Nyårslöften

2007 ska bli året då jag klipper mig och skaffar ett jobb.

Amen.

Istället för plugg del två

Vill man inte sätta igång att tänka på skolan och diverse andra måsten, fast man klarat tandpetar-tricket, så kan man alltid pussla en dag eller två. Fungerar hur bra som helst som verklighets-flykt och är till och med roligt - i alla fall om man är två.

Istället för plugg

Jo jag borde verkligen ta tag i skolan nu. Speciellt när det plötsligt har blivit så att jag ska fira nyår trots allt.

Men några dagar hit eller dit spelar nog kvitta. För att fördriva tiden var jag bara tvungen att testa ett tandpetartrick idag och det funkade faktiskt till slut, även om min stjärna inte blev lika jämn och fin som den i videon. Så jag måste nog testa några gånger till innan jag plockar fram böckerna om projektteori.

Nästan gammal nog

När jag handlade på Systemet i Karlshamn slapp jag för första gången i mitt liv visa leg där. Bortförklarade hela incidenten med att hon i kassan faktiskt var jämgammal med mig och troligtvis kände igen mig.

Och så idag var det dags igen, fast i Växjö där ingen vet vem jag är och jag känner ingen, i alla fall inte bland Systemetpersonalen. Jag stod och kramade körkortet i vänstra fickan för att slippa sinka kön genom att behöva leta i väskan för jag vet att jag alltid, alltid får visa.

Men så sa han inget alls! Behandlade mig som vilken tjugoplusperson som helst och jag blev helt nervös och fumlig för att han inte frågade. Flackade lite med blicken och darrade till och med på handen när jag fick tillbaka växeln och insåg att nu, i detta ögonblick, ser jag äntligen ut att vara över tjugo.

Och då frågar han. När jag stoppar ner växeln i fickan. Om han kan få se legitimation ”när vi ändå är igång”. Märkligt. Jag lär vara den enda i historien som fått visa leg efter att köpet redan är igenom och jag står och plockar ner flaskorna. Antar att det var min plötsliga nervositet som fick honom att tro att jag plötsligt var mer än fem år yngre än jag är.

Så i fortsättningen ska jag alltid verka lätt nervös när jag är på Systemet. Uppenbarligen en lätt metod för att känna sig yngre än man egentligen är.

Julens läsning

Istället för att plugga har jag bland annat läst. Passande nog Grishams Julfritt om ett amerikanskt par som efter några om och men väljer en julfri jul och istället tänker lägga pengarna på kryssning, vilket får hela bekantskapskretsen och främst grannarna att se rött.

Och den börjar så bra så bra och så roligt och får mig att vara helt tacksam över att inte vara född i överkonsumerande staterna. Men slutet var alls inte passande för min smak. Eller den slutade inte som jag ville, är väl närmare sanningen. Synd.

Så vad göra? Betyder att jag måste läsa minst en bok till innan jag tar tag i pluggandet. En bra.

Tillbaka till start

Jaha, då var jag än en gång hemma igen efter några händelserika dagar i Karlshamn. Bakom mig lämnar jag en hel hög vänner jag aldrig hann se, en ganska kall och tom lägenhet, några påsar tyg jag inte orkade släpa med mig och en vinstlott på hundra kronor som jag trodde var en nitlott och som det enbart var min eviga lathet som hindrade mig från att kasta.

Och framför mig? Mest alla de där studierna jag har förträngt de senaste dagarna. Och två hungriga sniglar.

Igår var jag på en trevlig fest och blev precis lagom full. Kanske jag har blivit lite vuxen nu trots allt och lärt mig när jag ska övergå till vatten? Äh, det var nog bara en engångsföreteelse. Och i morse när jag borstade tänderna hulkade jag mig faktiskt lite – vet dock inte om det berodde på att jag körde tandborsten för djupt in i munnen, gårdagens alkoholmängd eller den eviga julmusiken på radion. En kombination kan tänkas.

Redan på sista refrängen

Imorgon åker jag hem till Växjö igen. Det blev lite kort den här gången men jag känner samtidigt att jag inte har ron att sitta här längre och vänta på att de vänner som är hemma har tid att se mig. Får åka land och rike runt och träffa dem nästa år istället. Kommer ju få massor av tid över nu när jag bara ska knåpa ihop en liten liten uppsats ju.

Har spenderat dagen med farmor och farfar och sitter nu och funderar på om jag orkar gå på galej ikväll eller inte. Men det blir nog en runda iallafall. Fast nog inte ut för då bör jag gå nu helt snart och det orkar jag alls inte.

Jul, jul, strålande jul

Jo men det har faktiskt varit helt trevligt idag. Det var julen då farfar drog örngotten han fick över huvudet, morfar utklassade oss totalt i vändåtta, jag och mormor konstaterade att det var bättre förr och jag lärde ut gamla snapsvisor till maten. Och även om jag fick minst paket av alla (kan det bero på att jag absolut inte önskade mig någonting?) så är jag helt nöjd med det jag fick och alla verkade nöjda med det lilla jag gav.

Nu återstår en uppfriskande kvällspromenad med Marina.

Julfirandet ska kanske inte bojkottas helt trots allt?

Årets julklapp

Det har inte ens hunnit bli julafton än och jag har redan fått/hittat den bästa julklappen!

När mormor och morfar flyttade för något år sedan röjdes det en hel del. Jag hade tyvärr inte möjligheten att hjälpa till (hade nog snarare handlat om att förflytta allt deras ”skräp” hem till mig istället för till soptippen skulle jag tro) men mamma tog hem en del hon trodde jag skulle gilla.

Så jag fick en hel bunt med stickor som jag sen glömde bort, med tanke på att det var i det förflutna långt innan jag började sticka. Och nu sen jag börjat, och försökte minnas, trodde jag att jag hade skänkt vidare allihop.

Och så nu, i jakt på lite tyg bland all bråte, hittade jag påsen med stickorna igen och skrek iiiiih en lång stund. Som jag har letat på second hands efter grova stickor och nu har jag en hel uppsättning: både 6, 7 och 8 + rundstickor och sånna där märkliga flätstickor och en bunte märkliga virknålar. En komplett samling och mer där till!

Berättade uppspelt för mamma som drog sig till minnes ännu en samling stickrelaterat innehållande ett nystan, en halv stickning, samt tre roliga mönster, varav jag burit slutprodukten från samtliga.

Om julen var räddad innan idag, på grund av kameran och lite garn, så är den mer än räddad nu. Typ bästa ever – redan innan start. Fast vi får väl se om extasen lägger sig tills imorgon. Blir traditionerna för ansträngande gömmer jag mig i min lägenhet och stickar, helt klart.

Och vad lär vi oss av detta? Jo att aldrig aldrig kasta något. Det man inte ser använing för idag kanske du skriker iiiiih över om ett år.

Framme

Jaha. Då var jag på plats. Och ingenting händer. Har gått en runda på stan i väntan på att mina föräldrar ska komma hem och spontan-sms:at lite vänner men givetvis har ingen tid att ses. Hatar att alla är så upptagna på julen – själv är jag galet ledig. Hela världen står still utom jag. Är det för övrigt någon som är lika uttråkad som jag imorgon innan klockan fem och befinner sig i Karlshamn så RING, RING!

Så nu sitter jag här och är rastlös och vill hem igen. Köpte lite garn på stan som jag tänkte roa mig med (Det enda positiva: att Konsum här har sjukt mycket mer garn än vad som brukar finnas i en mataffär.). Tänkte lägga upp en bild på garnet och märkte då att kameran saknar batteri.

Jaha.

Och fan. Är det någon gång jag vill fota så är det nu över jul. Är nästan lite lipig.

Jaja. Ska återgå till min kalla gamla lägenhet och läsa några nummer av mammas Tara i väntan på hemkommande föräldrar och mat. Finns bara julmat i kylskåpet som jag inte får röra.

UPPDATERING: Ja! Ja! Ja! Batteriet satt i batteriladdaren som jag var klok nog att hysta ner innan jag for. JULEN ÄR RÄDDAD!

Packa pappas kappsäck

Imorgon bär det av hem till familjen. Ska sova, sova, sova, äta lite och förhoppningsvis hinna träffa lite vänner innan det är dags för hemfärd till Växjö igen. Det blir inget långt besök den här gången. Har ingen ro att stanna.

Men packa bör jag göra. Har ännu inte börjat så jag antar att det är dags. Har dock inga rena kläder knappt så vi får se hur det blir.

Lagom bitter

För mycket pluggande gör mig uppenbarligen galen. Idag fick jag skjuts till McD av en person som insåg att jag måste äta lite ibland och att min yrsel och huvudvärk kanske beror på annat än sömnbrist, nämligen näringsbrist.

Så jag åkte dit. Utan bh och i nåt morgonrocksliknande. Orkade inte ens skämmas. Och så satt jag där och tuggade och hatade människor ett tag. Funderade lite på varför alla muppar är så fult klädda. Hade jag ett muppbarn hade jag baske mig klätt det snyggt! Och varför är folk så spydiga och vägrar samarbeta? En stackars McD-kassörska sprang flera varv för att leta efter en som skulle ha en beställd hamburgare. Visade sig vara snubben vid grannbordet. Han såg henne men lät henne springa och fråga runt i flera minuter. Varför inte bara vinka lite åt henne som ett tecken? Hoppas burgaren hann bli riktigt kall.

Vissa dagar ska jag helt enkelt inte bli utsläppt. Tjänar inget till.

Istället för vettigheter

Idag borde jag ha skrivit kommentarer i ett virituellt seminarie hela dagen. Istället har jag häpnat över en väns nya yttre samt fallit för msn:s billiga trick att få skapa gubbar. Kommer antagligen inte ha nån nytta av min guppande gubbe men han blev söt och speglar nog min sinnesstämning rätt bra.

Rolig sysselsättning hur som om man har massor av tid över eller ingen tid alls, men lever i förnekelse.

Inte som jag tänkt mig

Idag blev jag äntligen klar med en uppgift till skolan och bestämde mig för att fira genom att gå och köpa julklappar. Strosade helt planlöst utan att veta alls vad jag ska hitta på att köpa till min kära familj som absolut inte önskar sig någonting.

Resultat efter några timmars planlös vandring: julklappar till mig själv för nästan tusen spänn.

Jahapp.

Men jag är tokstolt över att ha hittat ett par gröna skor jag suktat efter ett tag men som tidigare inte fanns i min storlek. Idag fanns de där dock plötsligt och jag såg det som ett tydligt tecken.

Så nu har jag inga pengar kvar till julklappar. Knepigt. Nåväl. Har några dagar på mig att lösa det problemet.

På rymmen

Jag börjar bli väldigt bra på att rymma ifrån allt ansvar. Fredag var de tre vännernas dag, lördagen ägnades åt föräldrar och bror, söndag blev en spontan spelkväll och idag var det pysselkväll. Men nu så. Inatt ska jag försöka bli klar med en skoluppgift. Måste. Spelkvällen igår var dock väldigt trevlig och jag ska nog försöka mig på att baka något som inte är lika torrt som mina gamla lussebullar jag mutade pojkarna med igår, så de kanske kommer tillbaka snart igen. Talisman var nämligen ett tokbra spel och det beror inte enbart på att jag vann helt storslaget. Tror det berodde på att jag liksom smög mig i mål medan pojkarna blev förtrollade till paddor i sin girighet över varandras skatter.

Så nu önskar jag mig Talisman i julklapp vilket jag inte lär få. Tillverkas inte längre och när man råkar hitta det på nätet nån gång per år går det på åtminstone femhundra spänn och det är det nog inte värt. Får satsa på att fortsätta muta Ted istället, som ju äger det.

Nåväl. Nog med att drömma mig bort till spelkvällar och dags att ta tag i den där diskursanalysen. Blä.

Välutrustad

Jag önskar mig en fylld verktygslåda i julklapp av min snickrande far. Vi tittar därför efter vad jag redan äger och inser att jag redan har det mesta.

”Du är betydligt mer välutrustad än de flesta karlar”, sammanfattar min far samlingens dignitet efter att ha påpekat att jag till och med har någon åtdragarmojäng för tändstiften.

Grejt för mig utan bil.

Men jag saknar en såg. Har bara en bågfil, som ju som bekant är en metallsåg och alls ingen fil. (En gång för bara ett litet tag sedan spelade jag ett märkligt spel och fick ringa the Slyna för att fråga vad en bågfil var för form av verktyg bara för att han jag spelade med inte trodde att det skulle hjälpa. Och själv hade jag ju ingen aning, men slynan min hade koll.)

Att jag nu får veta att jag hela tiden haft en i min ägo får mig att rodna lite. Sånt bör man veta. Å andra sidan är jag en sån som äger många saker utan att veta vad de är bra för eller ens att de existerar i min ägo.

Föräldraträff

Idag har jag haft besök hela dagen av två föräldrar och en bror. Det är helt klart en stor omvälvning när man för det mesta är ensam. Det är en sak att ha vänner på besök och en annan sak att ha tre familjemedlemmar här som ser sig som hemma fast ändå är helt bortkollrade med tanke på att de bara är här nån gång per år. Att de stimmar runt och ska hjälpa till med allt gör att de känns som betydligt fler än tre. Kanske omkring sju.

Men det har varit rätt trevligt också. Nu sitter vi och småfnissar till Macken och strax ska vi rensa avloppet. Jag får se det som en liten provrunda inför den kommande julen då jag ska bo med dem en hel vecka. Det här med att bo med folk är nåt jag bör öva på.

I väntan på vändning

Oftast har jag något att skriva. Idag är jag bara tom och trött. Fortsätter skolan så här länge till kommer jag nog inte orka. Hoppas på att mina föräldrars besök imorgon piggar upp lite.

Epidemi

Uppenbarligen är det nåt på gång nu. Typ en blogg om dagen som jag följer lägger ner och tar dessutom bort allt skrivet. Bara sådär - utan minsta förvarning.

Varför?

Är det julstressen eller är det så att bloggen är död som fenomen och jag bara är lite sen att hänga på bojkottningen?

Jag har hur som inga planer på att sluta – hur ute jag än kommer att vara. Jag är förvisso på gränsen till att bränna ut mig och har ingen egentlig inspiration till att skriva (och verkligen inte plugga), men jag ska kämpa på. Värre stormar än denna har jag ridit igenom.

Och om jag någon gång bestämmer mig för att lägga ner så kommer jag likväl att spara allt gammalt skrivet. Som nåt form av monument. Eller äh. Monument lät präktigt, men kvar ska det i alla fall få stå.

Så ni vet. Denna och pysselbloggen kommer ni inte bli av med i första taget. Och alla ni som i veckorna har lagt av och eventuellt läser denna: börja igen bitte. Utan min dagliga dos bloggläsning kommer jag troligtvis att behöva skaffa mig någon form av nytt fritidsintresse och det får vi ju inte riskera.

Lucianostalgi

Redan som liten var jag misstänksam mot traditioner. Eller nja, nu småljuger jag nog lite för mig själv – jag antar att jag tittar snett på tantan med väskan* av en annan anledning än att jag ska lussa.

Äh. Jag tittar nog inte ens snett på henne utan är nog bara trött.

Året var nog 1985. Jag lussade på posten med de andra postenbarnen i ett på tok för stort och upplagt lucialinne och mina vita mockasiner som troligtvis inte var så vita efter det här.

I år har jag inte sett någon lucia och ännu mindre deltagit i något luciatåg. Sist var på gymnasiet och jag var tjurig över att jag inte var den som röstats fram till lucia, trots min valkampanj där jag lovade att kuppa och klä mig i svart om jag fick röster. Jag fick en hel del, men det räckte inte.

När jag såg den blonda och långa lucians stearinklumpar i håret, som fick klippas bort under tårar, log jag nöjt i mjugg.



* ...vars son blev rätt snygg och gick på internat med prinsen och som jag träffade några gånger som helt liten och på en bild kravlar runt på en filt tillsammans med och klappar honom på huvudet. Fast det var ju innan han blev snygg och polade med prinsen. När det inträffade klappade jag honom inte alls. Pratade lite kort och ytligt med honom på nån fest bara.

Om det nu alls är hennes händer som jag tror att det är vill säga.

En snabbis

Idag blev jag erbjuden att få äta på McD och bangade.

Uppenbarligen är jag värre däran än jag först anade.

Efter att jag stillat min hunger med tonfisk har jag suttit och grämt mig åt att jag missade ett näringsrikt mål mat och har tröstat mig med de här herrarnas utförliga order.



Nu är ju min utrikiska inte så där jättebra men jag funderar om jag hade kunnat förstå hela ordern om jag var McD-anställd och fick den på svenska? Hade fått göra som jag gjorde med drickbeställningarna på Irland: gå fram till bartendern och uttala drinken så som jag hörde den fulla irländaren säga det och sedan hoppas på att irländaren verkligen var så full att han inte märkte att det kanske inte blev vad han beställt.

Fast som McD-anställd hade jag förstås inte haft någon bartender som kunde ha hjälpt mig att tolka.

Häpnar

Jaha. Kobra diskuterar bloggar och nämner inte ens mitt namn! Märkligt.

Men det är väl som med bokprat - man ska inte nämna de kändaste för de känner folk ändå redan till, utan göra reklam för de där underbara doldisarna.

Så det är okej då.

Rymdfeber

You Are From Uranus

You shine with brilliant creativity, and you're more than a little eccentric. You love everything unusual and shocking. You're one far-out chick or dude. Anything unconventional excites you - and you have genius potential. Just don't let your rebel side get the best of you, or else you'll alienate everyone. Your original thinking and funky attitude is all you need to be you.

What Planet Are You From?

Nu är det influensatider och alla verkar gå och yra om rymden. Var därför tvungen att haka på trenden, nu när jag precis har sett första svensken flyga iväg och allt. Fast enligt testet är jag ju så galet exentrisk och udda att jag nog inte är den typen som faller för trender.

Blå fläck mitt på

Jaha. Inte nog med att jag är helt knäckt av all skola. En tom och antagligen regnvåt ica-kasse har fått ligga kvar på hallgolvet och nu när det var dags för städning hade den lämnat en stor blå fläck efter sig som vägrar försvinna – hur mycket jag än skrubbar och gnor.

Fan.

Så nu sitter jag här och funderar på vad jag blir skyldig hyresvärden när jag flyttar. Än så länge har jag dragit på mig:

Ett hack i golvmattan i köket (inte jag iofs men det har hänt medan jag har bott här)
En sprucken glasskiva i kylen
Repor på ett ställe i sovrummet
Blå fläck på hallgolvet

Vad kommer kalaset att gå på tros? Och frågan är om jag ska passa på att flytta innan jag ställer till med mer eller om jag ska bli kvar och satsa på en helrenovering senare. Tills vidare ska jag dock bädda ner mig i soffan och tjura och tycka synd om mig själv som drabbas av all världens olyckor. Temakväll om lycka på tvåan nu. Får titta på det och se hur man gör när man ler.

Göra ogjort

Jag vet typ det absolut grundläggande vad gäller datorer och har därför blivit familjens utnämnda datorexpert som de tror kan lösa allt bara de ringer och säger att det inte fungerar, utan att egentligen veta själva vad som egentligen är fel. För någon vecka sedan ringde min syster när de inte fick igång bredbandet hos sig och nu igår ringde min bror mig gång på gång. Problem: det strulade att koppla upp hans xbox 360 mot nätet. Och så var det nåt med nåt trådlöst nätverk också.

Och jag har ingen aning om vad som är fel. Framförallt inte så här på tio mils avstånd och troligtvis hade jag inte ens klarat av att lösa det på plats.

Jag försökte guida honom per telefon igår och gav honom stränga order om att inte trixa med datorinställningarna på egen hand. Han lovade och idag ringde min mamma förtvivlat och sa att Internet inte längre funkar så nu ska jag via telefon göra allt ogjort samt eventuellt rätta till något som bror kan ha lyckats ställa till med efter att vi la på luren för sista gången igår.

Här med lovar jag mig själv att aldrig aldrig någonsin ta telefonjobb som support för nåt datorföretag eller bredbandsbolag. Har galet stor erfarenhet men tror inte att min kunskap är värd att ge mig pengar för och frustrationen att inte kunna hjälpa lever jag gärna utan.

Klagomur

Usch vilken dag. Sedan jag kom hem från skolan vid fyra har jag suttit fastkedjad vid datorn och flumskrivit helt fel om organisationskultur och nån jeppe som heter Schein och vad han har yrat ihop nån gång på fyllan. Fattar ingenting och orkar inte ens bli upprörd och har fortfarande massor kvar. Det kommer bli en lååång natt.

Det var länge sedan det var så här mycket i skolan känns det som. När Håkan Bråkan dessutom gav oss ännu en uppgift till nästa vecka (som jag inte ens begrep vad den gick ut på) slutade jag helt fungera. Tanken på att gömma sig under köksbordet blir mer och mer lockande. Det är som jag svarade Eric idag när han skämtade om att bara byta namn på en färdig magisteruppsats med tanke på att vi verken har tid eller ork att göra en själva: ”Ja, det gör mig ju knappast något om jag blir avstängd precis.” Sker det dessutom denna eller nästa vecka är jag bara tacksam. Då ska jag sova sova sova och försöka komma ihåg hur det är att vara ledig och vad man gör då.

Som motsatsord till uppmuntra använde Håkan idag nedmuntra. Märkligt. Ordet ner har inget med munter att göra, i alla fall inte i min värld. Men om det finns något så är det i alla fall precis vad han gör med mig nu – nedmuntrar mig med massor av märkliga och omotiverade uppgifter som gör mig förtvivlad och därför får mig att skratta i ren hysteri. Ja – det är bara en tidsfråga innan det slår över för mig och det är en förbannad tur att jag inte värdesätter julen för i det här virrvarret lär jag knappt ens ha tid att ta ledigt julafton.

Så.
Det känns redan lite bättre, om än bara för några minuter. Nu är det nämligen dags att återgå till Schein.

Lite skryt, igen.

Vet att vi ju har en kreativ blogg där pysslet ska bo, men jag är så stolt över de här så jag vill visa dem här oxå. Är helt inne på stickning nu. Det är så kul med något nytt som jag hela tiden känner att jag lär mig nya saker inom - från bara räta maskor till mönster och pärlor. Frågan är när jag ger mig på virkning. Och går vidare från pulsvärmare och muddar. Har ingen större brådska dock.

Dagsform: alternativ rock

Musikstil visas ju inte bara genom kläderna utan även hur man diggar till musiken. Vem liknar du mest?

Och finns det verkligen människor som aktivit fortfarande använder uttrycket "diggar"? Kändes helt fel när jag skrev det.

Håglös

Egentligen vill jag bara lägga mig raklång under köksbordet och skita i allt. Skoluppgifterna bara vräks över mig och inget känns inspirerande. Jo, några få saker, men de kvävs helt av allt det andra. Borde man inte få jullov snart? Eller rättar sagt: Borde man inte få jullov i år?

Allt jag vill är att:
spela, sticka och se film.

Julpyntardag

Idag har jag, enligt tradition, julpyntat så det står härliga till så nu är jag helt matt. Jag ska här visa samtliga pynt:

Detta pynt är det egentligen inte jag som står för utan Liisan som var här på pysselkväll för flera veckor sedan och beärade ett gammalt foto av mig på väggen med en fräck tomtemössa som visade sig passa prima.

Denna snögubbe är väl egentligen inte heller att klassa som julpynt för han bor i min bokhylla året om. När jag flyttade hit förfärades farmor över att jag alls inte pyntar och då hon kände till min avsky för tomtar lurade hon på mig en snögubbe i present. ”Den kan du ju ha framme året om”, sa hon och så har det fått bli.

Denna är väl den enda som har åkt fram just idag. Fick den redan som liten och den påminner mig om julaftonsförväntan (som jag inte känt på över tio år) och visan ”I ett hus vid skogens slut” som jag ofta sjöng med mamma, året om.

Så. Antar att en del förfäras över min brist på glitter, stjärnor och ljusstakar samtidigt som några av er tycker att jag har överpyntat. Och vem vet, nu när jag har blivit så pysslig och huslig kanske detta bara är en mjukstart? Det är ju långt kvar till jul och toklänge till tjugondag Knut när allt ska kastas ut. Japp japp.

Några timmar senare

Jag är mätt nu.

Och rapar skumtomte.

Julmatsfrossa

Nu ska jag iväg på mitt livs första julbord. Är inte alls mycket för julmat så därför har det aldrig varit så lockande, men nu blir jag bjuden och ska vara mer sällskapsdam än äterska.

Vad jag tror jag kommer äta:
Köttbullar
Risgrynsgröt
Klemmisar
Pepparkakor

Allt annat blir en överraskning, till och med för mig själv. Eventuell sill och diverse kål och syltor RÖR jag inte. Så det så.

Och egentligen ville jag ju vara någon annan stans.

En riktig idol

Min kväll ägnas åt att slötitta på Idol-finalen samt testa att sticka nya svåra mönster. Bryr mig inte alls vem som vinner i år. Förra året var jag ju lite småkär i Sebastian och jag drömde förvisso om Snygg-Erik inatt men han var rätt otrevlig mot mig, så jag vet inte…

Hade killen i videon ställt upp vet jag dock vem jag hade lagt min röst på. En artist som både kan sjunga och dansa snyggt är ju en raritet nu för tiden. Eller är det kanske bara bland oss stela svenskar?

T-shirts, någon?

Genom Linda K hittade jag en rolig sida med hysteriskt många bibliotekarierelaterade tryck. Vissa kändes roliga och till och med vilja-haiga. Många är dock pinsamt fula och för amerikanska på nåt sätt och jag är ju ingen teshörtsflicka precis. Men på en väska kanske? Eller bara magnet eller nåt? Kostar dock tyvärr en del. Får väl börja med screentryck på pysselkvällarna.


Bilden är snodd från Cafepress.

Shoppingpsykos

Idag har jag shoppat bort min pluggångest. Jag köpte bland annat fyra vackra glöggmuggar fast jag inte gillar glögg. Tänkte att de kunde vara bra till annat, ska bara komma på till vad.

Fyndandet hade dock avsedd verkan. Tills typ nu.

Undrar hur mycket och hur länge jag måste handla för att helt tappa greppet om den gråa verkligheten?

Nya bibliotekariedoften?

Jag som trodde att jag redan hade hittat världens mest onödiga pryl när jag tidigare i år snubblade över bananhängaren, men så läste jag på Hemfeber igår och hittade parfymen som luktar gammal bok.

Jösses.

Visst, det är något speciellt med doften av gamla böcker, även om jag under studiebesöket på Bernadottepalatset tyckte att de gamla kungaböckerna inte luktade något vidare. Och jag har svårt att se att en bibliotekarie som luktar gammal bok ökar utlåningsstatistiken hos användarna. Men vad vet jag? Kanske nästa steg i allt marknadsföringssnack?

När mamma ringde häromdagen och frågade vad jag önskar mig i julklapp svarade jag att min önskelista än så länge var helt tom. Jag trodde mig redan ha allt. Nu vet jag bättre. På juldagen, när det ju är brukligt att mingla på puben i hemstaden och berätta för alla vad man gör nu, ska jag dofta av marockanska läderband, slitet tyg och ett uns träpolish, och det kommer att räcka. En doft säger kanske mer än alla de där meningslösa orden.

Smakar det så kostar det dock. Funderar om det finns någon budgetlösning? Kanske fungerar det lika bra att gno sig lite med någon gammal bok på valda ställen, alternativt bära runt på en bok i fickan. Får experimentera känner jag.


Bilden är snodd från Hemfeber.

Med strumporna på

”Varför älskar du mig?”, frågade jag J för tusen år sedan.
”För du har så roliga strumpor”, svarade han.

Lek med liten korv och stort 3d-pussel

I min jakt på sidor med pysseltips inför morgondagen som inte består av garn hittade jag denna länk. Kanske inte något för alla, men om inte annat så är det nog något som kan passa Lasse?

Själv har jag i dagarna två pusslat ihop Taj Mahal. Tre bitar fattas och jag har fortfarande inte riktigt bestämt mig för om det var värt besväret eller ej. Jag var rätt sammanbiten mot slutet och försökte hela tiden intala mig att de som byggde på riktigt hade det lite värre än vi. Men klar blev det. Byggnadsarbetare var jag och Eric och Jessica hjälpte till lite med grunden.

Kan ni avgöra vilket som orginal och vilken som är kopia? Tycker personligen de är svindlande lika.

Vanvettigt djävulskap

Är det något som irriterar mig så är det folk som förstör, som till exempel drar upp blommor helt omotiverat på fyllan. Bus med lite eftertanke är dock hur kul som helst. Jag minns bland annat hur några kompisar till mig, på väg hem från puben, tog ett hyrsläp från en mack och hakade på en parkerad bil i närheten. Ingen större fara skedd i mina ögon. Dessutom räcker det med tanken på hur bilägarens min såg ut, när han hade brått till jobbet dagen efter och fann ett släp på bilen, för att få mig att börja le.

Via Videofeber hittade jag detta klipp, med den irriterande djävulen. Vissa är riktigt underhållande medan andra bara gör mig irriterad, men det är väl det som är meningen antar jag.

Hans bil är dock toksöt. Och säkert galet praktisk vid fickparkering.

Djupt ner i dalen

Nu har det börjat. Det där med uppsatsskrivandet. Eller ja, än så länge har jag och Eric inte börjat skriva men vi letar material och tänker desto mer. Vinklar och har oss. Och så har vi skapat en mapp i delade mappar på msn som heter Uppsatsmappen. Jag ville först att den skulle heta Magisteruppsatsen men Eric ändrade. Kanske lika bra. Låter inte lika farligt och oöverstigligt utan förleden.

I den ligger än så länge:
1 uppsatshandledning
5 magisteruppsatser
1 Power Point-presentation
2 bloggar
2 artiklar
och 2 något övrigt

Så nu är vi på väg! För att illustrera detta svängde Eric ihop följande symboliska bild (klicka på för att förstora) igår natt:

Det är meningen att vi ska klättra uppåt. Helst utan att trilla ner en endaste gång. Vi får se hur det blir med det. Funderar på om det blir bergsklättring med sån där hacka eller serpentinväg som går runt, runt? Fast det där hänger nog på när vi vill bli klara, hacka känns snabbare men mer riskfyllt.

Än är jag, oavsett färdväg, ändå fylld av ett visst hopp, vilket ni ju alla kan se på bilden. Det syns på mina ögon, eller kanske är det hållningen?

Snart är jag också biblioteksflicka

Denna fick jag levererad till frukost. Känner att det inte kan bli annat en en bra dag efter det här. Sitter redan och fantiserar om hur många som kommer att knepa ihop sånna här fina visor till mig sen. Kanske man till och med kan vara så fräck att kräva det av sina framtida stammisar?

Överraskningspresent

När jag gick ut för att kasta tidningar i soprummet hittade jag en kastad CD-spelare som låg och skräpade bredvid en trasig vas och en rätt så snygg kaffeburk i plåt. Det vill säga en sån där liten. Eller liten och liten nu när man är bortskämd med mp3-spelare, men ändå. Ingen stereo alltså.

Först tänkte jag: Det finns minst en orsak till varför den är slängd. Slängd = inte fungerar.

Sen tänkte jag: Ibland kastar folk saker bara för att de tröttnar eller får något bättre, snabbare och snyggare eller för att de inte överlever med någon liten skavank som jag själv klassar som mindre viktig. Alla är inte som jag utan kastar saker då och då.

Så jag tog den. Under tröjan*

Det var till och med batteri i fast inga hörlurar och ingen CD. Valde en av de jag värdesätter minst i min skivsamling och höll andan.

Och den funkade! Det låter i och för sig som om CD-spelaren håller på att äta upp skivan, så jag får ha volymen rätt högt för att kunna höra musiken för allt tugget, men ändå! Helt gratis! Och skivan verkar inte ha tagit stryk av nafsandet.

Senast i förra veckan tjurade jag över att jag inte ägde någon. Köpte ju mp3-spelare för ett tag sen och då känns det som ett steg tillbaka att köpa CD-spelare för den är ju så stor. Men förra veckan ville jag lyssna på ljudbok i sängen och min stereo har ju en egen fri vilja och accepterar bara suffle, vilket är okej på musikskivor men blir lite märkligt på en inläsning av en bok. Och att lägga över CD på mp3 tar för lång tid och tar för mycket plats när man bara vill spontanlyssna lite. Så där låg jag och tjurade och önskade och TA DA!

Ska lägga hela kvällen på att önska både det ena och det andra. Fortsättning följer om eventuell utdelning.


* Jag ville inte att någon skulle se att jag hade tagit den för jag har läst att det är likvärdigt med snatteri att ta ur soprum även om jag inte anser att det bör vara det. Är ju saker som ändå ska slängas och förstöras. Tar ju den inte från någon. Men, men. Den svenska lagen får andra diskutera i sina bloggar och om någon blir upprörd över att jag är kriminell så ber jag om ursäkt men hävdar likväl bestämt att det finns grövre brott. Kommer på minst tre ens utan att fundera. Så.

Gnäll med en gnutta hopp

Idag har jag varit på introduktion till magisteruppsatsen. Roligare kan man ha det. Att jag direkt efter behövde cykla hem i regn gjorde inte att mitt humör blev muntrare.

När jag mötte the Slyna i morse kvittrade jag lite och mådde helt bra fast klockan bara var tio över åtta. Det omotiverade glädjeruset togs dock snabbt ur min kropp. Lika bra det kanske. Synd att gå leende genom en hel dag och känna sig olustig. Är ju inte riktigt jag och en del av min naturliga karaktär.

Så istället för att göra allt av det jag borde idag (inklusive träffa en vän) har jag stirrat en del på mitt tak, blundat en del, nystat garn, ojat mig över framtiden och suckat minst sju gånger.

Nu har jag dock precis ätit upp en tredjedels paket Rocky Road-glass och mår bättre. Har till och med filat lite på min slutuppgift i barn- och ungdomslitteratur som skulle ha varit klar för ett halvår sedan. Visar inte det på någon form av inre viljekraft trots allt?

Stöket har jag dock inte gjort något åt. Trots att det är pysselkväll imorgon. Lite oordning skvallrar väl bara om en kreativ hjärna, eller hur var det nu?

Brott lönar sig inte

...i alla fall inte den här gången. Kan inte låta bli att förundras över hans ihärdighet att fortsätta. Själv hade jag nog gett fan i det redan vid första fallet. Han måste uppenbarligen varit ordentligt törstig.

Att sticka avigt

Eric kallar mig huslig. Själv kallar jag mig snarare pysslig och kreativ. Än så länge har jag mest tillverkat pulsvärmare men nu snart har tänkt att gå vidare.

I min jakt på inspiration på framtida projekt snubblade jag över bloggen You Knit What?? och det var ett gäng härliga skratt jag fick av att se bilderna och läsa texterna. I bloggen presenteras nämligen exempel på fula stickningarna genom tiderna. Och ja, mycket fula saker finns. Tyvärr är den numera nerlagd men arkivet finns kvar att gotta sig åt länge, länge.

Försökte hitta de värsta men det var på tok för många fasansfulla exempel. Några smakprov är dock detta och detta. Allt är inte kläder. Namnet på det här garnet är en favorit. Jag uppmanar dock alla att gå igenom hela arkivet. Är värt vart musklick.

Bibliotekariehumor

Nej, tack. Jag dricker inte alkoholhaltiga drycker. Jag är lycklig ändå, sa jag, jag är ju bibliotekarie.

Ur Christer Hermansson Ich bin ein Bibliothekar! s. 41

Idag har jag rest fram och tillbaka till Kalmar. Mitt ressällskap har varit en liten tunn pocket som jag inhandlade för något år sedan. Berättelsen är en Candide-historia i bibliotekstappning, det vill säga, den handlar om en ständigt positiv bibliotekarie, Oliver, som trots omstruktureringar bara ser det positiva i alla förändringar medan arbetskamraterna sliter sitt hår över den nya chefen och hennes nya metoder.

Den skapade allt lite munter stämning i duggregnet men var inte lika rolig som jag förväntade mig och de som alls inte har någon koppling till bibliotek kommer troligtvis inte ens småfnissa.

Har lovat mig själv att läsa om boken efter fem år som verksam bibliotekarie och se om jag garvar då. I så fall är det ett bevis på att det finns något som kan kallas bibliotekariehumor och att jag har blivit tillräckligt indoktrinerad. Än är det uppenbarligen en bit kvar.

Samma författare har för övrigt skrivit en roman med den ljuvliga titeln Jag önskar att jag vore lika vacker som Sebastian tror att han är. Även om jag inte var helt betagen av dagens läsning ska jag leta upp den och läsa. Allt för titelns skull.

Vi är alla apor

Oväntat besök

Idag när jag stod och stekte pannkakor kom en nyckelpiga flygandes från ingenstans och satte sig mitt på magen på mig. Det var flera timmar sedan nu och den vandrar fortfarande omkring på mig.

Lever sånna alls nu och hur hittar en nyckelpiga in till mig mitt i vintern och varför bestämmer den sig för att sedan sätta sig mitt på mig?

Varför är det alltid helt märkliga djur som faller för mig och varför är de sällan sammanbetesvänliga när de kommer till fotografering? Tog massor av kort på den men mycket mycket få blev skarpa och ännu färre blev bra.

Ett smittande, och nu känt, skratt

Jag tänkte lägga det här klippet på bloggen redan för någon vecka sedan när jag först såg det, men det var så många klipp här på bloggen då så jag väntade.

Och nu har uppenbarligen alla redan sett det och ungen har blivit så pass känd så han till och med omnämns i Aftonbladet. Så kan det uppenbarligen gå när man oskyldigt lägger upp nåt på youtube för att visa släkten. Ska bli intressant att se om det blir samma storm runt mina tre egenproducerade mästerverk.

Således har min lista på önskvärda egenskaper hos mitt eventuella framtida barn fördubblats:

1. Fantasi (som skogsspecialisten Aaron)

2. Så pass lättroad att det räcker att jag härmar en micro för att barnet ska skratta.

Köttätare

Kärleken är ju blind, brukar man säga. Idag förälskade jag mig i en köttätare, vilket väl knappast var första gången men i detta fallet var det en växt och inte en människa.

Idag var jag nämligen i blomsteraffären igen. Några växter har dött sen sist och behövde ersättas. Och så bara hängde den där. En ståtlig Nepenthes hybrid. Den är snygg på ett sånt där groteskt sätt och att den lever på vatten och bananflugor gör ju saken bara bättre. Äntligen kanske jag får en lägenhet fri från sånna flygfän. Slutet gott allting gott liksom.

Nu återstår det bara att hålla den vid liv. Den lär ju inte dö i brist på näring i alla fall, den saken är klar.

Glömt

Jag har ju helt glömt att offentliggöra pysselbloggen, uppenbarligen till och med för några av de inblandade. Ni vet vilka ni är. Och nu vet ni.

Fortsättning följer. (Nu i denna stund ska jag till exempel titta på spökjägare och lära mig sticka avigt.)

Överlevnadsråd

Om jag någon gång, mot all förmodan, får ett barn så ska jag ha ett barn med minst lika stor fantasi som Aaron. Så det så.

Stockholmslista

Resans…

…dygnsrytm: evig natt

…långtråk: åka bil i evigheter

…märkligaste känsla: att alls inte känna för att shoppa

…rätta val: att gå hem till vandrarhemmet när resten skulle ut och svira på torsdagskvällen.

...överraskning: att råka se lite av en bandymatch mitt i natten.

…besvikelse: att mötet med Nova inte blev av.

...repris: gå vilse med Eric

...pinsammaste: att uträtta behov i granskog med halva klassen stirrandes samt en gapskrattande Mimmi bredvid.

…mest givande besök: Barnboksinstitutet. Egentligen borde det vara KB men då var jag så trött.

...förvåning: grottvandring under KB

…minst givande besök: Internationella biblioteket.

…lista: 1. Burger King, 2. McD, 3. Max


…roligaste skylt: Endast ÖK

…fniss: herr och fru Zinkadus

…hamstrande: gratistidningar. Kom hem med väskan full.

…gladaste och evigt piggaste: Mimmi

…citat sagt av mig själv: ”Det är ju känt att i Linköping luktar det av gift och döda barn.”

…uttryck myntat av någon annan: Stureplansfittor



…kreativa: jag och Lisas försök att få alla sånger vi kunde att innehålla orden klemmis och orangeri.

Tillbaka från huvudstaden

Nu är jag hemma helt välbehållen men så evinnerligt trött trött trött.
Så nu ska jag sova djupt och länge.

Så vad hände egentligen i Stockholm?
Återkommer.

Istället för psykolog

What mental disorder do you have? Your Result: GAD (Generalized Anxiety Disorder) You can never seem to calm down and always feel anxious for unknown reasons. You tend to not be able to concentrate and have headaches or other anxiety symptoms.
Paranoia
OCD (Obsessive Compulsive Disorder)
ADD (Attention Deficit Disorder)
Manic Depressive
What mental disorder do you have?

Nu är det alltså bevisat: Jag är en orolig själ men en släng av paranoia. Kan det blir bättre? Sämre kan det hur som bli.

Hittat via Slam Master A.

Antiklimax

Vankade omkring i lägenheten och var helt rastlös av sockersug men hade inget spännande alls i skåpen. Tittade ut genom fönstret och försökte omvandla regndropparnas mängd och hastighet till hur blöt jag skulle lyckas bli under färden fram och tillbaka till affären. Var det värt det? Efter en stunds velande och vägande av för- och nackdelar fram och tillbaka tog jag ändå på mig gummistövlar och regnjacka för att göra mig redo för färden. Och vad finner jag?

I min högra ficka på regnjackan ligger en jordgubbspaj från McD. En sån där ljuvligt god. Jag petade lite på den och kände att det frasigt krispiga sedan länge var helt mjukt och jag försökte febrilt komma fram till när jag hade regnjackan på mig sist.

Klockslaget på pajen var 15.10 och klockan var betydligt mer än så. Till det skulle läggas åtskilliga dagar. Kontenta: Nej, den kunde inte ätas.

Även om jag hade ätit den där pajen dagen då jag köpte den så hade jag ju likväl inte haft något hemma idag (om det nu inte var så att jag gick hem och åt av det jag hade hemma den dagen istället och således hade haft det kvar om jag hade kommit ihåg pajen i fickan) och ändå behövt ta mig till affären men nu blev jag helt vemodig av att jag lyckats glömma dess existens. Vemodig och en aning oroad. Vad är det som händer med mig?Nåväl. Imorgon bär det av till den kungliga hufvudstaden i arla morgonstund. Jag hoppas på två dagar av jordgubbspaj och utan regn. Återstår att se på fredag hur mycket mina önskningar kommer att uppfyllas. Vi får även se om jag lyckas komma över uppkoppling så jag kan blogga imorgon. Annars får det blir dubbelt så bra på fredag istället.

Symptom

Mår illa, är yr, har ont i hela kroppen och framförallt huvudet. Och i övermorgon bär det av till Stockholm. Jippi. Jag som i princip aldrig är sjuk.

Stanna eller gå?

Alltså.

Troligtvis är jag bara rastlös men nu vill jag skapa nytt. Har planer på en pysselblogg som jag börjat jobba lite på men den samarbetar inte. Tänkte ha den på annat ställe än Blogger och då tar det sån tid att sätta sig in i ett nytt tänk. Verkar inte som man alls kan html-koda på Worldpress, eller är det bara jag som inte alls hittar.

Och så vill jag ha en hemsida som liksom binder samman allt jag gör på nätet. Nu känns allt så splittrat.

Och en ny blogg hade ju varit kul, eller snarare ett nytt utseende men jag har inte kunskaperna att ändra här samtidigt som det ju faktiskt är här jag helst vill vara för det är här jag vet hur man gör. Hittar massor fina på andra ställen och Blogger har bara tråkmallar.

Så.

Vi får se.

Scener ur ett äktenskap

Idag har jag fascinerat beskådat Ragnar och Agdas grovhångel. De har legat i dvala ett bra tag men uppenbarligen har de massor av energi nu när de är nyssvakna och mätta på sallad. Tycker nästan det ser ut som de dansar. Vackert tycker jag det är hur som men antagligen är det vad alla ägare tycker när deras små husdjur lär sig nya rörelser. Detta har jag ju förvisso inte dresserat dem till men ändå. Nåväl. Kul att de trivs ihop antar jag.

Och ja, jag erkänner att jag inte har mycket till liv. Så fort jag har börjat äta lite nyttigare så jag får lite kraft ska jag ta tag i mig själv och få ett jättespännande liv att rapportera om. Lovar.

En lovning till föresten: Har ju varit mycket filmvisande här i veckan. Nästan så jag får titulera detta som videoblogg. Dagens är ju dock det enda egenproducerade på länge och naturfilm är det ju alls inte mycket av i bloggen så det är ju ändå någon form av nytänk. Nya konstformer piggar ju dock alltid upp så jag ska försöka hålla mig borta från rörliga bilder. I alla fall i några dagar.

Dagens aktiviteter

Jag hade kunnat göra en lång, lång lista på allt jag hade planerat att göra idag men istället för att göra det jag borde har jag idag åkt tio mil för att köpa två burkar marmelad samt stickat fingrarna stela utan att för den sakens skull komma längre på stickningen. Så går det när man chansar och experimenterar antar jag.

Nu är klockan ungefär sju timmar mer än den borde och jag tänker ägna resten av kvällen åt att titta på samtliga avsnitt av Sagor för stora barn och nostalgitrippa tillbaka till förr. Något annat finns det inte tid för.

Snopet

Igår sökte någon på sökordet riktiga kaniner och hittade hit och fick läsa mitt svammel om plywoodkaniner. Snopet är bara förnamnet.

En dos uppiggande

Idag var en sån där gnälldag då inget var kul och huvudet värkte redan från start. Och så snubblade jag över denna lilla videosnutt och ville plötsligt bara dansa och småfnissa.

Folk som säger att Henrik Schyffert inte är rolig har ingen humor.

Snöaktiviteter

Idag vaknade jag och såg snö. SNÖ, och det är inte mer än första november. Det här kommer aldrig att sluta väl.

Nej, ni behöver inte försöka övertala mig, det finns INGET bra med snö, det är inte trevligt på något sätt och vis alls. Vurpade antagligen med pulkan och blev mulad i ansiktet några gånger för mycket i min ljuva barndom för att förstå tjusningen.

Jag kan inte cykla för cykeln är begravd, kollektivtrafiken står i princip stilla, jag blir blöt och kall om fötterna, jag blir förkyld och gnälligt snorig, jag tappar känseln i diverse kroppsdelar. Så tack, men nej tack.
Så jag stannar inne tills det blir barmark igen. Så det så. Om ni undrar vad jag sysselsätter mig med så länge så ger videon eventuellt en hint. Och nej, det är inte ett tecken på att jag är uttråkad utan snarare överkreativ.



Filmens namn är Music for one apartment and six drummers och det enda som gör ont i filmen är när de kastar böckerna. Så går det inte till här.

Reklam

Nu har även Eric blivit bloggare på riktigt, det vill säga skaffat en helt egen efter att ha övat på Listor i absurdum, som ju, i alla fall för tillfället, är galet ouppdaterad.

Namnet på bloggen är näst intill omöjligt att lära sig utantill (är bara för de riktigt tokiga fansen som han säkert med tiden kommer få) så för att underlätta livet för er, mig och eventuellt även för honom ligger han länkad bland klassbloggarna här på min sida.

Så gå in och läs, tycker jag allt, men kom gärna tillbaka hit sen.

Dagen i bilder

Ni vet hur jag ser ut när jag skrattar klockan fyra om natten. Så här ser jag ut när jag tvingas upp vid fem fast jag la mig rätt tidigt.


Idag bar det iväg på äventyr! Jag och mina tre vänner åkte till Ullared! Jag var den enda förstagångaren. De andra var mer eller mindre rutinerade. Vi åkte i gryningen och lämnade en vacker soluppgång bakom oss eller morgonresning som jag även kallade det, vilket fick oss i framsätet att diskutera helt andra företeelser.


Vi körde dit med Ls As bil (japp, snällt av honom och bilden fick inte minsta skråma, kanske på grund av att jag slapp köra) och jag insåg att bilklädseln var toklik mina pulsvärmare jag gjorde igår.


Dagens insikter:
J: Man får uppenbarligen klä sig hur fan man vill när man åker till Ullared. (Ovan min outfit för dagen men det var inte den som fick henne att komma till insikt utan snarare några pyjamasaktiga tattare som parkerade i närheten av oss.)

M: Tänk vad mycket människor det finns och detta är ändå bara en bråkdel av alla som lever.

Både jag och L kom nog också fram till något smart men det har jag i så fall redan glömt.



Resans ”fan jag skulle ha köpt den ändå”: En tredjedels gorillaoutfit för trettio kronor. Sjukt varm om de få delar av kroppen den täckte.

Och de bästa köpen: kameraväska och stativ. Nu vågar jag äntligen ta med den ”nya” kameran utanför lägenheten.

Kreativt skryt

Förra veckans pysseldag gav mig mersmak på stickning. Idag knepade jag ihop ett par pulsvärmare som jag blev helt nöjd med för att vara förstaförsök.

De sticks lite, men i övrigt är de perfekt. Känner på mig att det kommer att bli pulsvärmartillverkning på löpande band här fram över. Var och köpte garn på second hand igår och insåg att smålandstanterna själva leker med garner i stor utsträckning. Det är enda förklaringen till varför en liten påse garn här kostar 35 kronor och jag i Karlskrona hittade en halv säck för tio. Nåväl. Det är hur som inte så stora summor att orda om.

Lördagsdans

Jag tänkte lägga ut den på bloggen i somras men insåg att jag var sjukt efter - alla hade redan sett den och redan skrattat klart.

Nu har ett halvår gått så nu är det helt okej att publicera den som "gammal goding" istället.

Själv kan jag nästan alla danserna. Ska lägga kvällen på att lära mig de sista.

Diskret dubbelliv?

Hade jag varit Jennys fästman hade i alla fall JAG börjat undra. Men rättvis verkar hon ju vara åtminstone.

Mitt i ett äventyr

Idag bar det av på äventyr i arla morgonstund. Mål: att besöka mormor och morfar i Karlskrona samt Lasse-Lasse som bonusunderhållning. Eller ja, målet var väl egentligen att lyckas ta mig helskinnad tillbaka hem. Anledningarna till att jag inte kände mig helt säker på att jag skulle lyckas var följande:

1. Jag var tågresenär, i alla fall halva resan. Det är alltid ett äventyr som innebär ett sting av oro om man alls ska få komma hela vägen dit man vill. Givetvis var det lite signalfel på vägen ner, men innebar bara en slutförsening på tio minuter i och med att jag egentligen hade toklång mellanväntan i Emmaboda. Mellan Lessebo och Emmaboda gick tåget i cykelfart. Jag tröstade mig med att jag i alla fall satt torrare och bekvämare än om jag hade tagit cykeln.

2. Jag åkte så arla att det fortfarande var becksvart ute, dvs. mitt i natten enligt min tidräkning. Detta innebär givetvis en risk att hamna vid helt fel destinationer. På vägen ner hade det inneburit Kalmar och på tillbakaresan Göteborg. Känner ju förvisso folk i båda städerna så det kanske hade löst sig hur som. Hade kanske till och med bara ökat graden av äventyr?

3. Ett av de övriga färdmedlen var ”Blåa faran”, dvs. Lasses raggarbil med snygga trädetaljer i. Rädslan var dock obefogad även om vi båda insåg att det var en tokbra kidnapparbil: man hittar inte dörröppnarhandtaget på passagerarsidan och dessutom är dörren så tung att axeln lätt går ur led när man småpanikigt ska öppna den, vilket ju är bra om det är det kidnappade offret som råkar ut för det. Jag var ju inget offer hur som , så jag klarade mig fin-fint. Var större vrida-axeln-ur-led-risk med att använda hans toalett i så fall. Men det är ju en annan historia som inte helt platsar på äventyrslistan.

4. Jag hade glömt min visakortskod. Igen. Använde det senast för något år sedan (jag är en av de sista av det utdöende släktet kontantbetalare) och då var jag också osäker på om jag kunde den. Är en sån där kod jag inte fått välja själv och således finns det ingen koppling alls till mig och därför helt omöjligt att lära sig. Mindes vilka de fyra siffrorna var men inte i vilken ordning vilket ger sjukt många fler möjliga kombinationer än de tre man har på sig innan det slukas av bankomaten. Men det löste sig. Beställde biljett via nätet (då behövs bara kortnummer, inte kod) och testade sedan i en bankomat i Karlskrona och uppenbarligen kunde jag fortfarande koden. Nu ska jag skriva upp den, på sjukt många ställen även om jag VET att man inte ska göra så. Lär väl likväl glömma vart jag skriver upp den så det spelar kvitta.

5. Efter att ha bokat hemresan via Lasses Internet (vilket var ett äventyr i sig, visade det sig) hade jag först både mobilen och koden i väskan. Hade den blivit snodd hade äventyret börjat på riktigt: ensam och gråtandes på Karlskronas gator med ett kontokort i bakfickan men ingen kod och ingen att ringa som kunde rädda mig och inget sätt att ta mig hem. Kunde ju i och för sig pungat ut med en ny biljett men det hade jag nog inte tänkt på i det förvirrande tillstånd jag i så fall hade varit i. Och sedan är jag säkert en sån (verkar det som, om man faller tillbaka på erfarenhet) som blivit förbannad och jagat tjuven länge och väl och då kunde äventyret verkligen kunnat sluta HUR SOM HELST.

6. Jag var sprängfylld av skräckpropaganda rörande den annalkande stormen. Karlskrona brukar vara blåsigt som det är, så att åka dit en dag som denna, då Gudrunuppföljaren väntade om knuten, kändes verkligen som att leka med livet. Från start till mellanlandning och sedan slutgiltigt mål kändes därför som en evig tävlan mot klockan. Skulle jag hinna sätta mig själv i säkerhet hemma i trygga Växjö innan stormen kom? Så här i efterhand var nog det som var det största äventyrsmomentet under hela resan.

Angående frysning

Marshmallows går att frysa, precis som sega råttor. Klipp isär dem.

Vispad grädde läggs på bakplåt och fryses och därefter i plastpåse.

Farinsocker går utmärkt att frysa och blir inte hårt efteråt.

Potatischips går att frysa.*

Är det BARA jag som anser att även om det går, så är det saker som är tokonödiga att frysa in? ”Nämen det blev en näve chips kvar och filmen är slut! Bäst att frysa in till nästa fredag”, liksom. Och det där med att frysa in vispad grädde verkade besvärligt. Hur får jag in en hel bakplåt i frysen?! Går väl i och för sig lätt om man har en sådan där stor husmoderlig frys som man kan få ner en hel ko i förstås, men i mitt lilla frysfack blir det onödigt meckigt.

Eller är det bara jag som är glupsk och äter tills det är slut alternativt äter fast det är lite gammalt. Som med förra årets pepparkakor som åkte fram på fikan idag, ofrysta och en aningens mjuka. Jag får se hur många av mina gäster som lever imorgon. Bävar.


* Samtliga från Goda råd för alla av Nina Yunkers. Några tips sedan förr hittar du här.

Och ja, inlägget är efter dödslinje men det är bloggers fel och inte mitt. Hade jag fått bestämma hade detta varit publicerat redan vid elva.

Finvikarmaskin

Detta får kanske bli morgondagens pysselprojekt? Har i och för sig inte allt för många t-shirts i min garderob men med lite modifiering av apparaten går den kanske att använda på tunikor och byxor också? Om inte annat kanske Eric kommer att tycka att det blir lite spännande att hjälpa mig att städa (läs: vika ihop kläder) några gånger till snart?

Resklar

Snart vankas det klassresa till Stockholm! Det tråkiga är att inte ens hälften har anmält sig och troligtvis inte kommer att göra det heller.

Äh.

Stor mening då. Särkskilt när jag har räknat ut att hälften av de anmälda är vi fem i gänget som ju träffas titt som tätt ändå.

Fast Stockholm är fint ju och vi ska få gå på roliga studiebesök och bli lärda och bo på snajsigt vandrarhem som enligt I är typ hotell. Och sen kommer ju Turkugänget som ingen av oss har sett på länge länge.

Fast det hade varit roligt om vi var alla. Så det så. Är ju det som är meningen med klassresa ju. Tråkisar.

På önskelistan

Jo men en sån här vill jag oxå ha (bokhyllan - inte barnet). Hade ju sparat ganska mycket utrymme, om man bortser från att färre böcker få plats i bokhyllan. Frågan är bara hur bekvämt det egentligen är?

Bilden är snodd från hemfeber.

Historien om ett limstift

Igår var jag och the Slyna på Claes Ohlson och handlade pysselsaker samt en sprillans ny telefon till mig. Här ska det pratas sladdlöst! Men det är egentligen en bisak i sammanhanget. Det dramatiska i historien är att jag väl hemma insåg att jag glömt mitt limstift i affären.

Limstift var egentligen allt jag hade på pysselköparlistan och det gör ju bara allt ännu mer snopet. Hem kom jag med ett gäng andra saker som jag egentligen inte behövde och kvar på rullbandet låg mitt gröna limstift, betalt och klart och kände sig, troligtvis, övergivet. I alla fall inbillar jag mig det.

Pysselkvällen räddades av att the Slyna också köpte ett och var duktig nog att ta med sig det ut ur affären. Skönt att det finns någon som är mer skärpt än jag.

Idag gick jag tillbaka med kvittot i högsta hugg i hopp om att limmet fanns kvar och väntade på mig. Killen i kassan bara skakade på huvudet först men efter att tittat i kvarglömmarlådan* en gång till och jag tydligt påpekat att det var grönt och helt litet så hittade han det!

Och enligt lappen har stiftet fått något skrivet om sig i en pärm. Låter spännande.

Så idag har alltså varit en gladdag. Dessutom strulade kassörskan på närbutiken en hel del (stoppade upp kön helt länge och jag fick betala i omgångar) och i förvirringen lyckades jag går där ifrån med en vinst på 4,50:- och tokmycket varor som Eric bar hem åt mig. Har man flyt så har man, men av vana vet jag att det knappast varar så länge som ens tills imorgon.


*Känns skönt att jag inte är ensam om att vara glömsk. Det faktum att de har en sån låda vittnar ju om att det måste ha funnits minst en före mig som sprungit ifrån något. Storleken på lådan skvallrar också om att det sällan är några stora saker folk springer ifrån.

Nio sätt att gå under

Jag har länge varit medlem på ett gäng sidor där man gör enkäter och sedan får poäng som sedan kan bytas mot pengar eller presenter. Idag fick jag genomföra en jättelång om alla möjliga frågor och alla var helt kluriga. Funderade länge på frågan ovan: Vilka är de största hoten mot samhället i framtiden?

Källkritisk som jag är (och med två pass av enkätundervisning bakom mig) funderade jag en stund på om de menade samhället som i Växjö, Sverige eller världen? Framtiden som i de närmsta åren eller inom en hundraårsperiod?

Nåväl. Styr vi bara upp drogerna och arbetslösheten tror jag hur som att vi är kapabla att överleva vilken epidemi eller krig som helst. Så det så.

Skönt med nio alternativ till en sjugradig skala oxå. Betyder att minst två hot måste vara helt lika. Jösses. Är dock fullt och fast övertygad om att det kommer att gå åt pipsvängen på ett eller annat sätt. En kollaps av det internationella finansiella systemet lät ju inte så lockande det heller. Frågan är bara vilket som går snabbast och är mest smärtfritt?

Arbetsuniform

Skönt att få lite vägledning i modedjungeln när man är helt grön inom bibliotekariekåren till sommaren. Okej för att jag är modeikon* och borde veta själv, men ändå. Kanske inte ska ta det på för stort allvar, hon som har skrivit det är ju inte ens bibliotekarie själv. Borde kanske snegla med mot Linda K?Hur som bör jag uppenbarligen byta stil för i dagsläget har jag ju ingen av de två stilarna. Kanske lite väl mycket begärt som nyanställd att införa sockiplasttrender?


* Nej , H jag ska inte länka igen

Hemmabygge

I en diskussion rörande kaniner fastslog jag att jag helst ville vara en sån där aggressiv och stor kanin som i senaste Wallace and Gromit.

”Eller en sån där Plywood rabbit” utbrister jag och syftar på Playboy Bunny och inser att det inte lät helt rätt. Ganska snart förstår jag mitt misstag. Inte ett rätt ju.

Bara uttalandet i sig visar på att jag har galet lång väg kvar om det nu är det jag vill bli. Får nog hålla mig till varulvskaniner och hemmasnickeri istället. Och Plywood Rabbit lär jag ju hur som vara ensam om att vara och stämmer kanske bättre överrens på mig med tanke på alla snickare jag har i släkten.

Istället för älgjakt

Kanske är det bara för att jag är så oinsatt i politiken som jag tyckte detta uttalandet var så kul. Lite voodoo i politiken skulle helt klart pigga upp. Bara en tidsfråga innan zombisarna dyker upp kan jag tro. Uppenbarligen är det dessutom någon som har det på känn. Dock verkar de börja i Norrland istället för Stockholm vilket jag finner lite märkligt.

Istället för hej

Jaha. Då har tre av mina fyra telefonjack lagt av igen. Inklusive huvudjacket men nätet fungerar fortfarande. Har dock nästan slutat bry mig. Orkar inte med mer teknik som slutar fungera utan att jag förstår varför.

Min enda överlevande telefon (efter åsknedslaget) är nu förpassad till hallen, liksom jag. Ringer någon får jag sätta mig på mitt hårda och stökiga hallgolv och försöka låta bli att låta plågad i luren. Åh jä. Tillbringade nästan en timme liggandes mellan skor och mössor nu ikväll när D, som jag inte pratat med sedan i somras, ringde. Måste verkligen skaffa en trådlös snarast.

Så nu har jag ju ingen nummerpresentatör vilket gör att jag alltid är lite extra nojig var gång telefonen ringer. Förr hände det ju att jag inte alls svarade när det var skyddat nummer – nu har jag inget sätt att värja mig. Hade varit spännande om jag var lite mer vild och galen och vågade svara med något roligare än ”Hej det är Sandra.” På helgons forum la en kille in de sju vanligaste sätten han svara i telefon, i fallande ordning:

1. challa (efternamn)
2. allo vem jiddrar jag med?
3. tja fan! hur i helvete e läget?
4. ja?
5. jag sover (klick)
6. Hallå kungen här.
7. polisen?

Har ju i och för sig länge kört med ”Vad vill du?”-snäsandet som hälsningsfras till Lasse. Får se om jag nu kan gå ett steg längre och tänka ut några nya. Trean låter riktigt trevlig i mina öron och nog den av dessa sju som är mest jag.

Nåväl. Fram för mer variation! Dock inte när jag ringer andra, det bara förvirrar. Särskilt det där korta ”ja?”.

Prunusinvigning

Under ceremoniella former invigdes idag Prunus. Själva resultatet blev väl rätt ljummet, i dubbel bemärkelse, men resan dit, det vill säga att lära sig hur maskineriet fungerade, var både spännande och innehållsrikt.

Till en början var vi två som försökte förstå instruktionerna som var skrivna på tattig svenska. Innan kaffet hann bli klart hade vi hunnit bli tre, vilket förvisso inte alls säger något om hur lång tid det tog.

Först skulle maskinen rengöras, vilket innebar att den skulle genomköras med vatten. Efter att ha tryckt på rengöringsknappen skulle vattnet, enligt instruktionerna, flöda vilket gjorde att jag krampaktigt stod och höll en burk beredd att fånga upp varenda droppe. Mullrandet som maskinen frambringade fick mig dock att kasta både mig själv och burken genom halva köket i hopp om att överleva. Jag anser det fortfarande vara ett under att alla inblandade klarade sig med livet i behåll.

Det visade sig vara någon lite filterbeståndsdel som var betydligt mer avgörande än vad det först verkade. Och att flödandet bestod av ett stilla strilande.

Överlag var instruktionshäftet under all kritik. Sverker hade utan tvekan skrikit högt av raseri om det var han som köpt den. Den innehöll information om att filterhållaren skulle dras åt i 64 grader åt höger (hade räckt med ”dra den så långt det går”) samt fyllas med 12 gram kaffe (vilket absolut inte säger mig någonting.) men knappt någonting om hur man sätter ihop maskinen och i vilken ordning knapparna ska tryckas på. ”Det här var hela beskrivningen om hur man bereder skummad mjölk till cappuccino.” står det utan att det egentligen alls har stått något innan om hur man ska gå till väga.

Men vi var kreativa. Och modiga. Efter sju djupa andetag, nedräkning samt några snabba sidohopp till skydd lyckades jag ändå prestera två och ett halvt glas latte efter stort moraliskt stöd från de andra två.

Ja och sen blev då kaffet ljusbrunt istället för svart och mjölken ville alls inte skummas så mycket, fast det berodde nog mest på min rädsla att alls befinna mig i närheten av maskinen. Så resultatet blev ljummen mjölk med en nyans av kaffesmak. Lite socker som smaksättare löste dock problemet för Socker-Sandra och hennes två vänner. Nu ska jag bara samla mod att försöka ge mig in i kamp med maskineriet igen. Nästa gång med skyddsutrustning och betydligt mer kaffe i filtret.

De luxe

Igår minglade jag och Eric och undersökte pulsen på delar av Växjös uteliv efter att ha försökt tvinga i oss en flaska av det suraste rödvinet på länge. Om man bortser från att vissa pojkar i vita spetsiga skor helt förlöstes av Traktors medryckande musik och obstinat skrek ”Freedom” hela tiden (blandade de månne ihop balkanmusik med skotsk folkmusik och drog paralleller till allas vår Gibson eller är det snarare jag som har missat något?) så var kvällen ovanligt lugn.

Vi tävlade lite i hur många vi kände. Eric hälsade på två bekanta till vänner samt pratade lite med en vän till en vän och jag hade en längre konversation med en före detta slav till mig. Hon själv valde dock benämningen hovdam.

Erics bekanta omnämnde mig i meningarna:

”Men detta är en ny pärla?” vilket egentligen betydde ”Men detta är inte A eller någon av hennes vänner?”

samt

”Åh så detta är Socker-Sandra?”

Ler fortfarande åt det andra uttalandet. Känns lite som jag är Sandy Candy med hela svenska folket, eller åtminstone väl valda delar av det. Flickan i fråga känner nog dock inte till att det är jag som är Sandy Candy utan syftade snarare på att det var jag som hade överlevt en vecka utan socker tillsammans med Eric under detoxen. Är nästan så jag funerar på att byta och kalla mig Socker-Sandra istället för Sandy Candy. Låter galet bra och fungerar säkert bättre, i alla fall på den nationella marknaden.

Jag är Lena

Jag är helt svag för test av alla de slag. Detta hittade jag genom Linda K.

Och nog känner jag igen mig lite. Nu gäller det bara att jag börjar sy mina egna kläder också.

Uppföljning

Uppenbarligen finns det någon på min gata som lyssnar på sin mamma i alla fall.

Alla får påsar

Jag har mot min vilja förvandlats till en baglady. Avsaknaden av cykelskjul i kombination med att äga en cykel med små hål i sadeln i världens regnigaste stad (tätt efter London och eventuellt även Dublin enligt egen erfarenhet) har lett till att jag var morgon måste lägga en stor del av min sparsamma morgonenergi på att hitta en påse att trä över sadeln för att slippa komma till resans mål (oftast skolan) med mystiska blöta fläckar på innanlåren. Jo, jag är så pass smart och framåttänkande att jag har påse på även på natten och resten av dygnet men den påse som sitter på är i nio av tio fall åtminstone daggvåt och oftast har till och med små pölar bildats i påsens veck. Lönlöst med andra ord.

I och med att jag bara har ork nog att släpa ner påsar och aldrig ta upp våta till lägenheten igen (jag bor ju faktiskt på andra våningen) har jag nu en på sadeln och minst tre på pakethållaren. Tänker att de kanske torkar eller att andra kanske vill ha. Det verkar nämligen så, för när jag i början av regnperioden bara hade en snoddes den allt som oftast, tror jag i alla fall. Jag svor länge över den som tagit den fina med röda blommor som jag fick i hälsokostaffären. Två dagar senare såg jag av en slump en oroväckande lik påse liggandes i grannens rabatt. Att rikta ilskan mot mänskliga tjuvar är dock betydligt mer givande än att anklaga vinden för både det ena och det andra. Samlad aggression vet vi ju alla bara är hälsosamt.

Jag ringde för några dagar sedan och gnydde över mitt miserabla leverne inför min kära mor häromdagen. Den största dosen gnäll berörde givetvis avsaknaden av bredband och då fick cykelproblemet också ventileras lite när jag ändå var igång med min klagolåt. Jag poängterade även att snön snart kommer och då kommer hela cykeln begravas och rosta igen. Hennes tips var att klä in hela cykeln i något, typ en pressning. Varje dag. ”Det tar ju i och för sig lite längre tid att komma iväg på morgonen”, filosoferade hon, ”men det skyddar ju.”

Det värsta med detta är att det typ är det bästa förslaget hittills. Att ta in den över vintern och ställa den i källarförrådet är helt uteslutet med tanke på att där redan är överfullt och staplat (eller snarare inkastat) hela vägen upp till taket. En cykel som kronan på verket är inte att tänka på.

Så nu står pressening på inköpslistan. Alternativt kopiösa mängder kläder, för det är klädaffärspåsarna som är de bästa. Lite tjockare och stabilare plast än matkassarna. Modeikon som jag är röstar jag nog ändå på det sista tills vidare även om det inte kommer att skydda mot rostig kedja till vintern.

Återuppståndelse

Nej, jag har inte gett upp bloggandet, även om det kan verka så. Äntligen har jag fått tillbaka bredbandet efter att ha varit utan sedan förra lördagen. Nästan tio dygn utan uppkoppling. Detoxfastan var inget mot denna prövning.

Så vad har jag gjort med all denna tid jag plötsligt fick över?Jo, visst har jag läst några av de där böckerna och städat samt haft pysselkväll i goda vänners lag en gång men mest har jag:

stirrat in i väggen, stått och velat mellan olika telefonmodeller på Clas Ohlson (åskan tog ju två telefoner från mig också när den ändå var i farten) utan att köpa någon, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, försökt få tag på vänner som uppenbarligen inte har tid att träffas, dragit fram alla mina bortglömda pyssellådor och stökat till, haft ångest, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, hatat Bredbandsbolaget som inte verka se det med lika stor dos allvar som jag att allt drar ut på tiden, önskat fylla, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, ringt mamma och nästan snyftat, ätit kopiösa mängder muffinssmet, slötittat på dåliga program på tv, funderat på att plugga men aldrig orkat, känt mig världsfrånvänd samt tittat om readylampan på modemet börjat lysa.

Så ni har inte missat något. Hade jag bloggat hade det likväl bara varit bitterheter. Fast hade jag bloggat hade det inneburit uppkoppling och således inga bekymmer.

Nåväl.

Jag är tillbaka nu efter mycket om och några stycken men.
Halleluja!

Oförändrat läge

Jag är fortfarande utan nät hemma. Jag har fått reda på att blixten slog ner hos grannhuset och de är samtliga utan tv och dator nu så jag antar att jag har haft tur i oturen.

En elektriker var och knåpade lite igår men hittade inget fel - eller jo, fel hittade han men ingen lösning. Och någon tekniker från Bredbandsbolaget har jag itne hört av trots flera samtal till dem.

Fan.

Och inget annat vettigt får jag gjort. Ligger mest och är bitter över alla olyckor som drabbar mig. Att vara utan nät är värre än jag trodde, vilket i och för sig visar vilket otroligt galet liv jag lever.

Nåväl. Kö till den offentliga datorn.
*försvinner*

Blixt och dunder

I lördags åskade det. Inte alls sådär lite lagom utan verkligen med massor av blixt och dunder. Smällarna var så höga och ljusskenet så starkt att jag inte ens pallade med att vara i vardagsrummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än åskan som på något vis uppfyllde hela rummet.

Det var inte det att jag var rädd, i alla fall handlade det inte om en rädsla för att dö eller att hela huset skulle brinna ner, utan mer den där oron och obehaget jag alltid får av åskväder.

Jag minns de där sommarnätterna för hundra år sedan som spenderades i farmor och farfars sommarstuga. Hur vi alla vaknade när det åskade, tog med oss våra täcken och tassade ut i vardagsrummet där vi halvslumrandes bökade ner oss i soffan: de, jag och mina två kusiner. Där satt vi och tittade ut mot havet genom de gigantiska fönsterrutorna och följde blixtrarnas dans över havet som oftast var vilt och galet. Då var det ingen oro utan bara gemenskap och spänning. Nu var jag istället ensam och bara irriterad över att behöva stänga ner datorn och dra ut alla kontakter.

Jag funderade lite på hur orolig man egentligen behöver vara mitt i stan, att det väl främst är ute på landet som allt brakar samman. Strax efter det smällde det till i hela huset och min telefon började tjuta. Det var den där uppkopplingstonen som lät hela tiden fast högt, precis som om det vore en högtalartelefon, vilket det inte är. Fan. Troligtvis är den sönder nu. Är evigt tacksam att jag åtminstone drog ut sladden till modemet redan vid andra åskknallen.

Ovanstående skrev jag i lördags, bortsett från första meningen som istället började med ”Ikväll”.

Hur som.

Nu är det måndag och sedan i lördags har jag varit utan Internet. Okej att jag var duktig att stänga av datorn och dra ut modemet, vad hjälper det när allt ändå brakar samman? Blixt och dunder står helt klart på min hatlista från och med nu. Och egentligen även Bredbandsbolaget som inte kan se något fel och behöver fem arbetsdagar till sitt förfogande för att hitta en tekniker, eller för att få honom att hitta hem till mig kanske. Vad vet jag? På fem dagar hinner man ju hur mycket och hur långt som helst enligt min mening.

Fast då krävs uppkoppling. Känner mig som en krympling nu och blotta vetskapen om att detta vakuum kommer att kunna vara veckan lång gör mig helt darrig. Jaha, dags att hora runt bland mina vänner hela veckan i jakt på Internet, precis som de där två rysliga veckorna i somras. Bävar.

Och nej, jag är inte rolig nu, bara bitter. Fan ta teknik som inte fungerar och som jag inte kan laga själv (dvs. all teknik som är mer sönder än att det går att åtgärda med hjälp av nya batterier).

Jag har i alla fall en telefon som lever av tre möjliga och den som överlevde gjorde det för att den inte var inkopplad och det var den inte på grund av att den knappt låter när den ringer. Så: är ni lika uttråkade som jag eller har lite medlidande över mig och vill höra mig gnälla och klaga lite på ovan nämnda händelser får ni gärna ringa. Nu när jag inte kan sitta vid datorn lär jag ha sjukt mycket tid över för telefonsamtal.

Ur funktion

Sandra är utan Internet sedan gårdagens åska snodde det. Så hon lever men kan inte blogga och är galet rastlös.

Så nu vet ni.
Hon hälsar.

Undertecknat Supplejangen

Annons

Nu har jag bestämt mig för att rensa lite i bokhyllorna. Det är liksom ett måste med tanke på att böckerna bara blir fler och fler och alla böcker redan ligger staplade så knappt hälften syns. Är dock galet svårt att skiljas från dem även om jag inte ens gillar de flesta av de jag försöker sälja. Och så är det en hel drös med kurslitteratur från mina hundratals år som studerande.

Nåväl. Om det mot förmodan finns någon som har plats över i sin bokhylla så kan ni ju alltid hojta och få en liten lista över halvkassa titlar som jag vill bli av med.

Knepig matematik

De senaste två veckorna har jag fått subventionerat pris av samhället. Det började med den där latten jag fick gratis förrförra veckan. För att göra historien kort tog servitrisen bara betalt för baguetten och inget för latten. Jag påpekade ändå att jag skulle ha en latte också när jag fick tillbaka för mycket i växel och allt jag fick till svar var ”Ja, jag vet” och då är ju inte jag den som ställer till med en stor scen om hon nu vill bjussa.

Jag trodde att det var en sån där engångsföreteelse men icke. På bokmässan såldes tidskrifter billigt. Köpte två för det sammanlagda priset av trettio riksdaler. Jag lämnade fram hundra och fick nittio istället för sjuttio tillbaka. Jag kan i och för sig erkänna att jag var lite ful där för jag såg det och egentligen tror jag att tidningsförsäljerskan också såg det för hon ryckte liksom till när hon sträckte över pengarna till mig, men jag rättfärdigar mitt beteende med det – att hon ju såg och hade möjlighet att rätta till. Och de tjänade nog ändå så det räckte för det var många som köpte och jag tänkte att jag fick passa på för det är sånt som aldrig händer.

Men så i samma veva handlade jag kvällsmat i en affär i Göteborg och kassörskan sa ”fem kronor tillbaka” och ur den där maskinen trillar det två och ja, enligt kvittot skulle jag bara haft en. Även denna gång log jag bara stort och behöll vinsten.

Och så på McDonalds nu i dagarna så beställde jag två cheesare, en liten cola och paj vilket kostar tio kronor styck. Först säger hon fyrtio men sen slår hon lite på kassan när hon kommer tillbaka med mina grejer och då säger hon plötsligt trettiofem istället.

Så nu sitter jag här och funderar vad jag ska göra med de femtio kronor som jag allt som allt har fått och bävar lite för att samhället kanske ger igen nästa vecka och kör med överpriser istället. Märker jag att jag blir snuvad på minsta lilla krona tänker jag hur som köra med köpstopp ett bra tag till trenden kanske vänder igen.

Fast tills vidare ska jag nog passa på att shoppa, samt skicka in det där klagomålet till SJ om att vi fastnade i Värnamo i evigheter på hemvägen från Göteborg. Fast jag misstänker starkt att det är just där trenden kommer vända – den biten av samhället ger ju en sällan för många kronor tillbaka.

Dagens serietips

Idag läste jag ut Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu. Har läst hennes serier på Aftonbladet redan innan och även om jag inte skrattade på var sida så var det åtminstone på de flesta. Älskar hennes mörka humor. Efter att ha träffat henne på bokmässan funderar jag dock på hur självbiografisk serierna är. Hon utstrålar inte alls samma dåliga själkänsla och ångest som tjejen i serierna. I mitt exemplar ritade hon ett ufo och ett hus vilket jag fortfarande funderar på hur jag ska tolka. Får bli nattens grubbleri.

Ny vanebildande drog

Tjugosju böcker blev det visst som följde med mig hem från Bokmässan, i sällskap av en hel drös tidskrifter och broschyrer. Eller egentligen var det tjugoåtta, men den sista är en present och ska således inte bo i någon av mina bokhyllor.

Snubblade över en underbar sida inatt då jag skulle lägga in mina nyförvärv. Den heter LibraryThing och fungerar som mitt egna lilla offentliga bibliotek. Är galet smidigt då man kan importera poster direkt från Libris, i alla fall ibland. Trilskas tyvärr lite. Jag är ju dock skolad i hur man lägger in bokposter korrekt så det är inte så ansträngande.

Jag har insett att jag omöjligen kan lägga in alla mina tusentals titlar utan får börja från här och nu – i alla fall tills vidare. Så nu ligger mina tjugosju nyaste här. Lyckades hacka ihop en liten ruta att ha här på bloggen också som visar de senaste köpen. Misstänker att den kommer att uppdateras med jämna mellanrum.

Så nu sitter jag här och pular med katalogiseringen och försöker febrilt förtränga den där intervjuuppgiften som visst ska vara klar till imorgon.

Klipska funderingar

Aftonbladet slutar aldrig att förvåna, eller kanske jag snarare ska säga världen vi lever i, om man nu utgår från att Aftonbladet levererar sanningar.

Idag lockades jag in på nätupplagan efter att jag fått reda på att Teleborg var under bombhot. Verkar dock inte ha varit på allvar med tanke på att det inte dykt upp fler detaljer och nästan ett halvt dygn har gått. Troligtvis var det nog någon skoltrött elev i den närliggande högstadieskolan som hellre ville ut i det fina vädret än att ha matteprov, eller något i den stilen.

Klickade mig dock vidare till en liten notis som gjorde mig upprörd – om engelska mödrar som langar onyttigheter till skolbarnen. Jösses. Man undrar ju vilka dessa damers argument är. De lär inte ha MVG i näringslära hur som.

För övrigt har jag blivit kallad klipsk av Timotej-Tommy idag. Drabbas dock knappast av hybris men i brist på övrigt smicker idag får jag ju ändå skryta lite om det. Troligtvis var det likväl bara en nödlögn från hans sida för att ha något att säga om mig.

Idag skulle allvaret ha börjat. Det får nog börja imorgon istället.