Smått internt

En vän: Oj! Spottade jag på dig?
Jag: Nej, det var bara mina fantomsmärtor nu igen.

Mycket av det som sägs mellan människor är helt obegripligt för alla de utomstående som inte är insatt i kontexten. Jag har dock insett att kontexten till mitt eget liv är denna blogg och således kan de som troget följt den förstå vad allt syftade på. Resten, eller ni som glömt, kan ju skapa er en egen bild om varför de inblandade sa som de sa så skapar jag kreativitet istället för förvirring.

Och sånt gillar vi ju.

För övrig är dagens konstaterande att sniglar inte luktar något vidare, snarare förfärligt. Jag tycker mig nu känna snigeldoft varthän jag än går och det är väl sådär. Är uppenbarligen inte bara ett tagande det där med husdjur, är galet mycket givande också. Än håller de sig kvar i burken hur som. Och lever.

Husdjursnostalgi

Jag har skaffat mig husdjur. Jag tänkte först skriva mina allra första husdjur men kom på att det är ljug. Några stycken har jag ju faktiskt hunnit med innan.

Dessa minns jag (OBS! Inget för känsliga då en hel del av dem har gått en mer eller mindre brutal död till mötes):

Akvariefiskar
För många för att räkna upp namnen på och jag har likväl glömt dem. De dog bara hela tiden och det var äckligt att rengöra akvariet som lät så man knappt kunde sova. Insåg snabbt att det var roligare med tv och har därför inte haft akvarium på nästan tjugo år.

Vitus
Mitt söta lamm som blev en betydligt större och okramvänlig bagge. Som lamm gick jag med honom i koppel vid torpet. Kärleken till honom tog abrupt slut dagen då han jagade mig runt i hagen och försökte stångas. Många år senare fick jag reda på att fåren alls inte blev sålda till en snäll farbror utan slaktades och att jag har ätit Vitus till middag. De som genom åren har kallat mig hjärtlös bör här med få sin förklaring: se hurdan uppfostran jag fått.

Polly
Ett gotlandsruss som inhandlades till mig som hästtokig åttaårig. Hästen vilade upp sig över sommaren på en 4H-gård där jag och min kusin ”jobbade” då Polly snart skulle föda. Nu, sjutton år senare, har vi fortfarande inte sett röken av något föl men magen på hästen är likväl stor och rund. Börjar så smått misstänka att det bara är stora mängder mat som gömmer sig där inne.

Molly
Min kompis A fick på tok för många kaniner och efter mycket tjat på mina föräldrar fick jag släpa hem en. Det var kul en vecka. Molly var nämligen folkilsk och bets så fort men stack in minsta lilla kroppsdel i buren. Slutade med att mamma fick mata den och på julaftonskvällen rymde kaninstackaren ur buren och hela tjocka släkten jagade kanin med ficklampa medan resten av Sverige satt inomhus och öppnade julklappar. Vi lyckades tillslut fånga den men på juldagsmorgonen låg Molly död i buren – ett kaninhjärta tål inte stress så bra och att bli jagad av en hel skara människor blev lite för mycket av det goda.

En kyckling utan namn
När dvärghönorna fick kycklingar bestämde jag mig för att dressera en. Jag försökte lära den att sitta på min axel och på mitt huvud. Gick inte alls. Inte ens när jag lockade med mat. Höll på med stenhård träning i typ en vecka, sen gav jag upp. Och sen kom likväl en mård och upp allihop.

Jojje (av mig kallad Jojs – eller Joyce om man nu är lite mer kulturellt lagd)
Min far hatar katter. En sommar fick han dock ett ryck (solsting?) och riskerade livet genom att ta en kattunge från en vildkatt vid vår sommarstuga, allt för att behaga sina barn. Bortsett från att Jojje hade galet mycket vildkatt i sig (siktade alltid med tänder och klor mot strupen, ögonen och handlederna) var det några trevliga år med honom runt huset. Han var sällan inne och ofta försvunnen. I början hade han halsband och alla ägare till kattflickor på några kilometers avstånd hörde av sig för att be oss hämta katten som följt efter deras hem. Uppenbarligen en riktig charmör den där Jojje och han gillade inte att ideligen bli hämtad och såg därför till att slita av sig halsbanden vi ständigt satte på honom. En dag insåg vi att Jojje hade varit borta längre än vanligt och nu är det flera år sedan sist. Lever i illusionen att han lever i en annan familj som kan erbjuda mycket mat och en kattflicka att leka med. Sanningen är nog dock, tyvärr, en helt annan.

Med all denna djurerfarenhet i bagaget har jag nu tagit mig an två sniglar. Efter fotosessionen med dem för några veckor sedan kunde jag bara inte låta dem bo kvar i Karlshamn och frysa ihjäl till vintern. Kärleken till dem var för stor och stark. Letade i trädgården både länge och väl innan jag hittade dem, eller Agda hittade jag rätt snart men det är ju egentligen Ragnar jag gillar bäst. Agda bara äter.

Jag var till och med i djuraffären idag för att hitta ett lämpligt bo. Fann en fin plastlåda med andningshål och smitsäkert lock. Kostade dock 85 kronor vilket är en halv förmögenhet. Får fundera. Tills vidare bor de i en begagnad kaklåda och käkar sallad i godan ro. Känns skönt med husdjur som jag vet inte blir sådär tama heller – tröttnar jag kan jag faktiskt släppa in dem i grannens gigantiska parkträdgård och precis som med Jojje, låtsas att de får leva där i sus och dus i alla sina dar. Så länge de inte försöker rymma ur burken eller äter mig ur huset får de dock stanna.

Hybris

Idag fick jag en släng av hybris och anmälde mig till Årets blogg 2006. Men visst, kan Silverfisken så kan kanske jag.

Eller inte.

Och det tragiska är ju att han slutade blogga ett tag. Blev lite väl mycket uppståndelse ett tag kan tänkas. Troligtvis mår jag bäst utanför den där kändishysterin men anordnas tävlingar är jag inte sen att haka på.

Så ge mig femmor, bitte.
*ler sött*

Irritation

Alltså.

Jag håller mitt ord och klagar inte det minsta på att det faktum att regnar hela tiden nu. Dock blir jag galen på folk som kör fort med sina bilar i vattenfåror och kapitalt skiter i att jag blir helt dränkt även fast jag går så långt in på trottoaren jag bara kan och nästan hasar mig fram längs med husväggarna.

Och ja, de ser mig. Är svårt att låta bli när jag har min knallorangea regnjacka och mönstrade regnstövlar på mig.

Kan man anmäla nerskvättare? Är straffet hårt och långt? *hoppfull*

Kodat

Ibland när min mobil ringer är det tråksamtal, dvs. försäljare eller något annat trist. Sms har dock, fram till nu, brukat betyda ”någon jag känner vill mig nåt”. Nu har dock reklamen börjat trilla in även där och jag blir helt besviken var gång jag glatt skuttar fram till min mobil för att sedan upptäcka ett tråksms.

Hur har de hittat mig?

Nu fick jag dock ett som piggade upp även om det inte är från någon jag känner - vad jag vet. Och jag förstår ingenting av det. Kanske just därför det piggar upp.

”Salam azize delam.manam delam vasaton tang shode.mibosameton.”

Finns det verkligen ett språk som låter så? Salam vet jag ju är en hälsningsfras men är det vanligt att så många ord på raken avslutas med –lam?

Nåväl. Tänker inte svara i alla fall för jag vet att det är sånt som kan kosta omkring tre förmögenheter. Ska dock roa mig med att fantisera ihop en översättning som är lagom uppiggande och självförtroendehöjande. Azize låter nog lite sensuellt.

Sammanfattning

Nu har nedräkningen börjat. Snart är det dags för hemfärd.

Några blad har redan börjat ändra färg. Sommaren har gått för fort. För mycket jobb och för lite av allt det där planerade. Det är bara några få veckor kvar till skolstart och massor att ordna innan dess.

Är dock inte bara vemod jag känner inför hösten. Bär på hopp om mysiga tekvällar fyllda av sällskapsspel, tv-spel och en hel del ältande. Känns helt bra att L och N flyttar upp. Önskar bara att jag kunde ta med resten av vännerna från Karlshamn också.

Imorgon börjar jag packa.

Baka kaka

Mellan mitt hus och där sockerbagaren eventuellt bodde, bor D. Ikväll hälsade jag på för den passande aktiviteten storbak på experimentell väg. Detta innebar bland annat att blanda två recept och jag blev anförtrodd att stå för matematiken.

2 dl + 1,5 dl socker är inget svårt.
¾ dl + ¾ dl är betydligt svårare.
Äntligen fick jag användning för min matte C från gymnasiet. (OBS! Djup ironi. Det förstår vem som helst att den aldrig kommer att vara till nytta för någon.)

Samtliga experiment lyckades och jag kan även inatt gå till sängs mätt och belåten med magen full av muffinsmet och en och annan kaka. D och A (som kom hem när jag nästan skulle gå) fick dessutom äran att höra en och annan underbar godnattsaga. Ännu två som jag har fått att falla för Aston.

Vänner från förr

Idag har jag haft min två-gånger-om-året-träff med AK. Vi gick i gymnasiet tillsammans och sedan hon flyttade till Stockholm efter studenten har vi som tradition att ses en gång på sommaren och en gång var jul. Typ. Där emellan hörs vi ytterst sällan om ens alls.

Ibland känns det lite vemodigt med alla de där vännerna som jag har förlorat genom åren och som jag av ren lathet inte hör av mig till. Jag vet att jag inte hade haft något liv att berätta om ifall jag skulle ringa dem alla med jämna mellanrum, men ändå.

När jag blir rik och ledig (om trettio år?) ska jag resa runt och träffa er alla. Så ni vet.

Substitut

Dagens funderare stod en lagom flummig kille för. Han frågade lite mumlandes efter cigarretter och när han såg det skrala utbudet av sorter sa han:

”Jaha. Då tar jag vanliga tepåsar.”

I och med att jag stod och väntade på att få höra antingen Blend, Prince eller Marlboro hörde jag först inte vad han sa. Efter att han upprepat sig gick han till tehyllan och köpte sig ett 20-pack Earl Graypåsar. Jag vet inte om han tänkte röka det som substitut eller om han helt enkelt hade både te och cigaretter om inköpslistan. Om han nu röker teet undrar jag vilket märke cigaretter han brukar röka i vanliga fall. Kanske mentol?

Istället för kebab

Nog för att man brukar bli lite småhungrig framåt småtimmarna på fyllan och dessutom lite övermodig men någon stans måste man ju ändå sätta gränsen.

Och saknade killen helt känsel? Själv hade jag börjat tvivla på om jag var rätt ute redan efter den tredje spiken.

Påminner mig om killen som åt ett helt flygplan (tog några år) och sedan dog av matförgiftning. Ironi när det är som bäst, om än tragiskt.

Förklaring

Tack vare Eric förstår jag nu hur tysken fick upp alla stenar. Verkar smidigt på nåt vis. Undrar om det är som med mycket annat - att det går att lära sig men tar tid?

Jag kanske borde börja med småsten och grus.

Spontan (?) kreativitet

Tyskar slutar aldrig att fascinera mig. Ni minns väl traktormannen? Nu har en ny tysk slagit mig med häpnad. På berghällarna vid campingen har han staplat sten i mängder. Trodde först att han hade använt lim men allt är uppkilat med småsten.


Jag blir glad av sånt här. Kan inte låta bli att förundras och undra hur han tänker. ”Jaha, då var jag på semester i Sverige. Fan vad raslös jag känner mig. Om jag skulle gå och stapla lite sten kanske?”

Ska fotografera ur alla vinklar och vrån imorgon. Om de står kvar.

För övrig måste jag tipsa om Erics underbara djupdykning i tomaternas okända liv. Sällan har jag lärt mig så mycket i kombination med skratt.

Campingliv del fyra

Det finns få saker som är så irriterande som att få ett telefonsamtal från mamma på jobbet, när jag för en gångs skull är ledig och hon berättar hur mycket det är att göra och hur hysteriska de är.

Och då kan jag bara maktlöst säga ”jaha” och drabbas av en lagom stor dos dåligt samvete över att inte vara där. Även om jag kastar mig på cykeln är jag inte på plats förrän ruschen likväl är över. Så varför alls berätta för mig?

Jo en sak är förresten ännu mer irriterande. Folk som beställer hamburgare och ”kommer på” att den ska vara utan allt precis i överräckningsögonblicket. Det är lätt att plocka bort en tomatskiva eller lite lök men dressingen sitter oftast där den sitter. Människor utan framförhållning är allt för härliga.

Festen har börjat!

Idag fann jag en skadad trollslända vid campingen. Det är den andre i år men den förra var sorgligt nog död. Är det sådana här som bara lever för en dag?

De är så ljuvligt vackra att de omöjligt går att återge på bild, men jag försökte hur som. Några fler vinklar gömmer sig i bilddagboken. Kan inte låta bli att förundras över hur stora de är.

Kvällen ska spenderas på Starka tillsammans. Var uppe en runda nyss och är bara hemma för att äta och ladda kamerabatterierna. Tror det kommer bli hur bra som helst och galet många superduktiga människor ställer ut sina konstverk. Inspireras helt mycket. Ännu ett steg mot en kreativ höst!

Campingliv del tre

Som många av er redan vet, behöver jag typ cappuccino på morgonen för att vakna till liv. Under sommaren har jag fallit ordentligt för den med smak av vit choklad och har mer eller mindre uteslutande druckit den. Det har blivit en rutin, att var morgon när jag börjar på campingen, dricka en mugg eller två och min bror skrattar och skakar på huvudet åt mina kaffekickar då jag för några minuter dansar runt i köket. Och så idag när jag kom var burken borta. Jag letade som en galning och fick onda aningar som visade sig vara befogade. Mina kära föräldrar hade, i ett försök att vara tillmötesgående, sålt den dagen innan.

Kunden ifråga letade egentligen efter Pucko till en annan i sällskapet och när det inte fanns försökte mina föräldrar truga på honom mitt kaffe (ovetandes om att det är det som håller mig pigg och glad under arbetet. Och jo, jag har berättat det för dem åtskilliga gånger men de lyssnar liksom aldrig helt.), vilket han tillslut köpte för en billig penning. Det ironiska i situationen är att det står tre burkar med chokladcappuccino bredvid min burk som INGEN dricker av och som är betydligt mer lik Pucko än mitt vittchokladsmakande som egentligen mer påminner om vanilj än choklad.

Efter att ha tjurat en stund och insett att allt som är mitt måste märkas med gigantiska lappar, räddade min ljuvliga bror situationen genom att ta med en ny burk hemifrån när han ändå skulle ut.

När jag äntligen fick min välbehövda kopp, satte jag i halsen och hostade kaffe en lång stund. Uppenbarligen är det dags att bryta mönster och vanor. Allt tyder ju uppenbarligen på det.

Nyregistrering, efterlysning och uppdatering

Som ett steg i rätt riktning mot en kreativ höst registrerade jag mig idag på Dojjan. Ska bli intressant att se om det ger mig något och jag stannar. Ibland blir jag lite trött på helgon och söker omväxling.

Gårdagskvällen spenderades på puben med tre trevliga tyskar. Det är synd att jag inte träffar dem oftare. Jag insåg att min engelska suger och knappast blir bättre efter något glas rödvin. Kvällen fick ett tråkigt slut då någon hade roat sig med att sno registreringsskylten från deras bil. Så om någon hittar en tysk registreringsskylt på Karlshamns gator – hör av er, bitte.

Såg föresten Ragnar i trädgården idag, högst levande. Känns bra att han lever. Synd att han nog inte kan följa med till Växjö.

Sexig smak

Äntligen lite regn och därför lite lugnare på campingen. Fick därför tid att läsa igenom tidningarna från de senaste veckorna. Småjublade när jag hittade denna notis som innebär att jag både har smak och är sexig.

I alla fall är det så jag tolkar det.

En Fiat 500 har nämligen legat på önskelistan länge.

Två sniglar och tio cheese

Igår natt fick jag för första gången i mitt liv höra en snigel äta, men jag antar att det är att gå händelserna i förväg.

Det började med att jag och M tog en av våra nu mer ofta förekommande McD-vandringar. Som jag redan berättat är vi ju redan klassade som stammisar där. Igår fick jag dock beskåda ett par som var ännu värre än vi – de beställde tio cheeseburgare (fem var) klockan fem i tolv och krängde de sedan en efter en på ett fascinerande sätt i jämn takt. De höll till och med samma takt i ätandet. Var helt fängslande att se. Jag som tycker det är mycket att äta två på raken.

Detta är dock bara en bihistoria. Den skulle ha fått betydligt större utrymme om det inte var för att jag hittade två gigantiska sniglar på vägen hem och insåg att jag ville fota dem men att kameran låg hemma. Det fanns inte mycket annat att göra än att balansera hem dem på ett pajpapper.

Jag döpte dem till Ragnar och Agda och efter bara några minuter var R favoriten. Dels var han vackrare i färgerna och betydligt mer samarbetsvillig än A. M skrattade åt mitt våperi då sniglarna hämtat sig från första chocken och försökte rymma över kanterna och enligt mig mest slemmade. Utan henne hade jag nog aldrig lyckats fullfölja mitt vanskliga projekt.

Efter att ha hämtat en calzonekartong hos M, som fick verka som provisoriskt snigelhem, fick de följa med hem för att fotas. Och det var då A började tugga på bladet jag stoppat i samt på kartongen. De var alls inte speciellt sugna på att modella utan stack in huvudet för jämnan. Några nöjdbilder blev det dock innan jag tröttnade (och de med för den delen).


Jag funderade ett tag på att behålla dem. Blev småförälskad efter att ha studerat dem så nära ett bra tag. Insåg dock att jag verken vet vad de äter eller hur de mår bäst så de blev utsläppta i min trädgård och lever, förhoppningsvis, lyckliga än ett par dagar, till skillnad från fjärilen som jag fortfarande har dåligt samvete över. Slutet gott allting gott.

Starka tillsammans

Idag satte jag upp mina bilder till utställningen och till min hjälp hade jag M som problemlösande assistent, nästanarkitekt som hon ju är. Utan henne hade jag aldrig rett ut det, insåg jag rätt så snabbt. Ibland var till och med fyra händer i minsta laget.


Det tog sina sköna timmar att klura ut ställe att sätta upp dem på, att ta reda på om det fanns någon som hette Kalle eller inte samt att bestämma ordningen på fotona (fast jag tyckte att jag tänkt klart redan innan). Efter det följde det eviga arbetet med att mäta för att få det något sånär rakt. M knäckte idén med att använda sig av ett snöre för att skapa raka linjer och hon var den som lyckades spåra upp ett som vi kunde låna. Det var även hon som stod för det eviga mätandet med den märkliga skallinjalen medan jag stod för det ivriga tejpandet och allmänna klureriet. Tillsammans var vi hur som starka, vilket ju passade med tanke på att evenemanget heter just så.

Styrkta av kaffe ur uråldrigt välanvända, men charmiga, kaffekoppar (Det var för övrigt vi som styrde upp kaffebryggandet då det var en sådan där restaurantbryggare med automatisk vattenpåfyllning och både jag och M ju är mer eller mindre i den branschen.) var vi klara vid halv tre och rätt nöjda med resultatet. Kvar är att svänga ihop en presentationsbild samt att hoppas på att någon kommer och tittar till helgen. Tycker någon dessutom om bilderna så är det ju extra bonus.

All kärlek till M som dessutom hela tiden pratade om nästa gång: ”Nästa gång du ställer ut ska vi ha ståltråd med oss”. En sak är säker: blir det, mot förmodan, någon mer gång har jag lärt massor och jag ska ha mängder av bra-att-ha-saker med mig. Dessutom vägrar jag sätta upp något utan min specialistassistent nu när vi är så inarbetat team. Det får nog hur som dröja för det här tog mer på krafterna än jag trott.

Snax

Först McDs minimorötter och nu Hemköps helt nyttiga snacks vid kassorna. Galet bra initiativ även om jag är så pass förstörd att jag ju aldrig skulle köpa äppelbitar istället för choklad.

Cirkusliv

När jag var liten drömde jag om att bli cirkusprinsessa. Mest var det nog lindansandet som drog. Jag minns hur jag tjatade mig till ett uppspänt rep på låg höjd ute vid sommarstugan och hur jag gav upp efter max tio minuter. Jag fascinerades nog även av det fria livet och de märkliga kläderna.

Idag var jag på cirkus med M och lilla L. Jag hade fått två fribiljetter och är glad att jag kom på att jag kunde bjuda dem. Ingen av oss hade varit på cirkus på år och dar (och L hade aldrig varit) så det var lite nytt för oss alla tre.

Givetvis kom ösregn och åska på vägen dit. Jag hade fribiljetter till samma cirkus förra året och var då tvungen att vända på grund av att jag blev fullkomligt dränkt på vägen dit. Således var jag förberedd denna gången (eller var det så att M var duktig och förvarnade mig om att paraply var smart att ha med).

L gav akrobaterna fem glädjeskrik av fem möjliga och trollkarlen samt den gröna clownen enbart tristessålande. Min favorit var kamelen som vägrade lägga sig ner (när de tre övriga gjorde det) och när skötaren röt till spottade kamelen på honom. Håller mig helt utanför diskussionen om huruvida cirkusdjur far illa eller ej men helt underkuvade är de baske mig inte.

Kanske väcktes en dröm hos L idag. I alla fall var han väldigt hoppsugen efter att ha sett akrobaterna studsa på trampoliner.

Äntligen!

Och så var man stammis. Kom som vanligt till Mc Donalds tio i tolv med M. Och tjejen med flätorna jobbade som alltid (saknade henne när jag var där häromdagen med the Slyna). Halva nöjet med McD för mig är att vi kommer så sent så det irriterar och de aldrig har pajer klara och jag svarar deras ”Ja, fast det tar åtta minuter” med ett ”Jag väntar gärna”.

Idag säger flätflickan ”Ska du ha paj? Jag ska nämligen sänka en till en annan och du brukar vilja ha jordgubb” redan innan jag hinner öppna munnen.

Jag kom av mig. Cirklarna rubbades men sötman över att nu kunna titulera sig stammis överväger nästan min inarbetade dialog.

Synd bara att det snart är dags att flytta.

Dårskapens hus

Det finns folk som tycker det är kul att vandalisera på fyllan, att krossa rutor och förstöra blomplanteringar. Själv är jag galet laglydig och stillsam som full men ler i mjugg åt busstreck med baktanke.

En svårslagen favorit är när någon för några år sedan tog sig upp på rådhuset och bytte plats på R och D. Tyvärr byttes det tillbaka illa kvickt men jag tror en hel del fortfarande minns. Hittade dessutom ett suddigt tidningsutklipp om det.

Och jag tror jag vet vem lustigkurren var.

Omstart

Jag har insett att det får vara nog nu. Det är samma sak var sommar: jag slutar i princip att äta och det jag äter är onyttigheter. Lätt hänt när man har godis och glass runt om sig.

Det är ju knappast så att jag lever speciellt sunt annars, men nu, precis som några gånger förr, känner jag att det är dags för en lite nyttigare fas.

Jag säger fas för jag vet att det sällan blir långvarigt.

Jag och the Slyna gick och laddade för en detoxvecka igår. Vi får väl se om det blir av eller inte. De två gånger jag har gett mig på det har jag varit nära att förgås. Mitt sockerberoende är uppenbarligen inget att leka med. Av någon outgrundlig anledning känner jag på mig att det kan gå bättre nu. Självkännedom är ju å andra sidan inte min starka sida…

Så kanske är det så att jag och the Slyna låser in oss veckan innan skolstart för att tugga kokta grönsaker och råris samt hälla i oss äckligt citronvatten. Allt för att bli piggare samt för att jag ska få bättre sinnen, jag som redan hör och ser betydligt mer än jag mår bra av.

Men det går säkert bra om man är två och får fördriva tiden med Burnout. Ska hur som slå mitt rekord på två dagar.

Drog

Min nya drog är livsfarlig. Det var Rebecka som langade över sidan till mig som utan tvekan kommer bli min undergång men en trevlig sådan.

Det började en gång med ett japanskt korsord i en vanlig korsordstidning och även om det här kallas för griddlers är det samma och underbart fängslande och ytterst vanebildande.

Så jag varnar – gå inte in på denna länk.

Urval

I dagarna två har jag sorterat och gallrat bland mina tusentals foton. Jag har nämligen fått den stora äran att få ställa ut lite bilder snart och fast jag har vetat om det ett tag har tiden gått galet fort. Igår var L och N här och pekade på favoriter och idag fick stackars Z sitta med mig i det slutgiltiga kvalet och se mig pendla mellan att bortsortera nästan allt för att sedan gny över dem som liksom aldrig riktigt passade in.

Resultatet blev omkring tjugotvå bilder. Det definitiva avgörandet får ske när jag får se upphängningsstället. Ännu har jag några dagar på mig att klura på hur jag ska hänga upp dem och om jag ska ha något bakgrundspapper och annat viktigt. Svåra val. Tur jag har vänner som hjälper mig.

Hur som måste jag snart framkalla massor av bilder och sätta in dem i vackra album. Det får bli mitt höstpyssel vid sidan om att fota ännu mer.

Nu hoppas jag bara att allt blir som jag tänkt mig – det lilla jag nu har tänkt.

Jag borde resa mer. Och dansa.

Se och läs mer

Ta mig bort

Nu är festivalen äntligen över och jag är mer död än levande. Ska bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att återhämta mig.

Igår väckte jag min bror vid sex på morgonen. ”Ska du med eller?”, frågade jag. Han kastade sig upp med ett ryck och svarade ”Självklart, vart ska vi?” Det är underbart det där med yrvakenheten – att helt tappa greppet om vart man är och vad som sker. Just nu önskar jag att någon ska komma och väcka mig på samma sätt och fråga om jag ska med, även om jag hoppas på roligare äventyr än ett femtontimmarspass på campingen. Och så måste jag nog vila upp mig några dagar först så ja orkar.

Lite siffror och förbannat mycket gnäll

Idag har jag brett hundratjugosju baguetter och hundrafyrtiosex smörgåsar mellan klockan sju och tolv. Jag har därefter stekt hundrafyrtioen hamburgare och friterat hundratrettiofyra portioner pommes.

Och nu är jag trött.

Och hungrig.

Jag har nämligen bara hunnit äta en ostmacka och två PEZ-tabletter (som Jonas hittat i ett hus han städat) under mitt femtontimmarspass. Bortsett från en kopp kaffe är det enbart det och två glas vatten som har nått mina svettsältade läppar. Det är dock först nu hungern har kommit. Och mattheten. Det har liksom inte funnits tid över att känna efter förrän nu.

Över trehundra gånger har jag idag förbannat mänskligheten och då främst ”den nya generationen”. Inte ens när jag var sjutton var jag så odrägligt full på ett så galet patetiskt sätt som de är nu. Inte en enda pojke har hur som flörtat med mig i år vilket borde innebära att de äntligen lärt sig alternativt att jag har åldrats en hel del sedan förra året (vilket ju jag och the Slyna faktiskt konstaterade häromveckan).

Imorgon åker de hem. Då kommer badjävlarna tillbaka istället. De lär få glassplitter i fötterna. Grattis.

Och nej jag är inte bitter – bara förbannat utarbetad.

En dagens

Dagens...

arbetstid: 06.30-21.30 (fick sluta tidigt idag)

huvudsyssla: baguettbredning och hamburgarvändning samt försök till kommunikation med smått berusade tonåringar.

kändis: Bingo med fru. Köpte Aftonbladet med bilaga.

felhörning: ”Har du mobil med dig?” hörde han som ”Har du moped med dig?”

lukt: nyssvaken i tält blandat med bakfylla och lätt duggregn.

mantra för överlevnad: ”Snart är det söndag. Snart åker alla hem.”

festivalleksak: uppblåsbar luftgitarr – alla har en

tråkigaste arbetare: jag. Tackar nej till alla erbjudanden om gratisöl – både av redan kända och okända.

folkmagnet samt ”oj vad händer?”: ett helt busslast med poliser som patrullerade enbart för att kolla läget. Visste inte att det fanns så många ens i hela Blekinge och framförallt inte så många som kan avvaras för bara en camping.

ouppfyllda önskan: helkroppsmassage, svalkande bad och sömn

Världens viktigaste nyheter

Jag såg detta igår och skrattar fortfarande. Detta, om något, är humor.

Nattligt besök med tragiskt slut

När jag skulle lägga mig satt den där mitt på kudden – en vit nattfjäril. Det kändes som den väntade på mig, lite sådär som i filmerna när någon närstående dött och de sedan kommer tillbaka och hälsar på i fjärilskepnad.

Men ingen jag känner är död – vad jag vet. I alla fall ingen så pass närstående att han eller hon bemödar sig med att ta på sig fjärilskrud för att tyst sitta och titta på min kudde en tisdagskväll.

Då fjärilen likväl inte verkade ha något hemligt budskap (i alla fall inget som gick fram) fotade jag den istället. Det verkade den gilla för när jag ville få den till att sitta på ett annat underlag kravlade den upp på mitt finger och lät sig flyttas istället för att flyga iväg.

Efter fotosessionen lät jag den vila i sängen bredvid. Imorse märkte jag att den uppenbarligen hade flugit tillbaka och lagt sig bredvid mig. Stort misstag, då det ledde till att boken jag läser, som låg på en kudde, kasade ner och ramlade över den under nattens lopp så den dog. Känns helt sorgligt. Förstår nu folk som sörjer sina husdjur. Jag småsörjer ju redan mitt efter mindre än en natt ihop. Kanske dock delvis beror på att jag känner mig lite halvskyldig till det stackars djurets död. Borde nog inte barrikadera sängen med böcker på det viset.

Nedräkning

Nu har det börjat – det fasansfulla kaoset. Denna vecka är Östersjöfestivalvecka och jag är redan på gränsen till slutkörd – för att inte tala om hur min kära mor mår. Jag kan omöjligt förstå vad som lockar folk från landets alla hörn till denna pöbelaktiga folkfest som mest består av en enda lång fjortisfylla för folk i alla åldrar.

Det blir några intensiva dagar för mig av hamburgerstekande och hindra-folk-från-att klättra-i-flaggstången-diskussioner samt en ständig inneboende rädsla för de fulla ungdomarna som kan få för sig vad som helst (uppenbarligen är jag gammal nu). Allt jag önskar mig är att överleva och det så smärtfritt som möjligt.

Ikväll är dock min sista i frihet. Den ska firas i goda vänners lag med styrkande vin och skratt. Har jag tur varar kanske glädjeruset ända till söndag. Det är vad jag kan inbilla mig för stunden i alla fall.

Skruvat

Orkade uppsättaren inte skruva längre? Eller fanns det inte kortare skruv i huset? Kanske är det så man ska kunna hänga överraskningspresenter på skruvarna? Eller märkte de kanske att skruvarna var på väg in genom väggen i vardagsrummet och inte orkade byta?

Min bloggande klass

Jag har insett att alla har en, i alla fall alla i min klass. Nästan.

En del av mina vänner säger att det inte längre är någon mening att höra av sig till mig – de vet ju allt som händer mig redan, genom bloggen. Om det nu är så att man får reda på allt om folk genom deras bloggar så känns det som klassen kommer vara sjukt sammansvetsad till hösten. Återstår att se med andra ord…

Har hur som bestämt att ära mina kära kursare genom att kasta in dem i en egen liten kolumn i högerspalten. Är det någon av er som protesterar ljudligt plockar jag givetvis bort er bums och hojta gärna om det är någon av er som hittat mig utan att jag ännu hittat er.

Socker i blodet

När man är uppvuxen på samma gata som en omsjungd sockerbagare eventuellt bodde på en gång, är det ju inte så konstigt att man blir sockerberoende och kallas Sandy Candy av vissa och Snady Cnady av en och annan.

It´s meant to be.

Tecken från ovan

När jag gick förbi stadens lilla biograf Metropol häromdagen och såg de gigantiska affischerna på husväggen önskade jag mig bilden på Depp som farlig pirat. ”Den vill jag ha”, sa jag. ”Den hade varit snygg att klä en vägg med.”

Idag passerade jag och the Slyna bion och i samma stund föll Depp ner med ett brak. Tur att vi gick på trottoaren på andra sidan, annars hade vi kunnat bli dödade av en pirat dagen till ära. Vilket öde.

Jag ser det som ett tecken. Inte nog med att jag vill ha Depp – Johnny vill ha mig också. Tyvärr var det lite väl mycket folk omkring oss för att vi obemärkta kunde ta med honom hem.

Men bara vetskapen om att Depp suktar efter mig räcker långt.

Köttmos

Två ryssar (eller nåt i den stilen) stod bakom mig på Hemköp. Den ene gick fram i väntan på deras varor och då han såg mina spagetti på bandet fnissade han, pekade och sa ”köttmos” till sin kompis som också skrattade.

Någon språkbegåvad som kan förklara innan min vilt skenande fantasi skapar en egen sanning?

Fantomsmärtor

En gång i tiden hade jag galet långt hår. Eller ja, i rätt många perioder har jag faktiskt haft det. Hur som är det kortare nu, om än längre, än när det var som kortast och jag är rädd för att mitt hår har drabbats av fantomsmärtor.

När man råkar bli av med en fot eller så kan den ju fortsätta att klia. Nu har jag i flera dagar känt ett hårstrå klia mig på vänstra innerarmen, nästan nere vid armbågen.

Mitt hår är inte så långt och jag HAR inget löst hårstrå där och jag har ju bytt kläder flera gånger.

Men känslan består.

Kan bara tolka det som att håret vill växa igen, så här mot alla odds, i sommarvärmen.

Etmylogiska skratt

Äntligen är the Slyna på plats här nere, om än bara för några dagar. Äntligen lite välbehövd uppstyrning av tillvaron. Vi tog en runda på stan vid tiosnåret och insåg båda två hur otroligt mycket man hinner på en timme så pass tidigt. Det är på morgonkvisten allt händer på nåt sätt.

Vi lånade boken Om Karlshamnstraktens ortnamn och gjorde en etmylogisk djupdykning vid Mieåns kant vilket vi uppenbarligen borde ha gjort för länge sedan då vi lärde oss hur mycket som helst och samtidigt fick avnjuta ett underbart språk.

Blandade favoriter:

Bästa nyordet:
Kofsa, där vi båda varit, kommer från koffs dvs. ”tofs på en skrakfågels huvud” samt koffsig som kan beskriva ett träd med lummig krona.
Kanske bor det sånna där skrakfåglar i träden… Ska snarast åka och titta. Koffsiga i huvudet kände vi oss dock båda, då vi dagen till ära båda bar turban.
”Om betydelsen av namnet Koffsan behöver vi alltså icke sväva i okunnighet”, skriver Ohlsson och det känns tryggt.

Bästa rubriken:
”Tärnö, Sonaholm, Ganteskärvet, Stålhandskarna, Svarte hatt samt diverse andra namn på öar, holmar, skär, öar och kringflutna stenar”

Mest svåruttalat:
Ingerdahej

Mest omdiskuterade av oss samt märkligaste förklaringen:
Att Svängsta icke hör till gruppen ”bebyggelsenamn på –stad”, visar redan den alternativa uttalsformen ”Schäingstan” (med bestämd slutartikel). Namnet betyder ”platsen (i Mörrumsån), där man brukat svänga hästar”. I dialekterna har ett utsprungligt ”svärmia”, bildat till en stamform av verbet ”simma” och med endera betydelserna ”låta djur simma över vatten” och ”låta djur simma för att rengöras eller svalkas”, ombildats till sväna, svänna eller svänga.

Vi undrar vem som säger Schäingstan istället för Svängsta och om han/hon isåfall är nykter?
Vi undrar också hur ”svärmia” kan betyda något så långt samt, naturligtvis, varför man måste gå med hästen så förbannat långt för att kunna vända och måste det ske just i vatten?

Fanns två böcker om den blekingska dialekten jag ska lusläsa så fort jag är klar med ortnamnsforskningen. Kanske både ni och jag får förklaring på ett och annat då.

Oväntat besök

Idag fick jag storfrämmat på campingen. L kom förbi för att pussla och till viss del umgås med mig och mina släktingar (som anstormade när de hörde att den berömde L var i krokarna).

Eller var det mest slump.

Om någon betvivlade det innan, kan jag meddela att han är minst lika bra på att pussla som att skriva hits och äta korv och det säger ju faktiskt en hel del.

Antar att han kommer bli vansinnig på mig för det här, men måste ju delge er den smått ondskefulla blicken jag fick då han hittade ett hårstrå bland pusselbitarna. Det var i samma veva jag kände att det var läge att lämna honom ensam med pusslandet tills han blev klar.

Två pussel hann han med i rasande fart. Får nog bjuda upp honom till Växjö när det vankas tusenbitarsläggningar.

Sannolikhetslära

Det finns ju statistik uträknad för hur stor risken är att träffas av blixten, krocka med bilen eller dö i en flygkrasch.

Jag undrar hur statistiken ser ut för små, nästan osynliga flygfän, att i skymningen dö genom att flyga in i en cyklandes människas ena öga. Och hur ändras siffrorna om människan i fråga cyklar med kisande ögon?

Sandra skrattar och ler

Idag föll det små lätta regndroppar på mitt huvud. Låt svalkan stanna och jag kommer ta mig kvittrandes genom hela veckan.

Ökad upplaga

Idag fick vi 75 Aftonbladet, vilket är mer än vad Karlshamns största mataffär fick enligt tidningskillen.

Vi sålde 19.

Det är inte första gången det händer och det är därför jag ler i mjugg och ser ironin i kvällstidningarnas löpsedlar där de skryter om ökad upplaga – förvisso sant, men hur många blir egentligen sålda?

Campingliv del två

Varmt klibbig dag och massor av stress. Ljusglimtarna kom dock till och från.

En kille, på kanske åtta, kommer in i kiosken, nybadad i bara badbyxor och handduk och ännu lätt darrande för att köpa två GB Sandwich. Han har trettio kronor och får således åtta kronor tillbaka vilket får honom att utropa:

”Oj så många pengar tillbaka! Vilken tur för jag samlar nämligen på pengar.”

Den som ändå kände att man ansåg sig ha den hobbyn…

Den ensamma vargen del två

Ännu en ensam varg – denna gång i kontaktannonsernas myller. Märkligt. Kanske det inte ens handlar om en felaktig särskrivning utan har någon djup betydelse jag missat.

Och det kan ju inte vara samma som skrivit för han jag pratade med letade hemma fru.

I min desperation över att göra det tydligt och lätt att läsa strök jag över och således gjorde jag texten svårläsligare än tidigare. Så går det när man försöker vara pedagogisk.

Tankebanor

Jag tänkte ändå igår att Karlshamns himmel alltid är beströdd av fågelsiluetter, att himlen aldrig är fri. Sen tänkte jag att det var vackert och att fåglar ändå är något visst för mig, kanske för att jag är född just här. Jag tänkte tillbaka på hur jag förr samlade fjädrar i påsar, hur jag såg solens strålar leka med färgerna. Jag minns att jag tyckte om de svarta fjädrarna bäst, de som skiftade i grönt och de stora vita svanfjädrarna. I Prästslätten fanns en stor slänt där marken var full av fjädrar. Det var nästan som att gå och plocka blommor, bara att buketterna bestod av tappade fågelskrudar. Jag funderade om det var likadant nu.

Då tänkte jag på att jag skådat inte mindre än fyra döda fågelkroppar de närmsta dagarna och funderade på om det var ett tecken eller ej. Då jag ändå inte visste vad det i så fall skulle vara ett tecken på släppte jag tanken fri. Jag har inte orken just nu att överanalysera och försöka tyda sådant som kanske ändå inte är.

Jag tänkte på vad som skulle hända om fågelinfluensan kom hit. Jag såg för min inre syn hur döda fågelkroppar handlöst föll från skyn. ”Men det händer inte”, tänkte jag. ”Det händer kanske någon annan stans men det händer inte mig.”

Jag vaknade vid fyra i morse. Svettig av värmeböljan och det öppna fönstret fick mig att tydligare än vanligt höra fiskmåsarnas eviga morgondiskussioner. Jag tänkte att just fiskmåsar kanske inte är den fågel jag tycker om, att fåglar nog egentligen mest är enerverande. I alla fall på morgonen och när de flyger just över mig och kretsar i helt små cirklar.

orakat

Det är något visst med de tyska kvinnorna. Det är nämligen så att de flesta är betydligt hårigare än den genomsnittliga svenskan. Upptäckten gjordes förvisso för över tio år sen då jag gjorde misstaget att besöka ett badhus i Hertzebrock-Clarholtz. Så mycket hår under armarna som jag såg där kan jag omöjligt få beskåda i Sverige – ens om samtliga badgäster är män.

Chocken sitter ännu i.

Nog för att en hel del svenskor inte har välrakade ben (vilket jag själv oftast är ett exempel på) men just dessa enorma buskar under armarna har jag ännu inte sett på någon svenska och jag tvivlar, ärligt talat, på om jag verkligen vill se.

Troligtvis är det bara jag som är fördomsfull och tjejtidningsförtryckt men även om jag har stirrat åtskilliga tyskor i deras håriga armhålor har jag fortfarande inte vant mig vid synen. Kanske borde jag bara avundas dem för att de bär upp sin behåring med sån självklarhet? Som jag redan nämnt, går jag understundom med orakade ben men råkar jag få på mig en kjol så det syns känns det ändå inte helt okej – för det känns som folk stirrar.

Ja, jag vet att behåring är naturligt. Det är bara att de där tyskornas armhålstofsar är så ofantliga. Helt utan ans verkar de vara i vägen. Men vad vet jag? Får väl åka på studieresa till Tyskland och undersöka mentaliteten och fråga dem varför de aldrig känner sig fel när de ser modellerna i magasinen ha slätrakade ben och kala armhålor. Är det brist på reflektion eller en medveten reaktion? Spelar kanske egentligen kvitta. Själv sitter jag mest och hoppas på regn så jag får mindre jobb samt att alla cykelsemestrande tyskor tvingas ta på sig mer än linne.

trötthet

En ofattbar trötthet har förföljt mig hela dagen och fram till nyss har jag bara suckat och varit gråtfärdig mest hela tiden. Massor att göra i kombination med att jag var galet trött på folk, vilket är sådär lyckat i servicebranschen (men ack så vanligt – tro mig). Många hade fått solsting och bara gnällde, och klagade inte gästerna så bråkade jag med min älskade syster yster.

Jag är alls inte bra på att bråka. Jag tycker om att moget argumentera och fungerar inte det blir jag bara gråtig fast jag inte vill. Fan. Måste lära mig att skrika och bli arg så det syns istället – i alla fall om jag ska fortsätta jobba med min syster som helt stänger av mina argument och bara skriker och fräser när hon blir uppretad.

Jag vill ha: regn, sömn, vinrus på klippor, sällskap som får mig att glömma och skratta alternativt som jakande nickar åt att jag har rätt att vara trött och gnällig för ögonblicket.

Tycker inte om mig själv när jag är såhär labil och uppenbarligen ingen annan heller. Grälet idag ledde åtminstone till en troligtvis helledig dag imorgon. Troligtvis kommer det bara innebära ännu mer stress och ångest över att få ihop ekvationen av vad jag bör ägna dagen åt och vad jag egentligen vill. Det jag behöver är att komma bort tror jag. Snart.

Frestelse

Jag börjar ana ett mönster. Förra veckan hade någon dumpat en sån där julkalender, med en chokladbit bakom var lucka, på elskåpet utanför mitt hus. Alla luckor var länsade men en chokladbit låg och frestade ovanpå. Nog för att jag älskar choklad men jag vågade inte falla för ett så pass billigt trick. Jag inbillade mig att den redan var slickad på (eller något ännu hemskare) och att det satt någon skojare i ett närliggande fönster och småfnissade i mjugg, sådär som folk i filmerna gjorde med plånböcker och fiskelina förr.

Jag gick en runda på stan och när jag kom tillbaka såg jag att biten var borta. Uppenbarligen finns det folk som inte har lika stor självkontroll som jag…

Igår hände det igen. Denna gång en ljuvlig jordgubbe precis utanför min port. Även denna gång tittade jag bort och motstod frestelsen, med näppe. Mat från gatan är ju trots allt inte så mycket att ha om det liksom inte världskrisar.

Jag anser att det finns tre möjligheter:

1. Allt är en slump. Min gata inbjuder helt enkelt till att kasta/tappa godsaker på, eller kanske det helt enkelt ligger lika mycket mat på andra gator och skräpar?

2. Någon är ute efter att döda mig och lägger ut fällor i form av förgiftade favoriter i min närhet. Lite som i Snövit, fast utan dvärgar.

3. Jag har en hemlig beundrare som har luskat ut vad jag gillar och nu försynt försöker uppvakta. Om så är fallet och han/hon läser bloggen så önskar jag mig cheeseburgare, glass med mintsmak samt lax. Dock inte i kombination, tack.

Vet inte riktigt vad som är att föredra. Tvåan är ju förvisso inte så rolig men givet den som innebär mest action i mitt liv. Nåväl. Fortsättning följer – eventuellt.