Pussel + detox = sant?

Sedan länge har jag gillat att pussla. Troligtvis har jag det i generna efter morfar som är storpusslare, eller i alla fall var förr när han såg bättre. Förra terminen började jag och L på världens klurigaste pussel och det krävdes åtskilliga dagar och vänner för att tillslut få ihop det. Jag var förbannad för att det tog upp hela vardagsrumsbordet och för att det gav mig galet mycket ryggont.

Allt det är glömt nu.

Jag har nämligen hittat världens största pussel. Ravensburger, som tillverkat det, uppmanar de stackare som lyckas lägga det att skriva in och berätta hur lång tid det tog.

Och jag är aldrig den som bangar en utmaning.

Det är bestämt att Eric (och senare även the Slyna) ska joina mig i kommande veckas detoxhelvete och vi funderar på att slå ihop aktiviteterna. Inget kan få en att glömma hunger och sockersug så mycket som ett pussel med 18240 bitar. Eller är det tvärtom. Nu krävs det dock lite planering för att lista ut vart man kan få plats att lägga ett pussel på nästan tre gånger två meter. Nog för att jag bor stort men egentligen krävs det nog en aula eller mindre gympasal.

Och kameran min har redan kommit så blir pusslandet av kommer utvecklingen följas steg för steg – var så säkra. Och detoxförfallet lär väl även det skildras är jag rädd.

Har dock redan varit och tagit en snabb bild på pusslet i affären där det fortfarande bor (och med min gamla kamera). Ser det inte rafflande ut så säg?