Historien om ett limstift

Igår var jag och the Slyna på Claes Ohlson och handlade pysselsaker samt en sprillans ny telefon till mig. Här ska det pratas sladdlöst! Men det är egentligen en bisak i sammanhanget. Det dramatiska i historien är att jag väl hemma insåg att jag glömt mitt limstift i affären.

Limstift var egentligen allt jag hade på pysselköparlistan och det gör ju bara allt ännu mer snopet. Hem kom jag med ett gäng andra saker som jag egentligen inte behövde och kvar på rullbandet låg mitt gröna limstift, betalt och klart och kände sig, troligtvis, övergivet. I alla fall inbillar jag mig det.

Pysselkvällen räddades av att the Slyna också köpte ett och var duktig nog att ta med sig det ut ur affären. Skönt att det finns någon som är mer skärpt än jag.

Idag gick jag tillbaka med kvittot i högsta hugg i hopp om att limmet fanns kvar och väntade på mig. Killen i kassan bara skakade på huvudet först men efter att tittat i kvarglömmarlådan* en gång till och jag tydligt påpekat att det var grönt och helt litet så hittade han det!

Och enligt lappen har stiftet fått något skrivet om sig i en pärm. Låter spännande.

Så idag har alltså varit en gladdag. Dessutom strulade kassörskan på närbutiken en hel del (stoppade upp kön helt länge och jag fick betala i omgångar) och i förvirringen lyckades jag går där ifrån med en vinst på 4,50:- och tokmycket varor som Eric bar hem åt mig. Har man flyt så har man, men av vana vet jag att det knappast varar så länge som ens tills imorgon.


*Känns skönt att jag inte är ensam om att vara glömsk. Det faktum att de har en sån låda vittnar ju om att det måste ha funnits minst en före mig som sprungit ifrån något. Storleken på lådan skvallrar också om att det sällan är några stora saker folk springer ifrån.