Det tog sina sköna timmar att klura ut ställe att sätta upp dem på, att ta reda på om det fanns någon som hette Kalle eller inte samt att bestämma ordningen på fotona (fast jag tyckte att jag tänkt klart redan innan). Efter det följde det eviga arbetet med att mäta för att få det något sånär rakt. M knäckte idén med att använda sig av ett snöre för att skapa raka linjer och hon var den som lyckades spåra upp ett som vi kunde låna. Det var även hon som stod för det eviga mätandet med den märkliga skallinjalen medan jag stod för det ivriga tejpandet och allmänna klureriet. Tillsammans var vi hur som starka, vilket ju passade med tanke på att evenemanget heter just så.
Styrkta av kaffe ur uråldrigt välanvända, men charmiga, kaffekoppar (Det var för övrigt vi som styrde upp kaffebryggandet då det var en sådan där restaurantbryggare med automatisk vattenpåfyllning och både jag och M ju är mer eller mindre i den branschen.) var vi klara vid halv tre och rätt nöjda med resultatet. Kvar är att svänga ihop en presentationsbild samt att hoppas på att någon kommer och tittar till helgen. Tycker någon dessutom om bilderna så är det ju extra bonus.All kärlek till M som dessutom hela tiden pratade om nästa gång: ”Nästa gång du ställer ut ska vi ha ståltråd med oss”. En sak är säker: blir det, mot förmodan, någon mer gång har jag lärt massor och jag ska ha mängder av bra-att-ha-saker med mig. Dessutom vägrar jag sätta upp något utan min specialistassistent nu när vi är så inarbetat team. Det får nog hur som dröja för det här tog mer på krafterna än jag trott.
