Ta mig bort

Nu är festivalen äntligen över och jag är mer död än levande. Ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att återhämta mig.

Igår väckte jag min bror vid sex på morgonen. ”Ska du med eller?”, frågade jag. Han kastade sig upp med ett ryck och svarade ”Självklart, vart ska vi?” Det är underbart det där med yrvakenheten – att helt tappa greppet om vart man är och vad som sker. Just nu önskar jag att någon ska komma och väcka mig på samma sätt och fråga om jag ska med, även om jag hoppas på roligare äventyr än ett femtontimmarspass på campingen. Och så måste jag nog vila upp mig några dagar först så ja orkar.