutade blogga ett tag. Blev lite väl mycket uppståndelse ett tag kan tänkas. Troligtvis mår jag bäst utanför den där kändishysterin men anordnas tävlingar är jag inte sen att haka på.

Så ge mig femmor, bitte.
*ler sött*

Irritation

Alltså.

Jag håller mitt ord och klagar inte det minsta på att det faktum att regnar hela tiden nu. Dock blir jag galen på folk som kör fort med sina bilar i vattenfåror och kapitalt skiter i att jag blir helt dränkt även fast jag går så långt in på trottoaren jag bara kan och nästan hasar mig fram längs med husväggarna.

Och ja, de ser mig. Är svårt att låta bli när jag har min knallorangea regnjacka och mönstrade regnstövlar på mig.

Kan man anmäla nerskvättare? Är straffet hårt och långt? *hoppfull*

Kodat

Ibland när min mobil ringer är det tråksamtal, dvs. försäljare eller något annat trist. Sms har dock, fram till nu, brukat betyda ”någon jag känner vill mig nåt”. Nu har dock reklamen börjat trilla in även där och jag blir helt besviken var gång jag glatt skuttar fram till min mobil för att sedan upptäcka ett tråksms.

Hur har de hittat mig?

Nu fick jag dock ett som piggade upp även om det inte är från någon jag känner - vad jag vet. Och jag förstår ingenting av det. Kanske just därför det piggar upp.

”Salam azize delam.manam delam vasaton tang shode.mibosameton.”

Finns det verkligen ett språk som låter så? Salam vet jag ju är en hälsningsfras men är det vanligt att så många ord på raken avslutas med –lam?

Nåväl. Tänker inte svara i alla fall för jag vet att det är sånt som kan kosta omkring tre förmögenheter. Ska dock roa mig med att fantisera ihop en översättning som är lagom uppiggande och självförtroendehöjande. Azize låter nog lite sensuellt.

Sammanfattning

Nu har nedräkningen börjat. Snart är det dags för hemfärd.

Några blad har redan börjat ändra färg. Sommaren har gått för fort. För mycket jobb och för lite av allt det där planerade. Det är bara några få veckor kvar till skolstart och massor att ordna innan dess.

Är dock inte bara vemod jag känner inför hösten. Bär på hopp om mysiga tekvällar fyllda av sällskapsspel, tv-spel och en hel del ältande. Känns helt bra att L och N flyttar upp. Önskar bara att jag kunde ta med resten av vännerna från Karlshamn också.

Imorgon börjar jag packa.

Baka kaka

Mellan mitt hus och där sockerbagaren eventuellt bodde, bor D. Ikväll hälsade jag på för den passande aktiviteten storbak på experimentell väg. Detta innebar bland annat att blanda två recept och jag blev anförtrodd att stå för matematiken.

2 dl + 1,5 dl socker är inget svårt.
¾ dl + ¾ dl är betydligt svårare.
Äntligen fick jag användning för min matte C från gymnasiet. (OBS! Djup ironi. Det förstår vem som helst att den aldrig kommer att vara till nytta för någon.)

Samtliga experiment lyckades och jag kan även inatt gå till sängs mätt och belåten med magen full av muffinsmet och en och annan kaka. D och A (som kom hem när jag nästan skulle gå) fick dessutom äran att höra en och annan underbar godnattsaga. Ännu två som jag har fått att falla för Aston.

Vänner från förr

Idag har jag haft min två-gånger-om-året-träff med AK. Vi gick i gymnasiet tillsammans och sedan hon flyttade till Stockholm efter studenten har vi som tradition att ses en gång på sommaren och en gång var jul. Typ. Där emellan hörs vi ytterst sällan om ens alls.

Ibland känns det lite vemodigt med alla de där vännerna som jag har förlorat genom åren och som jag av ren lathet inte hör av mig till. Jag vet att jag inte hade haft något liv att berätta om ifall jag skulle ringa dem alla med jämna mellanrum, men ändå.

När jag blir rik och ledig (om trettio år?) ska jag resa runt och träffa er alla. Så ni vet.

Substitut

Dagens funderare stod en lagom flummig kille för. Han frågade lite mumlandes efter cigarretter och när han såg det skrala utbudet av sorter sa han:

”Jaha. Då tar jag vanliga tepåsar.”

I och med att jag stod och väntade på att få höra antingen Blend, Prince eller Marlboro hörde jag först inte vad han sa. Efter att han upprepat sig gick han till tehyllan och köpte sig ett 20-pack Earl Graypåsar. Jag vet inte om han tänkte röka det som substitut eller om han helt enkelt hade både te och cigaretter om inköpslistan. Om han nu röker teet undrar jag vilket märke cigaretter han brukar röka i vanliga fall. Kanske mentol?

Istället för kebab

Nog för att man brukar bli lite småhungrig framåt småtimmarna på fyllan och dessutom lite övermodig men någon stans måste man ju ändå sätta gränsen.

Och saknade killen helt känsel? Själv hade jag börjat tvivla på om jag var rätt ute redan efter den tredje spiken.

Påminner mig om killen som åt ett helt flygplan (tog några år) och sedan dog av matförgiftning. Ironi när det är som bäst, om än tragiskt.

Förklaring

Tack vare Eric förstår jag nu hur tysken fick upp alla stenar. Verkar smidigt på nåt vis. Undrar om det är som med mycket annat - att det går att lära sig men tar tid?

Jag kanske borde börja med småsten och grus.

Spontan (?) kreativitet

Tyskar slutar aldrig att fascinera mig. Ni minns väl traktormannen? Nu har en ny tysk slagit mig med häpnad. På berghällarna vid campingen har han staplat sten i mängder. Trodde först att han hade använt lim men allt är uppkilat med småsten.


Jag blir glad av sånt här. Kan inte låta bli att förundras och undra hur han tänker. ”Jaha, då var jag på semester i Sverige. Fan vad raslös jag känner mig. Om jag skulle gå och stapla lite sten kanske?”

Ska fotografera ur alla vinklar och vrån imorgon. Om de står kvar.

För övrig måste jag tipsa om Erics underbara djupdykning i tomaternas okända liv. Sällan har jag lärt mig så mycket i kombination med skratt.

Campingliv del fyra

Det finns få saker som är så irriterande som att få ett telefonsamtal från mamma på jobbet, när jag för en gångs skull är ledig och hon berättar hur mycket det är att göra och hur hysteriska de är.

Och då kan jag bara maktlöst säga ”jaha” och drabbas av en lagom stor dos dåligt samvete över att inte vara där. Även om jag kastar mig på cykeln är jag inte på plats förrän ruschen likväl är över. Så varför alls berätta för mig?

Jo en sak är förresten ännu mer irriterande. Folk som beställer hamburgare och ”kommer på” att den ska vara utan allt precis i överräckningsögonblicket. Det är lätt att plocka bort en tomatskiva eller lite lök men dressingen sitter oftast där den sitter. Människor utan framförhållning är allt för härliga.

Festen har börjat!

Idag fann jag en skadad trollslända vid campingen. Det är den andre i år men den förra var sorgligt nog död. Är det sådana här som bara lever för en dag?

De är så ljuvligt vackra att de omöjligt går att återge på bild, men jag försökte hur som. Några fler vinklar gömmer sig i bilddagboken. Kan inte låta bli att förundras över hur stora de är.

Kvällen ska spenderas på Starka tillsammans. Var uppe en runda nyss och är bara hemma för att äta och ladda kamerabatterierna. Tror det kommer bli hur bra som helst och galet många superduktiga människor ställer ut sina konstverk. Inspireras helt mycket. Ännu ett steg mot en kreativ höst!

Campingliv del tre

Som många av er redan vet, behöver jag typ cappuccino på morgonen för att vakna till liv. Under sommaren har jag fallit ordentligt för den med smak av vit choklad och har mer eller mindre uteslutande druckit den. Det har blivit en rutin, att var morgon när jag börjar på campingen, dricka en mugg eller två och min bror skrattar och skakar på huvudet åt mina kaffekickar då jag för några minuter dansar runt i köket. Och så idag när jag kom var burken borta. Jag letade som en galning och fick onda aningar som visade sig vara befogade. Mina kära föräldrar hade, i ett försök att vara tillmötesgående, sålt den dagen innan.

Kunden ifråga letade egentligen efter Pucko till en annan i sällskapet och när det inte fanns försökte mina föräldrar truga på honom mitt kaffe (ovetandes om att det är det som håller mig pigg och glad under arbetet. Och jo, jag har berättat det för dem åtskilliga gånger men de lyssnar liksom aldrig helt.), vilket han tillslut köpte för en billig penning. Det ironiska i situationen är att det står tre burkar med chokladcappuccino bredvid min burk som INGEN dricker av och som är betydligt mer lik Pucko än mitt vittchokladsmakande som egentligen mer påminner om vanilj än choklad.

Efter att ha tjurat en stund och insett att allt som är mitt måste märkas med gigantiska lappar, räddade min ljuvliga bror situationen genom att ta med en ny burk hemifrån när han ändå skulle ut.

När jag äntligen fick min välbehövda kopp, satte jag i halsen och hostade kaffe en lång stund. Uppenbarligen är det dags att bryta mönster och vanor. Allt tyder ju uppenbarligen på det.

Nyregistrering, efterlysning och uppdatering

Som ett steg i rätt riktning mot en kreativ höst registrerade jag mig idag på Dojjan. Ska bli intressant att se om det ger mig något och jag stannar. Ibland blir jag lite trött på helgon och söker omväxling.

Gårdagskvällen spenderades på puben med tre trevliga tyskar. Det är synd att jag inte träffar dem oftare. Jag insåg att min engelska suger och knappast blir bättre efter något glas rödvin. Kvällen fick ett tråkigt slut då någon hade roat sig med att sno registreringsskylten från deras bil. Så om någon hittar en tysk registreringsskylt på Karlshamns gator – hör av er, bitte.

Såg föresten Ragnar i trädgården idag, högst levande. Känns bra att han lever. Synd att han nog inte kan följa med till Växjö.

Sexig smak

Äntligen lite regn och därför lite lugnare på campingen. Fick därför tid att läsa igenom tidningarna från de senaste veckorna. Småjublade när jag hittade denna notis som innebär att jag både har smak och är sexig.

I alla fall är det så jag tolkar det.

En Fiat 500 har nämligen legat på önskelistan länge.

Två sniglar och tio cheese

Igår natt fick jag för första gången i mitt liv höra en snigel äta, men jag antar att det är att gå händelserna i förväg.

Det började med att jag och M tog en av våra nu mer ofta förekommande McD-vandringar. Som jag redan berättat är vi ju redan klassade som stammisar där. Igår fick jag dock beskåda ett par som var ännu värre än vi – de beställde tio cheeseburgare (fem var) klockan fem i tolv och krängde de sedan en efter en på ett fascinerande sätt i jämn takt. De höll till och med samma takt i ätandet. Var helt fängslande att se. Jag som tycker det är mycket att äta två på raken.

Detta är dock bara en bihistoria. Den skulle ha fått betydligt större utrymme om det inte var för att jag hittade två gigantiska sniglar på vägen hem och insåg att jag ville fota dem men att kameran låg hemma. Det fanns inte mycket annat att göra än att balansera hem dem på ett pajpapper.

Jag döpte dem till Ragnar och Agda och efter bara några minuter var R favoriten. Dels var han vackrare i färgerna och betydligt mer samarbetsvillig än A. M skrattade åt mitt våperi då sniglarna hämtat sig från första chocken och försökte rymma över kanterna och enligt mig mest slemmade. Utan henne hade jag nog aldrig lyckats fullfölja mitt vanskliga projekt.

Efter att ha hämtat en calzonekartong hos M, som fick verka som provisoriskt snigelhem, fick de följa med hem för att fotas. Och det var då A började tugga på bladet jag stoppat i samt på kartongen. De var alls inte speciellt sugna på att modella utan stack in huvudet för jämnan. Några nöjdbilder blev det dock innan jag tröttnade (och de med för den delen).


Jag funderade ett tag på att behålla dem. Blev småförälskad efter att ha studerat dem så nära ett bra tag. Insåg dock att jag verken vet vad de äter eller hur de mår bäst så de blev utsläppta i min trädgård och lever, förhoppningsvis, lyckliga än ett par dagar, till skillnad från fjärilen som jag fortfarande har dåligt samvete över. Slutet gott allting gott.