När jag var liten drömde jag om att bli detektiv. Min största idol var den evigt rullskridskoåkande tjejen i Barnens detektivbyrå. Det gick så långt att jag och några grannungar startade en egen hemlig detektivbyrå i ett av uteförråden (om än utan någon på rullskridskor).
Vad jag minns fick vi dock aldrig några kluriga fall att lösa utan satt mest och läste kodböcker och skrev hemliga meddelanden till varandra samt bråkade om vem som skulle vara ledare. En dag tog vi saken i egna händer och försökte leka goda medborgare genom att sätta lappar på de bilar vi trodde stod felparkerade. Vi visste att man fick stå på höger sida på vår gata och antog att den regeln gällde även övriga världen. Vi trodde bilägarna inte visste bättre och informerade dem därför på ett trevligt sätt om att de stod felparkerade. Säkert skrev vi under med något lagom spännande. Vi ville bara vara snälla men alla blev förbannade, inklusive våra föräldrar som fick ta emot alla klagomål. Det enda mysteriet i sammanhanget var hur de listade ut att det var just vi som satte dit lapparna, en gåta som än idag är olöst.
Nu har jag lugnat ner mig lite. Jag snokar runt lite på nätet och leker hobbyhacker efter bästa förmåga men att bli detektiv på heltid är för tillfället nedlagt. Har dock hittat mitt substitut i den underbara spelserien Mystery Case Files som jag hittade andra delen av igår natt. Har spelat igenom nästan hela nu och inser att jag nog fortfarande har en liten detektivådra i mig. Jag är en jävel på att knäcka lagom svåra koder och se detaljer hur som.
Jävla Lucia
8 år sedan
5 kommentarer:
Kommer att tänka på "Barnens brevlåda" med the one and only Lennart Hyland. Vet inte hur många detektivgåtor som löstes där men ett bra program var det. Hade inte 80-talsböckerna "Vi fem" mycket med detektivarbete att göra också? *tänker*
Jag läste alla detektivserier jag kom över när jag var yngre: Kitty, Bröderna Hardy, Tvillingdeckarna, Vi fem, Vi sex (!), Hemliga sjuan och allt vad det var... när jag var hos mina föräldrar senast så hittade jag en liten anteckningsbok märkt med "Rebeckas detektivhäfte". Den innehöll mest ett par kodspråk och rövarspråket, men intentionen var nog större än så... det är bara svårt när man måste hitta på fallen själv. Smart tänkt med parkeringsböterna! ;)
Fem-böckerna var givna favoriter och Kitty. Har tänkt läsa om några av dem nu för att se om de är så hemska som iaf bibliotekarier brukar hävda.
Och bara för att förtydliga så var det alltså inte böter vi gav dem utan mer "Hej! Vet du att du står felparkerad?" Bara helt snällt och utan vinsttanke, så som bara barn kan handla.
ok. Men det var iallafall uppfinningsrikt. :) Jag läste nog ett hundratal Kittyböcker innan jag förstod att de flesta var uppbyggda ungefär på samma sätt, så de måste ju ha varit fängslande då iallafall. Jag har med funderat på att läsa om någon, men jag vet inte om jag vågar. Det kanske blir samma fiasko som att se om tecknade "Narnia". :)
Fast det där med att buslappa bilar kan ju hända att vissa gör fortfarande *inga namn nämnda men ler lurigt*
Skicka en kommentar