Pages

tisdag 31 oktober 2006

Reklam

Nu har även Eric blivit bloggare på riktigt, det vill säga skaffat en helt egen efter att ha övat på Listor i absurdum, som ju, i alla fall för tillfället, är galet ouppdaterad.

Namnet på bloggen är näst intill omöjligt att lära sig utantill (är bara för de riktigt tokiga fansen som han säkert med tiden kommer få) så för att underlätta livet för er, mig och eventuellt även för honom ligger han länkad bland klassbloggarna här på min sida.

Så gå in och läs, tycker jag allt, men kom gärna tillbaka hit sen.

måndag 30 oktober 2006

Dagen i bilder



Ni vet hur jag ser ut när jag skrattar klockan fyra om natten. Så här ser jag ut när jag tvingas upp vid fem fast jag la mig rätt tidigt.


Idag bar det iväg på äventyr! Jag och mina tre vänner åkte till Ullared! Jag var den enda förstagångaren. De andra var mer eller mindre rutinerade. Vi åkte i gryningen och lämnade en vacker soluppgång bakom oss eller morgonresning som jag även kallade det, vilket fick oss i framsätet att diskutera helt andra företeelser.


Vi körde dit med Ls As bil (japp, snällt av honom och bilden fick inte minsta skråma, kanske på grund av att jag slapp köra) och jag insåg att bilklädseln var toklik mina pulsvärmare jag gjorde igår.


Dagens insikter:
J: Man får uppenbarligen klä sig hur fan man vill när man åker till Ullared. (Ovan min outfit för dagen men det var inte den som fick henne att komma till insikt utan snarare några pyjamasaktiga tattare som parkerade i närheten av oss.)

M: Tänk vad mycket människor det finns och detta är ändå bara en bråkdel av alla som lever.

Både jag och L kom nog också fram till något smart men det har jag i så fall redan glömt.



Resans ”fan jag skulle ha köpt den ändå”: En tredjedels gorillaoutfit för trettio kronor. Sjukt varm om de få delar av kroppen den täckte.

Och de bästa köpen: kameraväska och stativ. Nu vågar jag äntligen ta med den ”nya” kameran utanför lägenheten.

söndag 29 oktober 2006

Kreativt skryt


Förra veckans pysseldag gav mig mersmak på stickning. Idag knepade jag ihop ett par pulsvärmare som jag blev helt nöjd med för att vara förstaförsök.

De sticks lite, men i övrigt är de perfekt. Känner på mig att det kommer att bli pulsvärmartillverkning på löpande band här fram över. Var och köpte garn på second hand igår och insåg att smålandstanterna själva leker med garner i stor utsträckning. Det är enda förklaringen till varför en liten påse garn här kostar 35 kronor och jag i Karlskrona hittade en halv säck för tio. Nåväl. Det är hur som inte så stora summor att orda om.

lördag 28 oktober 2006

Lördagsdans

Jag tänkte lägga ut den på bloggen i somras men insåg att jag var sjukt efter - alla hade redan sett den och redan skrattat klart.

Nu har ett halvår gått så nu är det helt okej att publicera den som "gammal goding" istället.

Själv kan jag nästan alla danserna. Ska lägga kvällen på att lära mig de sista.

fredag 27 oktober 2006

Diskret dubbelliv?


Hade jag varit Jennys fästman hade i alla fall JAG börjat undra. Men rättvis verkar hon ju vara åtminstone.

torsdag 26 oktober 2006

Mitt i ett äventyr

Idag bar det av på äventyr i arla morgonstund. Mål: att besöka mormor och morfar i Karlskrona samt Lasse-Lasse som bonusunderhållning. Eller ja, målet var väl egentligen att lyckas ta mig helskinnad tillbaka hem. Anledningarna till att jag inte kände mig helt säker på att jag skulle lyckas var följande:

1. Jag var tågresenär, i alla fall halva resan. Det är alltid ett äventyr som innebär ett sting av oro om man alls ska få komma hela vägen dit man vill. Givetvis var det lite signalfel på vägen ner, men innebar bara en slutförsening på tio minuter i och med att jag egentligen hade toklång mellanväntan i Emmaboda. Mellan Lessebo och Emmaboda gick tåget i cykelfart. Jag tröstade mig med att jag i alla fall satt torrare och bekvämare än om jag hade tagit cykeln.

2. Jag åkte så arla att det fortfarande var becksvart ute, dvs. mitt i natten enligt min tidräkning. Detta innebär givetvis en risk att hamna vid helt fel destinationer. På vägen ner hade det inneburit Kalmar och på tillbakaresan Göteborg. Känner ju förvisso folk i båda städerna så det kanske hade löst sig hur som. Hade kanske till och med bara ökat graden av äventyr?

3. Ett av de övriga färdmedlen var ”Blåa faran”, dvs. Lasses raggarbil med snygga trädetaljer i. Rädslan var dock obefogad även om vi båda insåg att det var en tokbra kidnapparbil: man hittar inte dörröppnarhandtaget på passagerarsidan och dessutom är dörren så tung att axeln lätt går ur led när man småpanikigt ska öppna den, vilket ju är bra om det är det kidnappade offret som råkar ut för det. Jag var ju inget offer hur som , så jag klarade mig fin-fint. Var större vrida-axeln-ur-led-risk med att använda hans toalett i så fall. Men det är ju en annan historia som inte helt platsar på äventyrslistan.

4. Jag hade glömt min visakortskod. Igen. Använde det senast för något år sedan (jag är en av de sista av det utdöende släktet kontantbetalare) och då var jag också osäker på om jag kunde den. Är en sån där kod jag inte fått välja själv och således finns det ingen koppling alls till mig och därför helt omöjligt att lära sig. Mindes vilka de fyra siffrorna var men inte i vilken ordning vilket ger sjukt många fler möjliga kombinationer än de tre man har på sig innan det slukas av bankomaten. Men det löste sig. Beställde biljett via nätet (då behövs bara kortnummer, inte kod) och testade sedan i en bankomat i Karlskrona och uppenbarligen kunde jag fortfarande koden. Nu ska jag skriva upp den, på sjukt många ställen även om jag VET att man inte ska göra så. Lär väl likväl glömma vart jag skriver upp den så det spelar kvitta.

5. Efter att ha bokat hemresan via Lasses Internet (vilket var ett äventyr i sig, visade det sig) hade jag först både mobilen och koden i väskan. Hade den blivit snodd hade äventyret börjat på riktigt: ensam och gråtandes på Karlskronas gator med ett kontokort i bakfickan men ingen kod och ingen att ringa som kunde rädda mig och inget sätt att ta mig hem. Kunde ju i och för sig pungat ut med en ny biljett men det hade jag nog inte tänkt på i det förvirrande tillstånd jag i så fall hade varit i. Och sedan är jag säkert en sån (verkar det som, om man faller tillbaka på erfarenhet) som blivit förbannad och jagat tjuven länge och väl och då kunde äventyret verkligen kunnat sluta HUR SOM HELST.

6. Jag var sprängfylld av skräckpropaganda rörande den annalkande stormen. Karlskrona brukar vara blåsigt som det är, så att åka dit en dag som denna, då Gudrunuppföljaren väntade om knuten, kändes verkligen som att leka med livet. Från start till mellanlandning och sedan slutgiltigt mål kändes därför som en evig tävlan mot klockan. Skulle jag hinna sätta mig själv i säkerhet hemma i trygga Växjö innan stormen kom? Så här i efterhand var nog det som var det största äventyrsmomentet under hela resan.

Angående frysning

Marshmallows går att frysa, precis som sega råttor. Klipp isär dem.

Vispad grädde läggs på bakplåt och fryses och därefter i plastpåse.

Farinsocker går utmärkt att frysa och blir inte hårt efteråt.

Potatischips går att frysa
.*

Är det BARA jag som anser att även om det går, så är det saker som är tokonödiga att frysa in? ”Nämen det blev en näve chips kvar och filmen är slut! Bäst att frysa in till nästa fredag”, liksom. Och det där med att frysa in vispad grädde verkade besvärligt. Hur får jag in en hel bakplåt i frysen?! Går väl i och för sig lätt om man har en sådan där stor husmoderlig frys som man kan få ner en hel ko i förstås, men i mitt lilla frysfack blir det onödigt meckigt.

Eller är det bara jag som är glupsk och äter tills det är slut alternativt äter fast det är lite gammalt. Som med förra årets pepparkakor som åkte fram på fikan idag, ofrysta och en aningens mjuka. Jag får se hur många av mina gäster som lever imorgon. Bävar.


* Samtliga från Goda råd för alla av Nina Yunkers. Några tips sedan förr hittar du här.

Och ja, inlägget är efter dödslinje men det är bloggers fel och inte mitt. Hade jag fått bestämma hade detta varit publicerat redan vid elva.

tisdag 24 oktober 2006

Finvikarmaskin

Detta får kanske bli morgondagens pysselprojekt? Har i och för sig inte allt för många t-shirts i min garderob men med lite modifiering av apparaten går den kanske att använda på tunikor och byxor också? Om inte annat kanske Eric kommer att tycka att det blir lite spännande att hjälpa mig att städa (läs: vika ihop kläder) några gånger till snart?

måndag 23 oktober 2006

Resklar

Snart vankas det klassresa till Stockholm! Det tråkiga är att inte ens hälften har anmält sig och troligtvis inte kommer att göra det heller.

Äh.

Stor mening då. Särkskilt när jag har räknat ut att hälften av de anmälda är vi fem i gänget som ju träffas titt som tätt ändå.

Fast Stockholm är fint ju och vi ska få gå på roliga studiebesök och bli lärda och bo på snajsigt vandrarhem som enligt I är typ hotell. Och sen kommer ju Turkugänget som ingen av oss har sett på länge länge.

Fast det hade varit roligt om vi var alla. Så det så. Är ju det som är meningen med klassresa ju. Tråkisar.

söndag 22 oktober 2006

På önskelistan


Jo men en sån här vill jag oxå ha (bokhyllan - inte barnet). Hade ju sparat ganska mycket utrymme, om man bortser från att färre böcker få plats i bokhyllan. Frågan är bara hur bekvämt det egentligen är?

Bilden är snodd från hemfeber.

lördag 21 oktober 2006

Historien om ett limstift


Igår var jag och the Slyna på Claes Ohlson och handlade pysselsaker samt en sprillans ny telefon till mig. Här ska det pratas sladdlöst! Men det är egentligen en bisak i sammanhanget. Det dramatiska i historien är att jag väl hemma insåg att jag glömt mitt limstift i affären.

Limstift var egentligen allt jag hade på pysselköparlistan och det gör ju bara allt ännu mer snopet. Hem kom jag med ett gäng andra saker som jag egentligen inte behövde och kvar på rullbandet låg mitt gröna limstift, betalt och klart och kände sig, troligtvis, övergivet. I alla fall inbillar jag mig det.

Pysselkvällen räddades av att the Slyna också köpte ett och var duktig nog att ta med sig det ut ur affären. Skönt att det finns någon som är mer skärpt än jag.

Idag gick jag tillbaka med kvittot i högsta hugg i hopp om att limmet fanns kvar och väntade på mig. Killen i kassan bara skakade på huvudet först men efter att tittat i kvarglömmarlådan* en gång till och jag tydligt påpekat att det var grönt och helt litet så hittade han det!

Och enligt lappen har stiftet fått något skrivet om sig i en pärm. Låter spännande.

Så idag har alltså varit en gladdag. Dessutom strulade kassörskan på närbutiken en hel del (stoppade upp kön helt länge och jag fick betala i omgångar) och i förvirringen lyckades jag går där ifrån med en vinst på 4,50:- och tokmycket varor som Eric bar hem åt mig. Har man flyt så har man, men av vana vet jag att det knappast varar så länge som ens tills imorgon.


*Känns skönt att jag inte är ensam om att vara glömsk. Det faktum att de har en sån låda vittnar ju om att det måste ha funnits minst en före mig som sprungit ifrån något. Storleken på lådan skvallrar också om att det sällan är några stora saker folk springer ifrån.

fredag 20 oktober 2006

Nio sätt att gå under


Jag har länge varit medlem på ett gäng sidor där man gör enkäter och sedan får poäng som sedan kan bytas mot pengar eller presenter. Idag fick jag genomföra en jättelång om alla möjliga frågor och alla var helt kluriga. Funderade länge på frågan ovan: Vilka är de största hoten mot samhället i framtiden?

Källkritisk som jag är (och med två pass av enkätundervisning bakom mig) funderade jag en stund på om de menade samhället som i Växjö, Sverige eller världen? Framtiden som i de närmsta åren eller inom en hundraårsperiod?

Nåväl. Styr vi bara upp drogerna och arbetslösheten tror jag hur som att vi är kapabla att överleva vilken epidemi eller krig som helst. Så det så.

Skönt med nio alternativ till en sjugradig skala oxå. Betyder att minst två hot måste vara helt lika. Jösses. Är dock fullt och fast övertygad om att det kommer att gå åt pipsvängen på ett eller annat sätt. En kollaps av det internationella finansiella systemet lät ju inte så lockande det heller. Frågan är bara vilket som går snabbast och är mest smärtfritt?

torsdag 19 oktober 2006

Arbetsuniform

Skönt att få lite vägledning i modedjungeln när man är helt grön inom bibliotekariekåren till sommaren. Okej för att jag är modeikon* och borde veta själv, men ändå. Kanske inte ska ta det på för stort allvar, hon som har skrivit det är ju inte ens bibliotekarie själv. Borde kanske snegla med mot Linda K?Hur som bör jag uppenbarligen byta stil för i dagsläget har jag ju ingen av de två stilarna. Kanske lite väl mycket begärt som nyanställd att införa sockiplasttrender?


* Nej , H jag ska inte länka igen

onsdag 18 oktober 2006

Hemmabygge

I en diskussion rörande kaniner fastslog jag att jag helst ville vara en sån där aggressiv och stor kanin som i senaste Wallace and Gromit.

”Eller en sån där Plywood rabbit” utbrister jag och syftar på Playboy Bunny och inser att det inte lät helt rätt. Ganska snart förstår jag mitt misstag. Inte ett rätt ju.

Bara uttalandet i sig visar på att jag har galet lång väg kvar om det nu är det jag vill bli. Får nog hålla mig till varulvskaniner och hemmasnickeri istället. Och Plywood Rabbit lär jag ju hur som vara ensam om att vara och stämmer kanske bättre överrens på mig med tanke på alla snickare jag har i släkten.

tisdag 17 oktober 2006

Istället för älgjakt

Kanske är det bara för att jag är så oinsatt i politiken som jag tyckte detta uttalandet var så kul. Lite voodoo i politiken skulle helt klart pigga upp. Bara en tidsfråga innan zombisarna dyker upp kan jag tro. Uppenbarligen är det dessutom någon som har det på känn. Dock verkar de börja i Norrland istället för Stockholm vilket jag finner lite märkligt.

måndag 16 oktober 2006

Istället för hej

Jaha. Då har tre av mina fyra telefonjack lagt av igen. Inklusive huvudjacket men nätet fungerar fortfarande. Har dock nästan slutat bry mig. Orkar inte med mer teknik som slutar fungera utan att jag förstår varför.

Min enda överlevande telefon (efter åsknedslaget) är nu förpassad till hallen, liksom jag. Ringer någon får jag sätta mig på mitt hårda och stökiga hallgolv och försöka låta bli att låta plågad i luren. Åh jä. Tillbringade nästan en timme liggandes mellan skor och mössor nu ikväll när D, som jag inte pratat med sedan i somras, ringde. Måste verkligen skaffa en trådlös snarast.

Så nu har jag ju ingen nummerpresentatör vilket gör att jag alltid är lite extra nojig var gång telefonen ringer. Förr hände det ju att jag inte alls svarade när det var skyddat nummer – nu har jag inget sätt att värja mig. Hade varit spännande om jag var lite mer vild och galen och vågade svara med något roligare än ”Hej det är Sandra.” På helgons forum la en kille in de sju vanligaste sätten han svara i telefon, i fallande ordning:

1. challa (efternamn)
2. allo vem jiddrar jag med?
3. tja fan! hur i helvete e läget?
4. ja?
5. jag sover (klick)
6. Hallå kungen här.
7. polisen?

Har ju i och för sig länge kört med ”Vad vill du?”-snäsandet som hälsningsfras till Lasse. Får se om jag nu kan gå ett steg längre och tänka ut några nya. Trean låter riktigt trevlig i mina öron och nog den av dessa sju som är mest jag.

Nåväl. Fram för mer variation! Dock inte när jag ringer andra, det bara förvirrar. Särskilt det där korta ”ja?”.

söndag 15 oktober 2006

Prunusinvigning

Under ceremoniella former invigdes idag Prunus. Själva resultatet blev väl rätt ljummet, i dubbel bemärkelse, men resan dit, det vill säga att lära sig hur maskineriet fungerade, var både spännande och innehållsrikt.

Till en början var vi två som försökte förstå instruktionerna som var skrivna på tattig svenska. Innan kaffet hann bli klart hade vi hunnit bli tre, vilket förvisso inte alls säger något om hur lång tid det tog.

Först skulle maskinen rengöras, vilket innebar att den skulle genomköras med vatten. Efter att ha tryckt på rengöringsknappen skulle vattnet, enligt instruktionerna, flöda vilket gjorde att jag krampaktigt stod och höll en burk beredd att fånga upp varenda droppe. Mullrandet som maskinen frambringade fick mig dock att kasta både mig själv och burken genom halva köket i hopp om att överleva. Jag anser det fortfarande vara ett under att alla inblandade klarade sig med livet i behåll.

Det visade sig vara någon lite filterbeståndsdel som var betydligt mer avgörande än vad det först verkade. Och att flödandet bestod av ett stilla strilande.

Överlag var instruktionshäftet under all kritik. Sverker hade utan tvekan skrikit högt av raseri om det var han som köpt den. Den innehöll information om att filterhållaren skulle dras åt i 64 grader åt höger (hade räckt med ”dra den så långt det går”) samt fyllas med 12 gram kaffe (vilket absolut inte säger mig någonting.) men knappt någonting om hur man sätter ihop maskinen och i vilken ordning knapparna ska tryckas på. ”Det här var hela beskrivningen om hur man bereder skummad mjölk till cappuccino.” står det utan att det egentligen alls har stått något innan om hur man ska gå till väga.

Men vi var kreativa. Och modiga. Efter sju djupa andetag, nedräkning samt några snabba sidohopp till skydd lyckades jag ändå prestera två och ett halvt glas latte efter stort moraliskt stöd från de andra två.

Ja och sen blev då kaffet ljusbrunt istället för svart och mjölken ville alls inte skummas så mycket, fast det berodde nog mest på min rädsla att alls befinna mig i närheten av maskinen. Så resultatet blev ljummen mjölk med en nyans av kaffesmak. Lite socker som smaksättare löste dock problemet för Socker-Sandra och hennes två vänner. Nu ska jag bara samla mod att försöka ge mig in i kamp med maskineriet igen. Nästa gång med skyddsutrustning och betydligt mer kaffe i filtret.

lördag 14 oktober 2006

De luxe

Igår minglade jag och Eric och undersökte pulsen på delar av Växjös uteliv efter att ha försökt tvinga i oss en flaska av det suraste rödvinet på länge. Om man bortser från att vissa pojkar i vita spetsiga skor helt förlöstes av Traktors medryckande musik och obstinat skrek ”Freedom” hela tiden (blandade de månne ihop balkanmusik med skotsk folkmusik och drog paralleller till allas vår Gibson eller är det snarare jag som har missat något?) så var kvällen ovanligt lugn.

Vi tävlade lite i hur många vi kände. Eric hälsade på två bekanta till vänner samt pratade lite med en vän till en vän och jag hade en längre konversation med en före detta slav till mig. Hon själv valde dock benämningen hovdam.

Erics bekanta omnämnde mig i meningarna:

”Men detta är en ny pärla?” vilket egentligen betydde ”Men detta är inte A eller någon av hennes vänner?”

samt

”Åh så detta är Socker-Sandra?”

Ler fortfarande åt det andra uttalandet. Känns lite som jag är Sandy Candy med hela svenska folket, eller åtminstone väl valda delar av det. Flickan i fråga känner nog dock inte till att det är jag som är Sandy Candy utan syftade snarare på att det var jag som hade överlevt en vecka utan socker tillsammans med Eric under detoxen. Är nästan så jag funerar på att byta och kalla mig Socker-Sandra istället för Sandy Candy. Låter galet bra och fungerar säkert bättre, i alla fall på den nationella marknaden.

fredag 13 oktober 2006

Jag är Lena


Jag är helt svag för test av alla de slag. Detta hittade jag genom Linda K.

Och nog känner jag igen mig lite. Nu gäller det bara att jag börjar sy mina egna kläder också.

torsdag 12 oktober 2006

Uppföljning

Uppenbarligen finns det någon på min gata som lyssnar på sin mamma i alla fall.

onsdag 11 oktober 2006

Alla får påsar

Jag har mot min vilja förvandlats till en baglady. Avsaknaden av cykelskjul i kombination med att äga en cykel med små hål i sadeln i världens regnigaste stad (tätt efter London och eventuellt även Dublin enligt egen erfarenhet) har lett till att jag var morgon måste lägga en stor del av min sparsamma morgonenergi på att hitta en påse att trä över sadeln för att slippa komma till resans mål (oftast skolan) med mystiska blöta fläckar på innanlåren. Jo, jag är så pass smart och framåttänkande att jag har påse på även på natten och resten av dygnet men den påse som sitter på är i nio av tio fall åtminstone daggvåt och oftast har till och med små pölar bildats i påsens veck. Lönlöst med andra ord.

I och med att jag bara har ork nog att släpa ner påsar och aldrig ta upp våta till lägenheten igen (jag bor ju faktiskt på andra våningen) har jag nu en på sadeln och minst tre på pakethållaren. Tänker att de kanske torkar eller att andra kanske vill ha. Det verkar nämligen så, för när jag i början av regnperioden bara hade en snoddes den allt som oftast, tror jag i alla fall. Jag svor länge över den som tagit den fina med röda blommor som jag fick i hälsokostaffären. Två dagar senare såg jag av en slump en oroväckande lik påse liggandes i grannens rabatt. Att rikta ilskan mot mänskliga tjuvar är dock betydligt mer givande än att anklaga vinden för både det ena och det andra. Samlad aggression vet vi ju alla bara är hälsosamt.

Jag ringde för några dagar sedan och gnydde över mitt miserabla leverne inför min kära mor häromdagen. Den största dosen gnäll berörde givetvis avsaknaden av bredband och då fick cykelproblemet också ventileras lite när jag ändå var igång med min klagolåt. Jag poängterade även att snön snart kommer och då kommer hela cykeln begravas och rosta igen. Hennes tips var att klä in hela cykeln i något, typ en pressning. Varje dag. ”Det tar ju i och för sig lite längre tid att komma iväg på morgonen”, filosoferade hon, ”men det skyddar ju.”

Det värsta med detta är att det typ är det bästa förslaget hittills. Att ta in den över vintern och ställa den i källarförrådet är helt uteslutet med tanke på att där redan är överfullt och staplat (eller snarare inkastat) hela vägen upp till taket. En cykel som kronan på verket är inte att tänka på.

Så nu står pressening på inköpslistan. Alternativt kopiösa mängder kläder, för det är klädaffärspåsarna som är de bästa. Lite tjockare och stabilare plast än matkassarna. Modeikon som jag är röstar jag nog ändå på det sista tills vidare även om det inte kommer att skydda mot rostig kedja till vintern.

tisdag 10 oktober 2006

Återuppståndelse

Nej, jag har inte gett upp bloggandet, även om det kan verka så. Äntligen har jag fått tillbaka bredbandet efter att ha varit utan sedan förra lördagen. Nästan tio dygn utan uppkoppling. Detoxfastan var inget mot denna prövning.

Så vad har jag gjort med all denna tid jag plötsligt fick över?Jo, visst har jag läst några av de där böckerna och städat samt haft pysselkväll i goda vänners lag en gång men mest har jag:

stirrat in i väggen, stått och velat mellan olika telefonmodeller på Clas Ohlson (åskan tog ju två telefoner från mig också när den ändå var i farten) utan att köpa någon, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, försökt få tag på vänner som uppenbarligen inte har tid att träffas, dragit fram alla mina bortglömda pyssellådor och stökat till, haft ångest, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, hatat Bredbandsbolaget som inte verka se det med lika stor dos allvar som jag att allt drar ut på tiden, önskat fylla, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, ringt mamma och nästan snyftat, ätit kopiösa mängder muffinssmet, slötittat på dåliga program på tv, funderat på att plugga men aldrig orkat, känt mig världsfrånvänd samt tittat om readylampan på modemet börjat lysa.

Så ni har inte missat något. Hade jag bloggat hade det likväl bara varit bitterheter. Fast hade jag bloggat hade det inneburit uppkoppling och således inga bekymmer.

Nåväl.

Jag är tillbaka nu efter mycket om och några stycken men.
Halleluja!

onsdag 4 oktober 2006

Oförändrat läge

Jag är fortfarande utan nät hemma. Jag har fått reda på att blixten slog ner hos grannhuset och de är samtliga utan tv och dator nu så jag antar att jag har haft tur i oturen.

En elektriker var och knåpade lite igår men hittade inget fel - eller jo, fel hittade han men ingen lösning. Och någon tekniker från Bredbandsbolaget har jag itne hört av trots flera samtal till dem.

Fan.

Och inget annat vettigt får jag gjort. Ligger mest och är bitter över alla olyckor som drabbar mig. Att vara utan nät är värre än jag trodde, vilket i och för sig visar vilket otroligt galet liv jag lever.

Nåväl. Kö till den offentliga datorn.
*försvinner*

måndag 2 oktober 2006

Blixt och dunder

I lördags åskade det. Inte alls sådär lite lagom utan verkligen med massor av blixt och dunder. Smällarna var så höga och ljusskenet så starkt att jag inte ens pallade med att vara i vardagsrummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än åskan som på något vis uppfyllde hela rummet.

Det var inte det att jag var rädd, i alla fall handlade det inte om en rädsla för att dö eller att hela huset skulle brinna ner, utan mer den där oron och obehaget jag alltid får av åskväder.

Jag minns de där sommarnätterna för hundra år sedan som spenderades i farmor och farfars sommarstuga. Hur vi alla vaknade när det åskade, tog med oss våra täcken och tassade ut i vardagsrummet där vi halvslumrandes bökade ner oss i soffan: de, jag och mina två kusiner. Där satt vi och tittade ut mot havet genom de gigantiska fönsterrutorna och följde blixtrarnas dans över havet som oftast var vilt och galet. Då var det ingen oro utan bara gemenskap och spänning. Nu var jag istället ensam och bara irriterad över att behöva stänga ner datorn och dra ut alla kontakter.

Jag funderade lite på hur orolig man egentligen behöver vara mitt i stan, att det väl främst är ute på landet som allt brakar samman. Strax efter det smällde det till i hela huset och min telefon började tjuta. Det var den där uppkopplingstonen som lät hela tiden fast högt, precis som om det vore en högtalartelefon, vilket det inte är. Fan. Troligtvis är den sönder nu. Är evigt tacksam att jag åtminstone drog ut sladden till modemet redan vid andra åskknallen.

Ovanstående skrev jag i lördags, bortsett från första meningen som istället började med ”Ikväll”.

Hur som.

Nu är det måndag och sedan i lördags har jag varit utan Internet. Okej att jag var duktig att stänga av datorn och dra ut modemet, vad hjälper det när allt ändå brakar samman? Blixt och dunder står helt klart på min hatlista från och med nu. Och egentligen även Bredbandsbolaget som inte kan se något fel och behöver fem arbetsdagar till sitt förfogande för att hitta en tekniker, eller för att få honom att hitta hem till mig kanske. Vad vet jag? På fem dagar hinner man ju hur mycket och hur långt som helst enligt min mening.

Fast då krävs uppkoppling. Känner mig som en krympling nu och blotta vetskapen om att detta vakuum kommer att kunna vara veckan lång gör mig helt darrig. Jaha, dags att hora runt bland mina vänner hela veckan i jakt på Internet, precis som de där två rysliga veckorna i somras. Bävar.

Och nej, jag är inte rolig nu, bara bitter. Fan ta teknik som inte fungerar och som jag inte kan laga själv (dvs. all teknik som är mer sönder än att det går att åtgärda med hjälp av nya batterier).

Jag har i alla fall en telefon som lever av tre möjliga och den som överlevde gjorde det för att den inte var inkopplad och det var den inte på grund av att den knappt låter när den ringer. Så: är ni lika uttråkade som jag eller har lite medlidande över mig och vill höra mig gnälla och klaga lite på ovan nämnda händelser får ni gärna ringa. Nu när jag inte kan sitta vid datorn lär jag ha sjukt mycket tid över för telefonsamtal.

söndag 1 oktober 2006

Ur funktion

Sandra är utan Internet sedan gårdagens åska snodde det. Så hon lever men kan inte blogga och är galet rastlös.

Så nu vet ni.
Hon hälsar.

Undertecknat Supplejangen
 
Copyright 2010 myrkyr. Powered by Blogger
Blogger Templates created by DeluxeTemplates.net
Wordpress by Wpthemescreator
Blogger Showcase