I väntans tider

Nöden har ingen lag som bekant. Efter att ha stått och väntat på Lisa i tjugo minuter blev vi tvungna att cykla utan henne för att själva inte komma allt för sent till vårt gruppmöte. Hon svarade inte på hemtelefonen och mobilen hade hon glömt på främmande ort (nja, främmande och främmande men annan än Växjö hur som) och därför var enda möjligheten till eventuell kommunikation att leka MacGyver genom att tillverka ett meddelande till den eventuellt eftersläntrande Lisa. Efter att ha fått ett papper ur Jessicas block och skrivit ett lagom kryptiskt meddelande bidrog vi båda med vars ett vältuggat tuggummi som fick fungera som tejp. Var kanske för lite sprängningar och bomber i operationen för att MacGyver skulle ha blivit nöjd med vår insats, men det var likväl han som var (och alltid har varit) vår förebild, i alla fall min. Och så kanske en släng från Nancy Drew-spelen som har gjort både mig och Jessica till effektiva pussel- och problemlösare. Den som säger att man inte lär sig något av datorspel vet inte vad han/hon talar om.

Och slutet på historien? Efter att ha oroat mig halva dagen över alla hemskheter som kunnat hända min vän hittades hon helt levande (om än med en uns huvudvärk) under lunchen. Hon hade helt glömt bort oss och till på köpet tagit bilen istället för cykeln, dagen till ära.

Så mycket för en hjälteinsats.
Och lappen låg under lyktstolpen på tillbakavägen. Prydligt vikt två gånger.