Reklam

Nu har även Eric blivit bloggare på riktigt, det vill säga skaffat en helt egen efter att ha övat på Listor i absurdum, som ju, i alla fall för tillfället, är galet ouppdaterad.

Namnet på bloggen är näst intill omöjligt att lära sig utantill (är bara för de riktigt tokiga fansen som han säkert med tiden kommer få) så för att underlätta livet för er, mig och eventuellt även för honom ligger han länkad bland klassbloggarna här på min sida.

Så gå in och läs, tycker jag allt, men kom gärna tillbaka hit sen.

Dagen i bilder

Ni vet hur jag ser ut när jag skrattar klockan fyra om natten. Så här ser jag ut när jag tvingas upp vid fem fast jag la mig rätt tidigt.


Idag bar det iväg på äventyr! Jag och mina tre vänner åkte till Ullared! Jag var den enda förstagångaren. De andra var mer eller mindre rutinerade. Vi åkte i gryningen och lämnade en vacker soluppgång bakom oss eller morgonresning som jag även kallade det, vilket fick oss i framsätet att diskutera helt andra företeelser.


Vi körde dit med Ls As bil (japp, snällt av honom och bilden fick inte minsta skråma, kanske på grund av att jag slapp köra) och jag insåg att bilklädseln var toklik mina pulsvärmare jag gjorde igår.


Dagens insikter:
J: Man får uppenbarligen klä sig hur fan man vill när man åker till Ullared. (Ovan min outfit för dagen men det var inte den som fick henne att komma till insikt utan snarare några pyjamasaktiga tattare som parkerade i närheten av oss.)

M: Tänk vad mycket människor det finns och detta är ändå bara en bråkdel av alla som lever.

Både jag och L kom nog också fram till något smart men det har jag i så fall redan glömt.



Resans ”fan jag skulle ha köpt den ändå”: En tredjedels gorillaoutfit för trettio kronor. Sjukt varm om de få delar av kroppen den täckte.

Och de bästa köpen: kameraväska och stativ. Nu vågar jag äntligen ta med den ”nya” kameran utanför lägenheten.

Kreativt skryt

Förra veckans pysseldag gav mig mersmak på stickning. Idag knepade jag ihop ett par pulsvärmare som jag blev helt nöjd med för att vara förstaförsök.

De sticks lite, men i övrigt är de perfekt. Känner på mig att det kommer att bli pulsvärmartillverkning på löpande band här fram över. Var och köpte garn på second hand igår och insåg att smålandstanterna själva leker med garner i stor utsträckning. Det är enda förklaringen till varför en liten påse garn här kostar 35 kronor och jag i Karlskrona hittade en halv säck för tio. Nåväl. Det är hur som inte så stora summor att orda om.

Lördagsdans

Jag tänkte lägga ut den på bloggen i somras men insåg att jag var sjukt efter - alla hade redan sett den och redan skrattat klart.

Nu har ett halvår gått så nu är det helt okej att publicera den som "gammal goding" istället.

Själv kan jag nästan alla danserna. Ska lägga kvällen på att lära mig de sista.

Diskret dubbelliv?

Hade jag varit Jennys fästman hade i alla fall JAG börjat undra. Men rättvis verkar hon ju vara åtminstone.

Mitt i ett äventyr

Idag bar det av på äventyr i arla morgonstund. Mål: att besöka mormor och morfar i Karlskrona samt Lasse-Lasse som bonusunderhållning. Eller ja, målet var väl egentligen att lyckas ta mig helskinnad tillbaka hem. Anledningarna till att jag inte kände mig helt säker på att jag skulle lyckas var följande:

1. Jag var tågresenär, i alla fall halva resan. Det är alltid ett äventyr som innebär ett sting av oro om man alls ska få komma hela vägen dit man vill. Givetvis var det lite signalfel på vägen ner, men innebar bara en slutförsening på tio minuter i och med att jag egentligen hade toklång mellanväntan i Emmaboda. Mellan Lessebo och Emmaboda gick tåget i cykelfart. Jag tröstade mig med att jag i alla fall satt torrare och bekvämare än om jag hade tagit cykeln.

2. Jag åkte så arla att det fortfarande var becksvart ute, dvs. mitt i natten enligt min tidräkning. Detta innebär givetvis en risk att hamna vid helt fel destinationer. På vägen ner hade det inneburit Kalmar och på tillbakaresan Göteborg. Känner ju förvisso folk i båda städerna så det kanske hade löst sig hur som. Hade kanske till och med bara ökat graden av äventyr?

3. Ett av de övriga färdmedlen var ”Blåa faran”, dvs. Lasses raggarbil med snygga trädetaljer i. Rädslan var dock obefogad även om vi båda insåg att det var en tokbra kidnapparbil: man hittar inte dörröppnarhandtaget på passagerarsidan och dessutom är dörren så tung att axeln lätt går ur led när man småpanikigt ska öppna den, vilket ju är bra om det är det kidnappade offret som råkar ut för det. Jag var ju inget offer hur som , så jag klarade mig fin-fint. Var större vrida-axeln-ur-led-risk med att använda hans toalett i så fall. Men det är ju en annan historia som inte helt platsar på äventyrslistan.

4. Jag hade glömt min visakortskod. Igen. Använde det senast för något år sedan (jag är en av de sista av det utdöende släktet kontantbetalare) och då var jag också osäker på om jag kunde den. Är en sån där kod jag inte fått välja själv och således finns det ingen koppling alls till mig och därför helt omöjligt att lära sig. Mindes vilka de fyra siffrorna var men inte i vilken ordning vilket ger sjukt många fler möjliga kombinationer än de tre man har på sig innan det slukas av bankomaten. Men det löste sig. Beställde biljett via nätet (då behövs bara kortnummer, inte kod) och testade sedan i en bankomat i Karlskrona och uppenbarligen kunde jag fortfarande koden. Nu ska jag skriva upp den, på sjukt många ställen även om jag VET att man inte ska göra så. Lär väl likväl glömma vart jag skriver upp den så det spelar kvitta.

5. Efter att ha bokat hemresan via Lasses Internet (vilket var ett äventyr i sig, visade det sig) hade jag först både mobilen och koden i väskan. Hade den blivit snodd hade äventyret börjat på riktigt: ensam och gråtandes på Karlskronas gator med ett kontokort i bakfickan men ingen kod och ingen att ringa som kunde rädda mig och inget sätt att ta mig hem. Kunde ju i och för sig pungat ut med en ny biljett men det hade jag nog inte tänkt på i det förvirrande tillstånd jag i så fall hade varit i. Och sedan är jag säkert en sån (verkar det som, om man faller tillbaka på erfarenhet) som blivit förbannad och jagat tjuven länge och väl och då kunde äventyret verkligen kunnat sluta HUR SOM HELST.

6. Jag var sprängfylld av skräckpropaganda rörande den annalkande stormen. Karlskrona brukar vara blåsigt som det är, så att åka dit en dag som denna, då Gudrunuppföljaren väntade om knuten, kändes verkligen som att leka med livet. Från start till mellanlandning och sedan slutgiltigt mål kändes därför som en evig tävlan mot klockan. Skulle jag hinna sätta mig själv i säkerhet hemma i trygga Växjö innan stormen kom? Så här i efterhand var nog det som var det största äventyrsmomentet under hela resan.

Angående frysning

Marshmallows går att frysa, precis som sega råttor. Klipp isär dem.

Vispad grädde läggs på bakplåt och fryses och därefter i plastpåse.

Farinsocker går utmärkt att frysa och blir inte hårt efteråt.

Potatischips går att frysa.*

Är det BARA jag som anser att även om det går, så är det saker som är tokonödiga att frysa in? ”Nämen det blev en näve chips kvar och filmen är slut! Bäst att frysa in till nästa fredag”, liksom. Och det där med att frysa in vispad grädde verkade besvärligt. Hur får jag in en hel bakplåt i frysen?! Går väl i och för sig lätt om man har en sådan där stor husmoderlig frys som man kan få ner en hel ko i förstås, men i mitt lilla frysfack blir det onödigt meckigt.

Eller är det bara jag som är glupsk och äter tills det är slut alternativt äter fast det är lite gammalt. Som med förra årets pepparkakor som åkte fram på fikan idag, ofrysta och en aningens mjuka. Jag får se hur många av mina gäster som lever imorgon. Bävar.


* Samtliga från Goda råd för alla av Nina Yunkers. Några tips sedan förr hittar du här.

Och ja, inlägget är efter dödslinje men det är bloggers fel och inte mitt. Hade jag fått bestämma hade detta varit publicerat redan vid elva.

Finvikarmaskin

Detta får kanske bli morgondagens pysselprojekt? Har i och för sig inte allt för många t-shirts i min garderob men med lite modifiering av apparaten går den kanske att använda på tunikor och byxor också? Om inte annat kanske Eric kommer att tycka att det blir lite spännande att hjälpa mig att städa (läs: vika ihop kläder) några gånger till snart?

Resklar

Snart vankas det klassresa till Stockholm! Det tråkiga är att inte ens hälften har anmält sig och troligtvis inte kommer att göra det heller.

Äh.

Stor mening då. Särkskilt när jag har räknat ut att hälften av de anmälda är vi fem i gänget som ju träffas titt som tätt ändå.

Fast Stockholm är fint ju och vi ska få gå på roliga studiebesök och bli lärda och bo på snajsigt vandrarhem som enligt I är typ hotell. Och sen kommer ju Turkugänget som ingen av oss har sett på länge länge.

Fast det hade varit roligt om vi var alla. Så det så. Är ju det som är meningen med klassresa ju. Tråkisar.

På önskelistan

Jo men en sån här vill jag oxå ha (bokhyllan - inte barnet). Hade ju sparat ganska mycket utrymme, om man bortser från att färre böcker få plats i bokhyllan. Frågan är bara hur bekvämt det egentligen är?

Bilden är snodd från hemfeber.

Historien om ett limstift

Igår var jag och the Slyna på Claes Ohlson och handlade pysselsaker samt en sprillans ny telefon till mig. Här ska det pratas sladdlöst! Men det är egentligen en bisak i sammanhanget. Det dramatiska i historien är att jag väl hemma insåg att jag glömt mitt limstift i affären.

Limstift var egentligen allt jag hade på pysselköparlistan och det gör ju bara allt ännu mer snopet. Hem kom jag med ett gäng andra saker som jag egentligen inte behövde och kvar på rullbandet låg mitt gröna limstift, betalt och klart och kände sig, troligtvis, övergivet. I alla fall inbillar jag mig det.

Pysselkvällen räddades av att the Slyna också köpte ett och var duktig nog att ta med sig det ut ur affären. Skönt att det finns någon som är mer skärpt än jag.

Idag gick jag tillbaka med kvittot i högsta hugg i hopp om att limmet fanns kvar och väntade på mig. Killen i kassan bara skakade på huvudet först men efter att tittat i kvarglömmarlådan* en gång till och jag tydligt påpekat att det var grönt och helt litet så hittade han det!

Och enligt lappen har stiftet fått något skrivet om sig i en pärm. Låter spännande.

Så idag har alltså varit en gladdag. Dessutom strulade kassörskan på närbutiken en hel del (stoppade upp kön helt länge och jag fick betala i omgångar) och i förvirringen lyckades jag går där ifrån med en vinst på 4,50:- och tokmycket varor som Eric bar hem åt mig. Har man flyt så har man, men av vana vet jag att det knappast varar så länge som ens tills imorgon.


*Känns skönt att jag inte är ensam om att vara glömsk. Det faktum att de har en sån låda vittnar ju om att det måste ha funnits minst en före mig som sprungit ifrån något. Storleken på lådan skvallrar också om att det sällan är några stora saker folk springer ifrån.

Nio sätt att gå under

Jag har länge varit medlem på ett gäng sidor där man gör enkäter och sedan får poäng som sedan kan bytas mot pengar eller presenter. Idag fick jag genomföra en jättelång om alla möjliga frågor och alla var helt kluriga. Funderade länge på frågan ovan: Vilka är de största hoten mot samhället i framtiden?

Källkritisk som jag är (och med två pass av enkätundervisning bakom mig) funderade jag en stund på om de menade samhället som i Växjö, Sverige eller världen? Framtiden som i de närmsta åren eller inom en hundraårsperiod?

Nåväl. Styr vi bara upp drogerna och arbetslösheten tror jag hur som att vi är kapabla att överleva vilken epidemi eller krig som helst. Så det så.

Skönt med nio alternativ till en sjugradig skala oxå. Betyder att minst två hot måste vara helt lika. Jösses. Är dock fullt och fast övertygad om att det kommer att gå åt pipsvängen på ett eller annat sätt. En kollaps av det internationella finansiella systemet lät ju inte så lockande det heller. Frågan är bara vilket som går snabbast och är mest smärtfritt?

Arbetsuniform

Skönt att få lite vägledning i modedjungeln när man är helt grön inom bibliotekariekåren till sommaren. Okej för att jag är modeikon* och borde veta själv, men ändå. Kanske inte ska ta det på för stort allvar, hon som har skrivit det är ju inte ens bibliotekarie själv. Borde kanske snegla med mot Linda K?Hur som bör jag uppenbarligen byta stil för i dagsläget har jag ju ingen av de två stilarna. Kanske lite väl mycket begärt som nyanställd att införa sockiplasttrender?


* Nej , H jag ska inte länka igen

Hemmabygge

I en diskussion rörande kaniner fastslog jag att jag helst ville vara en sån där aggressiv och stor kanin som i senaste Wallace and Gromit.

”Eller en sån där Plywood rabbit” utbrister jag och syftar på Playboy Bunny och inser att det inte lät helt rätt. Ganska snart förstår jag mitt misstag. Inte ett rätt ju.

Bara uttalandet i sig visar på att jag har galet lång väg kvar om det nu är det jag vill bli. Får nog hålla mig till varulvskaniner och hemmasnickeri istället. Och Plywood Rabbit lär jag ju hur som vara ensam om att vara och stämmer kanske bättre överrens på mig med tanke på alla snickare jag har i släkten.

Istället för älgjakt

Kanske är det bara för att jag är så oinsatt i politiken som jag tyckte detta uttalandet var så kul. Lite voodoo i politiken skulle helt klart pigga upp. Bara en tidsfråga innan zombisarna dyker upp kan jag tro. Uppenbarligen är det dessutom någon som har det på känn. Dock verkar de börja i Norrland istället för Stockholm vilket jag finner lite märkligt.

Istället för hej

Jaha. Då har tre av mina fyra telefonjack lagt av igen. Inklusive huvudjacket men nätet fungerar fortfarande. Har dock nästan slutat bry mig. Orkar inte med mer teknik som slutar fungera utan att jag förstår varför.

Min enda överlevande telefon (efter åsknedslaget) är nu förpassad till hallen, liksom jag. Ringer någon får jag sätta mig på mitt hårda och stökiga hallgolv och försöka låta bli att låta plågad i luren. Åh jä. Tillbringade nästan en timme liggandes mellan skor och mössor nu ikväll när D, som jag inte pratat med sedan i somras, ringde. Måste verkligen skaffa en trådlös snarast.

Så nu har jag ju ingen nummerpresentatör vilket gör att jag alltid är lite extra nojig var gång telefonen ringer. Förr hände det ju att jag inte alls svarade när det var skyddat nummer – nu har jag inget sätt att värja mig. Hade varit spännande om jag var lite mer vild och galen och vågade svara med något roligare än ”Hej det är Sandra.” På helgons forum la en kille in de sju vanligaste sätten han svara i telefon, i fallande ordning:

1. challa (efternamn)
2. allo vem jiddrar jag med?
3. tja fan! hur i helvete e läget?
4. ja?
5. jag sover (klick)
6. Hallå kungen här.
7. polisen?

Har ju i och för sig länge kört med ”Vad vill du?”-snäsandet som hälsningsfras till Lasse. Får se om jag nu kan gå ett steg längre och tänka ut några nya. Trean låter riktigt trevlig i mina öron och nog den av dessa sju som är mest jag.

Nåväl. Fram för mer variation! Dock inte när jag ringer andra, det bara förvirrar. Särskilt det där korta ”ja?”.

Prunusinvigning

Under ceremoniella former invigdes idag Prunus. Själva resultatet blev väl rätt ljummet, i dubbel bemärkelse, men resan dit, det vill säga att lära sig hur maskineriet fungerade, var både spännande och innehållsrikt.

Till en början var vi två som försökte förstå instruktionerna som var skrivna på tattig svenska. Innan kaffet hann bli klart hade vi hunnit bli tre, vilket förvisso inte alls säger något om hur lång tid det tog.

Först skulle maskinen rengöras, vilket innebar att den skulle genomköras med vatten. Efter att ha tryckt på rengöringsknappen skulle vattnet, enligt instruktionerna, flöda vilket gjorde att jag krampaktigt stod och höll en burk beredd att fånga upp varenda droppe. Mullrandet som maskinen frambringade fick mig dock att kasta både mig själv och burken genom halva köket i hopp om att överleva. Jag anser det fortfarande vara ett under att alla inblandade klarade sig med livet i behåll.

Det visade sig vara någon lite filterbeståndsdel som var betydligt mer avgörande än vad det först verkade. Och att flödandet bestod av ett stilla strilande.

Överlag var instruktionshäftet under all kritik. Sverker hade utan tvekan skrikit högt av raseri om det var han som köpt den. Den innehöll information om att filterhållaren skulle dras åt i 64 grader åt höger (hade räckt med ”dra den så långt det går”) samt fyllas med 12 gram kaffe (vilket absolut inte säger mig någonting.) men knappt någonting om hur man sätter ihop maskinen och i vilken ordning knapparna ska tryckas på. ”Det här var hela beskrivningen om hur man bereder skummad mjölk till cappuccino.” står det utan att det egentligen alls har stått något innan om hur man ska gå till väga.

Men vi var kreativa. Och modiga. Efter sju djupa andetag, nedräkning samt några snabba sidohopp till skydd lyckades jag ändå prestera två och ett halvt glas latte efter stort moraliskt stöd från de andra två.

Ja och sen blev då kaffet ljusbrunt istället för svart och mjölken ville alls inte skummas så mycket, fast det berodde nog mest på min rädsla att alls befinna mig i närheten av maskinen. Så resultatet blev ljummen mjölk med en nyans av kaffesmak. Lite socker som smaksättare löste dock problemet för Socker-Sandra och hennes två vänner. Nu ska jag bara samla mod att försöka ge mig in i kamp med maskineriet igen. Nästa gång med skyddsutrustning och betydligt mer kaffe i filtret.

De luxe

Igår minglade jag och Eric och undersökte pulsen på delar av Växjös uteliv efter att ha försökt tvinga i oss en flaska av det suraste rödvinet på länge. Om man bortser från att vissa pojkar i vita spetsiga skor helt förlöstes av Traktors medryckande musik och obstinat skrek ”Freedom” hela tiden (blandade de månne ihop balkanmusik med skotsk folkmusik och drog paralleller till allas vår Gibson eller är det snarare jag som har missat något?) så var kvällen ovanligt lugn.

Vi tävlade lite i hur många vi kände. Eric hälsade på två bekanta till vänner samt pratade lite med en vän till en vän och jag hade en längre konversation med en före detta slav till mig. Hon själv valde dock benämningen hovdam.

Erics bekanta omnämnde mig i meningarna:

”Men detta är en ny pärla?” vilket egentligen betydde ”Men detta är inte A eller någon av hennes vänner?”

samt

”Åh så detta är Socker-Sandra?”

Ler fortfarande åt det andra uttalandet. Känns lite som jag är Sandy Candy med hela svenska folket, eller åtminstone väl valda delar av det. Flickan i fråga känner nog dock inte till att det är jag som är Sandy Candy utan syftade snarare på att det var jag som hade överlevt en vecka utan socker tillsammans med Eric under detoxen. Är nästan så jag funerar på att byta och kalla mig Socker-Sandra istället för Sandy Candy. Låter galet bra och fungerar säkert bättre, i alla fall på den nationella marknaden.

Jag är Lena

Jag är helt svag för test av alla de slag. Detta hittade jag genom Linda K.

Och nog känner jag igen mig lite. Nu gäller det bara att jag börjar sy mina egna kläder också.

Uppföljning

Uppenbarligen finns det någon på min gata som lyssnar på sin mamma i alla fall.

Alla får påsar

Jag har mot min vilja förvandlats till en baglady. Avsaknaden av cykelskjul i kombination med att äga en cykel med små hål i sadeln i världens regnigaste stad (tätt efter London och eventuellt även Dublin enligt egen erfarenhet) har lett till att jag var morgon måste lägga en stor del av min sparsamma morgonenergi på att hitta en påse att trä över sadeln för att slippa komma till resans mål (oftast skolan) med mystiska blöta fläckar på innanlåren. Jo, jag är så pass smart och framåttänkande att jag har påse på även på natten och resten av dygnet men den påse som sitter på är i nio av tio fall åtminstone daggvåt och oftast har till och med små pölar bildats i påsens veck. Lönlöst med andra ord.

I och med att jag bara har ork nog att släpa ner påsar och aldrig ta upp våta till lägenheten igen (jag bor ju faktiskt på andra våningen) har jag nu en på sadeln och minst tre på pakethållaren. Tänker att de kanske torkar eller att andra kanske vill ha. Det verkar nämligen så, för när jag i början av regnperioden bara hade en snoddes den allt som oftast, tror jag i alla fall. Jag svor länge över den som tagit den fina med röda blommor som jag fick i hälsokostaffären. Två dagar senare såg jag av en slump en oroväckande lik påse liggandes i grannens rabatt. Att rikta ilskan mot mänskliga tjuvar är dock betydligt mer givande än att anklaga vinden för både det ena och det andra. Samlad aggression vet vi ju alla bara är hälsosamt.

Jag ringde för några dagar sedan och gnydde över mitt miserabla leverne inför min kära mor häromdagen. Den största dosen gnäll berörde givetvis avsaknaden av bredband och då fick cykelproblemet också ventileras lite när jag ändå var igång med min klagolåt. Jag poängterade även att snön snart kommer och då kommer hela cykeln begravas och rosta igen. Hennes tips var att klä in hela cykeln i något, typ en pressning. Varje dag. ”Det tar ju i och för sig lite längre tid att komma iväg på morgonen”, filosoferade hon, ”men det skyddar ju.”

Det värsta med detta är att det typ är det bästa förslaget hittills. Att ta in den över vintern och ställa den i källarförrådet är helt uteslutet med tanke på att där redan är överfullt och staplat (eller snarare inkastat) hela vägen upp till taket. En cykel som kronan på verket är inte att tänka på.

Så nu står pressening på inköpslistan. Alternativt kopiösa mängder kläder, för det är klädaffärspåsarna som är de bästa. Lite tjockare och stabilare plast än matkassarna. Modeikon som jag är röstar jag nog ändå på det sista tills vidare även om det inte kommer att skydda mot rostig kedja till vintern.

Återuppståndelse

Nej, jag har inte gett upp bloggandet, även om det kan verka så. Äntligen har jag fått tillbaka bredbandet efter att ha varit utan sedan förra lördagen. Nästan tio dygn utan uppkoppling. Detoxfastan var inget mot denna prövning.

Så vad har jag gjort med all denna tid jag plötsligt fick över?Jo, visst har jag läst några av de där böckerna och städat samt haft pysselkväll i goda vänners lag en gång men mest har jag:

stirrat in i väggen, stått och velat mellan olika telefonmodeller på Clas Ohlson (åskan tog ju två telefoner från mig också när den ändå var i farten) utan att köpa någon, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, försökt få tag på vänner som uppenbarligen inte har tid att träffas, dragit fram alla mina bortglömda pyssellådor och stökat till, haft ångest, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, hatat Bredbandsbolaget som inte verka se det med lika stor dos allvar som jag att allt drar ut på tiden, önskat fylla, tittat om readylampan på modemet börjat lysa, ringt mamma och nästan snyftat, ätit kopiösa mängder muffinssmet, slötittat på dåliga program på tv, funderat på att plugga men aldrig orkat, känt mig världsfrånvänd samt tittat om readylampan på modemet börjat lysa.

Så ni har inte missat något. Hade jag bloggat hade det likväl bara varit bitterheter. Fast hade jag bloggat hade det inneburit uppkoppling och således inga bekymmer.

Nåväl.

Jag är tillbaka nu efter mycket om och några stycken men.
Halleluja!

Oförändrat läge

Jag är fortfarande utan nät hemma. Jag har fått reda på att blixten slog ner hos grannhuset och de är samtliga utan tv och dator nu så jag antar att jag har haft tur i oturen.

En elektriker var och knåpade lite igår men hittade inget fel - eller jo, fel hittade han men ingen lösning. Och någon tekniker från Bredbandsbolaget har jag itne hört av trots flera samtal till dem.

Fan.

Och inget annat vettigt får jag gjort. Ligger mest och är bitter över alla olyckor som drabbar mig. Att vara utan nät är värre än jag trodde, vilket i och för sig visar vilket otroligt galet liv jag lever.

Nåväl. Kö till den offentliga datorn.
*försvinner*

Blixt och dunder

I lördags åskade det. Inte alls sådär lite lagom utan verkligen med massor av blixt och dunder. Smällarna var så höga och ljusskenet så starkt att jag inte ens pallade med att vara i vardagsrummet. Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än åskan som på något vis uppfyllde hela rummet.

Det var inte det att jag var rädd, i alla fall handlade det inte om en rädsla för att dö eller att hela huset skulle brinna ner, utan mer den där oron och obehaget jag alltid får av åskväder.

Jag minns de där sommarnätterna för hundra år sedan som spenderades i farmor och farfars sommarstuga. Hur vi alla vaknade när det åskade, tog med oss våra täcken och tassade ut i vardagsrummet där vi halvslumrandes bökade ner oss i soffan: de, jag och mina två kusiner. Där satt vi och tittade ut mot havet genom de gigantiska fönsterrutorna och följde blixtrarnas dans över havet som oftast var vilt och galet. Då var det ingen oro utan bara gemenskap och spänning. Nu var jag istället ensam och bara irriterad över att behöva stänga ner datorn och dra ut alla kontakter.

Jag funderade lite på hur orolig man egentligen behöver vara mitt i stan, att det väl främst är ute på landet som allt brakar samman. Strax efter det smällde det till i hela huset och min telefon började tjuta. Det var den där uppkopplingstonen som lät hela tiden fast högt, precis som om det vore en högtalartelefon, vilket det inte är. Fan. Troligtvis är den sönder nu. Är evigt tacksam att jag åtminstone drog ut sladden till modemet redan vid andra åskknallen.

Ovanstående skrev jag i lördags, bortsett från första meningen som istället började med ”Ikväll”.

Hur som.

Nu är det måndag och sedan i lördags har jag varit utan Internet. Okej att jag var duktig att stänga av datorn och dra ut modemet, vad hjälper det när allt ändå brakar samman? Blixt och dunder står helt klart på min hatlista från och med nu. Och egentligen även Bredbandsbolaget som inte kan se något fel och behöver fem arbetsdagar till sitt förfogande för att hitta en tekniker, eller för att få honom att hitta hem till mig kanske. Vad vet jag? På fem dagar hinner man ju hur mycket och hur långt som helst enligt min mening.

Fast då krävs uppkoppling. Känner mig som en krympling nu och blotta vetskapen om att detta vakuum kommer att kunna vara veckan lång gör mig helt darrig. Jaha, dags att hora runt bland mina vänner hela veckan i jakt på Internet, precis som de där två rysliga veckorna i somras. Bävar.

Och nej, jag är inte rolig nu, bara bitter. Fan ta teknik som inte fungerar och som jag inte kan laga själv (dvs. all teknik som är mer sönder än att det går att åtgärda med hjälp av nya batterier).

Jag har i alla fall en telefon som lever av tre möjliga och den som överlevde gjorde det för att den inte var inkopplad och det var den inte på grund av att den knappt låter när den ringer. Så: är ni lika uttråkade som jag eller har lite medlidande över mig och vill höra mig gnälla och klaga lite på ovan nämnda händelser får ni gärna ringa. Nu när jag inte kan sitta vid datorn lär jag ha sjukt mycket tid över för telefonsamtal.

Ur funktion

Sandra är utan Internet sedan gårdagens åska snodde det. Så hon lever men kan inte blogga och är galet rastlös.

Så nu vet ni.
Hon hälsar.

Undertecknat Supplejangen

Annons

Nu har jag bestämt mig för att rensa lite i bokhyllorna. Det är liksom ett måste med tanke på att böckerna bara blir fler och fler och alla böcker redan ligger staplade så knappt hälften syns. Är dock galet svårt att skiljas från dem även om jag inte ens gillar de flesta av de jag försöker sälja. Och så är det en hel drös med kurslitteratur från mina hundratals år som studerande.

Nåväl. Om det mot förmodan finns någon som har plats över i sin bokhylla så kan ni ju alltid hojta och få en liten lista över halvkassa titlar som jag vill bli av med.

Knepig matematik

De senaste två veckorna har jag fått subventionerat pris av samhället. Det började med den där latten jag fick gratis förrförra veckan. För att göra historien kort tog servitrisen bara betalt för baguetten och inget för latten. Jag påpekade ändå att jag skulle ha en latte också när jag fick tillbaka för mycket i växel och allt jag fick till svar var ”Ja, jag vet” och då är ju inte jag den som ställer till med en stor scen om hon nu vill bjussa.

Jag trodde att det var en sån där engångsföreteelse men icke. På bokmässan såldes tidskrifter billigt. Köpte två för det sammanlagda priset av trettio riksdaler. Jag lämnade fram hundra och fick nittio istället för sjuttio tillbaka. Jag kan i och för sig erkänna att jag var lite ful där för jag såg det och egentligen tror jag att tidningsförsäljerskan också såg det för hon ryckte liksom till när hon sträckte över pengarna till mig, men jag rättfärdigar mitt beteende med det – att hon ju såg och hade möjlighet att rätta till. Och de tjänade nog ändå så det räckte för det var många som köpte och jag tänkte att jag fick passa på för det är sånt som aldrig händer.

Men så i samma veva handlade jag kvällsmat i en affär i Göteborg och kassörskan sa ”fem kronor tillbaka” och ur den där maskinen trillar det två och ja, enligt kvittot skulle jag bara haft en. Även denna gång log jag bara stort och behöll vinsten.

Och så på McDonalds nu i dagarna så beställde jag två cheesare, en liten cola och paj vilket kostar tio kronor styck. Först säger hon fyrtio men sen slår hon lite på kassan när hon kommer tillbaka med mina grejer och då säger hon plötsligt trettiofem istället.

Så nu sitter jag här och funderar vad jag ska göra med de femtio kronor som jag allt som allt har fått och bävar lite för att samhället kanske ger igen nästa vecka och kör med överpriser istället. Märker jag att jag blir snuvad på minsta lilla krona tänker jag hur som köra med köpstopp ett bra tag till trenden kanske vänder igen.

Fast tills vidare ska jag nog passa på att shoppa, samt skicka in det där klagomålet till SJ om att vi fastnade i Värnamo i evigheter på hemvägen från Göteborg. Fast jag misstänker starkt att det är just där trenden kommer vända – den biten av samhället ger ju en sällan för många kronor tillbaka.

Dagens serietips

Idag läste jag ut Nina Hemmingssons Jag är din flickvän nu. Har läst hennes serier på Aftonbladet redan innan och även om jag inte skrattade på var sida så var det åtminstone på de flesta. Älskar hennes mörka humor. Efter att ha träffat henne på bokmässan funderar jag dock på hur självbiografisk serierna är. Hon utstrålar inte alls samma dåliga själkänsla och ångest som tjejen i serierna. I mitt exemplar ritade hon ett ufo och ett hus vilket jag fortfarande funderar på hur jag ska tolka. Får bli nattens grubbleri.

Ny vanebildande drog

Tjugosju böcker blev det visst som följde med mig hem från Bokmässan, i sällskap av en hel drös tidskrifter och broschyrer. Eller egentligen var det tjugoåtta, men den sista är en present och ska således inte bo i någon av mina bokhyllor.

Snubblade över en underbar sida inatt då jag skulle lägga in mina nyförvärv. Den heter LibraryThing och fungerar som mitt egna lilla offentliga bibliotek. Är galet smidigt då man kan importera poster direkt från Libris, i alla fall ibland. Trilskas tyvärr lite. Jag är ju dock skolad i hur man lägger in bokposter korrekt så det är inte så ansträngande.

Jag har insett att jag omöjligen kan lägga in alla mina tusentals titlar utan får börja från här och nu – i alla fall tills vidare. Så nu ligger mina tjugosju nyaste här. Lyckades hacka ihop en liten ruta att ha här på bloggen också som visar de senaste köpen. Misstänker att den kommer att uppdateras med jämna mellanrum.

Så nu sitter jag här och pular med katalogiseringen och försöker febrilt förtränga den där intervjuuppgiften som visst ska vara klar till imorgon.

Klipska funderingar

Aftonbladet slutar aldrig att förvåna, eller kanske jag snarare ska säga världen vi lever i, om man nu utgår från att Aftonbladet levererar sanningar.

Idag lockades jag in på nätupplagan efter att jag fått reda på att Teleborg var under bombhot. Verkar dock inte ha varit på allvar med tanke på att det inte dykt upp fler detaljer och nästan ett halvt dygn har gått. Troligtvis var det nog någon skoltrött elev i den närliggande högstadieskolan som hellre ville ut i det fina vädret än att ha matteprov, eller något i den stilen.

Klickade mig dock vidare till en liten notis som gjorde mig upprörd – om engelska mödrar som langar onyttigheter till skolbarnen. Jösses. Man undrar ju vilka dessa damers argument är. De lär inte ha MVG i näringslära hur som.

För övrigt har jag blivit kallad klipsk av Timotej-Tommy idag. Drabbas dock knappast av hybris men i brist på övrigt smicker idag får jag ju ändå skryta lite om det. Troligtvis var det likväl bara en nödlögn från hans sida för att ha något att säga om mig.

Idag skulle allvaret ha börjat. Det får nog börja imorgon istället.

Ögonblick

Det är lätt att man ångrar att man inte tog fler och bättre kort på resor. Just nu länner jag så. Hela bokmässan var uppenbarligen i en mer eller mindre tät dimma, troligtvis på grund av kombinationen att jag var för blyg för att använda blixt och att allt rörde sig.

Men detta är ändå några smakprov på vad jag har upplevt de senaste fyra dagarna:

Vardag

Så här tredje mässdagen börjar även detta livet bli vardag. Vi har våra rutiner - äter på samma tider, besöker i princip samma montrar och besvarar ständigt samma frågor (som förvånansvärt sällan berör något som har med Växjö universitet att göra utan oftast är frågor om vägen till andra montrar).

Några ögonblick är dock utöver det vanliga:

¤ Geffenblad hälsar igenkännande på oss i vimlet. Uppenbarligen gjorde jag intryck som hennes största (och äldsta?) fan.
¤ Kvinnan som kom fram till montern för att fråga om vi trodde att det fanns något system bakom monternumreringen. Jag som blivande bibliotekarie vet inte ens om jag klarar av att leka med tanken att de helt slumpmässigt valt nummer och bokstäver: "Nä men om vi lägger montern B06:61 bredvid A03:19. Verkar smart." Dock verkar det som att få har förstått att det är bokstav- och nummerföljd, i alla fall med tanke på hur vilsna alla verkar vara.
¤ Linda Rosing hade mycket mer att göra idag än igår. Vet inte om jag ska vara glad för hennes skull eller bara bäva över mänskligheten.
¤ David som jag läster litteraturvetenskap med för massor av år sedan stod plötsligt vid montern. Männskor från det förflutna är oftast spännande att se igen, speciellt när det är oväntat.
¤ Jag bidrog med en tanke om framtidens bibliotek, fick därför vara med i en utlottning och vann Stora högläsningsboken. Det ovanliga med detta är det faktum att jag aldrig vinner något.
¤ Efter mässan träffade vi en trevlig tös som jag lärt känna via nätet och som passade på att visa oss Göteborgs porr- och antikgata. Kändes som en spännande kombination. Vi avverkade hela Göteborg genom att dricka öl på haket Sejdeln. Nu har vi sett allt utom Göta älv.

Min nästan-pojkvän Carl-Einar lös med sin frånvaro och likaså Jessicas Bobban. Kanske därför vi har varit lite trötta och låga idag. Imorgon är det sista arbetsdagen och en lång resa hem och på måndag börjar verkligheten igen vilken till största delen består av didaktik. Jä jä.

Betuttad x 3

Okej jag vet att jag vitt och brett har berättat att det är slut mellan Häckner och mig, då jag inte längre finner honom rolig. Idag mötte jag dock privatpersonen Häckner i vimlet och efter den intensiva blick han gav mig i kombination med ett vackert mjuggleende har han än en gång en plats i mitt hjärta.

Så nu letar jag efter honom och tänker samla mod till mig att fråga om han kan visa mig och Jessica det sanna Göteborg eller något annat rafflande och intresseväckande som får honom att förstå att en kväll med mig/oss är det bästa han kan ägna sig åt just nu. Jessica är dock lagom intresserad eftersom hon själv har talat osammanhängande de senaste timmarna efter att ha sett Bobban smyga omkring, han som inte ens skulle vara här!

Jag och Jessica är med andra ord fjortisbetuttade. Den tredje dosen betuttning är av ett annat slag - Linda Rosing signerade böcker mitt emot vår monter. Eller ja, det var meningen men nästan ingen kom. Bara typ tre kåta karlar på 45 minuter.

Dagens fast gårdagens

Dagens...

...oro: Den barska polisen som skapade lite oro i min och Jessicas själar.
...drummel: Jag som i smyg försöker ta bilder av kändisar i deras "naturliga miljö" och bara lyckas ta bilder på vanlig pöbel som ställer sig mellan mig och kändisen alternativt att kändisen kollar frågande på mig när jag gömmer mig bakom bokhyllor och ställ.
...insikt: Små männsikor (typ dvärgar) gillar böcker. Eller kanske bara mässor.
...moralfråga: betala spårvagnen eller ej?
...experiment: Vem tar sista dumlen ur skålen?

Mitt bland poliser och kändisar

Första dagen på mässan och redan har jag hunnit göra några poliser halvupprörda samt träffat min största idol: Lotta Geffenblad. Stammandes lyckades jag få en autograf och Jessica berättade att jag hade högläsning ur Astons stenar för alla som besöker mig, vilket verkade göra henne glad. Och sen har vi hittat fejktatueringar med Guillou och Levenggod som jag kommer fästa på lämplig plats när saknaden blir för stor.

Är trött. Har dock hittat ett vip-rum för oss utställare med gratis kaffe och fritt Internet. Ren lyx. Så här ska bli bloggande av – så länge det nu inte sprider sig om vip-rummets existens så det blir lång kö till datorerna.

Andra kändisar vi stött på: Jan Guillou, Fredrik Belfrage, Mark Levengood, Tomas Bolme, Björn Ranelid och så vår egen Tommy "poeten" Olofsson så klart.

Eventuell semester

Ja nu åker jag på äventyr i arla morgonstund och kommer hem söndag kväll. Får se om det ges möjlighet till bloggning eller ej i Göteborg. Om inte annat så lovas det lite kändisskvaller på söndag. Ska i alla fall göra mitt bästa.

Dagens absurdaste

*telefonen ringer*
- Hej det är Sandra
- Ja, hej det är (här säger han ett egennamn och ett efternamn följt av ett företagsnamn som jag i förvirringen inte uppfattar) från Jönköping. Jag skulle bara meddela att vi kommer och levererar pellets till er nu.
- Eh, nej det tror jag inte.
- Inte?
- Öh, nej?
- Nähä. Då har jag nog ringt fel nummer.
- Ja, jo.
- Okej. Hej då.
- Hej.

Funderade sen i efterhand om jag var dum som ratade ett parti pellets från Jönköping. Kanske hade varit bra att ha till något, eller hade jag kunnat sälja det vidare till den där som verkligen behövde det för ett blygsamt överpris. Hade ju varit välkomnande pengar nu när det vankas bokmässa. Hade dock blivit jobbig stämning om det inte var betalt i förväg och hyresvärden hade nog blivit gnällig över att ha tomten full av pellets. Han kunde dock sett det som ett befogat straff efter hans ombyggnad när han rivit cykelskjulet vilket har lett till att jag numer får leva med evigt vattenfylld sadel.

Ännu absurdare kändes det när jag märkte att numret inte ens finns på Eniro. Mystiken tätnar.

I väntans tider

Nöden har ingen lag som bekant. Efter att ha stått och väntat på Lisa i tjugo minuter blev vi tvungna att cykla utan henne för att själva inte komma allt för sent till vårt gruppmöte. Hon svarade inte på hemtelefonen och mobilen hade hon glömt på främmande ort (nja, främmande och främmande men annan än Växjö hur som) och därför var enda möjligheten till eventuell kommunikation att leka MacGyver genom att tillverka ett meddelande till den eventuellt eftersläntrande Lisa. Efter att ha fått ett papper ur Jessicas block och skrivit ett lagom kryptiskt meddelande bidrog vi båda med vars ett vältuggat tuggummi som fick fungera som tejp. Var kanske för lite sprängningar och bomber i operationen för att MacGyver skulle ha blivit nöjd med vår insats, men det var likväl han som var (och alltid har varit) vår förebild, i alla fall min. Och så kanske en släng från Nancy Drew-spelen som har gjort både mig och Jessica till effektiva pussel- och problemlösare. Den som säger att man inte lär sig något av datorspel vet inte vad han/hon talar om.

Och slutet på historien? Efter att ha oroat mig halva dagen över alla hemskheter som kunnat hända min vän hittades hon helt levande (om än med en uns huvudvärk) under lunchen. Hon hade helt glömt bort oss och till på köpet tagit bilen istället för cykeln, dagen till ära.

Så mycket för en hjälteinsats.
Och lappen låg under lyktstolpen på tillbakavägen. Prydligt vikt två gånger.

Mental förberedelse

Idag började jag den mentala förberedelsen inför bokmässan, vilket främst innebar att fundera på packning samt vad jag inte vill missa när jag är där. Insåg att jag inte vill ha något med mig mer än en tom väska att fylla samt att jag inte vill missa något. Dock orkar jag knappt titta i mässkatalogen. Har bara den på datorn och det blir för mycket skrollande. Får vänta tills jag är på plats och därefter ringa in flitigt – hur mycket jag nu hinner se, jag är ju trots allt där för att jobba.

Har funderat lite hur det blir med bloggandet också. Funderade först på om jag skulle göra fyra inlägg som någon välvillig vän sedan fick publicera åt mig men jag insåg att det bästa är att helt enkelt ta bloggsemester och råkar jag sedan snubbla över en dator med Internetuppkoppling så skriver jag ju. Annars får jag ta igen det när jag kommer hem istället.

Och ja, jag vet att det här med ”en om dagen” har varit helt heligt för mig sedan start men så här i cowboysar-inspirerade-skors-köpar-tider kan vad som helst hända och detta är bara ytterligare ett bevis på det.

På torsdag åker jag. Sen får vi se vad som händer.

Val och åter val

Min innehållsrika dag har bestått av följande händelser:

1. Vaknat helt sent av att Lasse ringde och ville diskutera tal, främst sambandet mellan talet tre och sju.
2. Irrat omkring på cykel ett tag i jakt på min vallokal.
3. Slickat igen tre kuvert.
4. Pluggat lite halvhjärtat.
5. Spelat datorspel med en lite större del av mitt hjärta.
6. Lekt med Eric, som mutade mig med fotbollstårta för att få kolla lite på valvakan.

Jag tänkte först inte alls nämna valet här i bloggen, då alla andra redan sagt allt som finns att säga om allt det där. Jag var uttröttad på allt valprat redan för flera veckor sedan. Kraften har liksom gått ur mig, men det hör väl söndagar till.

The botten is nådd

Det är allmänt känt att jag hatar spetsiga skor och alltid har gjort.

Nu äger jag ett par.

Dessutom är de lite sådär cowboyaktiga och verkligen inte min stil. Inte den stil jag trodde mig ha i alla fall. Jag måste vara sjuk. Vet dock inte om det är fysiskt eller psykiskt men jag försätts i chock av blotta tanken på vad jag gjort hur som. Och troligtvis min omgivning också.

Så fort jag har hämtat mig från chocken ska jag dock bära dem med stolthet. Och sedan ska jag nog skaffa modeblogg. Känns som jag och världen är redo nu. Tendenserna har ju funnits hela tiden.

Hormonstinn på övertid

I morse insåg jag att jag är nästan tio år yngre än jag trodde. Men vi börjar inte där utan från början:

Eric var här igår och som vanligt satt vi uppe till fyrasnåret på natten och spelade. Därför kändes det lite lagom segt att vakna strax efter sju i morse när någon (grannen alternativt hyresvärden) började meka med stege på den gemensamma balkongen för att nå taket där denna någon sedan spontanbankade på taket/väggen i ungefär en halvtimme. Bankandet lät oroväckande likt det spontanknackandet som drev oss till vansinne under detoxen och därför undrar jag i mitt stilla sinne om detta bara är början. Jag borde nog hur som plugga på morsealfabetet med tanke på hur oregelbundna slagen alltid är – troligtvis är det ett budskap som ska förmedlas på något nytänkande sätt, vilket inte uppskattas. I alla fall inte av mig.

Jag är en sådan där rätt försynt människa som sällan gnäller (högt) och försöker tänka på mina grannars bästa mest hela tiden. Ibland vill jag diska vid halv tolv på kvällen men spar disken till dagen efter med tanke på att man faktiskt ska vara tyst vid den tiden.

Och som tack detta.

Alltså – det är inte okej att låta så tidigt om det inte handlar om att rädda liv och det är jag rätt säker på att det inte var tal om idag. Och visst, det kanske är jag som har helt skev dygnsrytm. Jag hade kunnat acceptera lite försynt bankande runt tio men sju är omänskligt. Så det så.

Det mest fantastiska i sammanhanget är dock att allt detta innebär att jag fortfarande är i puberteten, i alla fall om jag ska lita på Aftonbladet som källa, och det har jag inga bekymmer med i detta fall. Den morgon jag vaknar kvittrandes vid sjusnåret (med eller utan hammarslag) vet jag att jetlagen är över och det är hög tid att åldersnoja. Misstänker dock att det är ett stort antal sovmornar till dess.

Hormonfritt alternativ

Angående tigrar

Idag har jag insett det opraktiska i att ha med sig bengaliska tigrar i gummiflottar. I övrigt har jag inte nått några givande insikter.

Råd att minnas

Det här med gamla husmorsknep har alltid fascinerat mig. Var gång jag har stått där med en märklig fläck på tröjan eller vissna blommor har jag önskat att jag kunde lite mer sånt.

Idag skulle jag ha pluggat och städat hela dagen. Därför valde jag att komma på att jag faktiskt äger en gigantisk bok full av just gamla och nya tips och råd. Gjorde det till en legitim handling genom att intala mig att städningen skulle gå lättare när jag väl hade läst alla råden.

Mirakelboken heter Goda råd för alla av Nina Yunkers. Jag kom alls inte långt för varje sida i denna ljuvliga bok får mig att häpna. Några smakprov:

”Avslagen champagne får ny kolsyra när man lägger ett russin i flaskan.”
Va?! Hur då? Mina kemikunskaper är förvisso väldigt begränsade men detta låter som ren magi för mig. Fungerar det även med läsk? Och min främsta fråga är givetvis: hur kom någon på det? Satt denna någon och sörplade lite avslagen champagne direkt ur flaskan en torsdagskväll samtidigt som några russin inmundigades? Och så vips ramlade ett russin ner i flaskan och skumpan blev som ny? Eller skedde allt efter noggranna experiment? Hur många frukter och annan mat hade kastats ner i flaskan innan väl russinet gav den åtråvärda effekten?

”Enkla och billiga cocktailtilltugg gör man av strimlade potatisskal som bryns i ugn och saltas.”
Gäller nog att hålla käft inför gästerna om vad det egentligen är de tuggar på. Känns lagom glamoröst med potatisskal och är man inte ens så rik att man kan köpa hem lite chips, ska man verkligen fylla lägenheten med cocktailgäster och sedan enbart bjuda på lite krispiga potatisskal? Antar att det är på sådana fester som åtminstone alkoholen bör bjudas på för att man inte ska framstå för allt för snål.

Det som är mest fantastiskt är att jag bara har kommit några sidor in i boken. Jag kommer vara helt sprängfylld med tips innan året är slut. Många saker måste dock testas innan jag helt tror på det. Så fort jag kommer över en flaska avslagen champagne kommer russintestet att prioriteras. Känns tryggt att veta att en skvätt champagne, ett russin och lite potatisskal kan hur som rädda vilken halvtråkig kväll som helst.

Invigning

Igår invigde jag lite smått min nya kamera. Idag lade jag över dem på datorn. Har haft batteristrul och duggväder och därför blev det av först igår som den fick följa med ut, även om rundan blev helt kort. Vissa bilder blev lyckade men många blev helt dåliga. Skyller det delvis på sol i ögonen men vet att sanningen är lite mer invecklad än så.

Kontentan är att kameran verkar sjukt bra men har ungefär hundra inställningar mer än jag mäktar med. Ska dock läsa på i instruktionsboken i pluggpauserna hela hösten.

Det första jag ska slå upp är det här med fokus.


(Några av de andra lite skarpare ligger i bilddagboken.)

Före och efter

Gratis är som bekant gott, men sällan vackert. Fick en röd kalender av studentkåren häromdagen som föga föll mig i smaken. Har därför klätt om den så att den behagar mig lite bättre. Ska dock bli intressant att se hur många dagar jag tycker det är fint och funktionellt med guldbandet runt.

Nu får jag bara hoppas att jag genom kalendern får lite skolmotivation. Med tanke på att jag la helgens pluggtid till att knåpa med kalendern istället för att läsa projektbeskrivningar av EU-projekt så kan jag ana att så tyvärr inte är fallet. En kreativ höst kommer uppenbarligen att ha sitt pris. Tur då, att så mycket är gratis.

Ett litet steg fram och så en tusenmilafärd tillbaka

Idag råkade jag se en gammal kärlek på stan, shoppandes med sin nya kärlek. Han såg mig men låtsades inte känna igen mig. Och jag bara log. Det var ju så pass många år sedan nu och en så kort historia att det liksom inte går att gråta över, kanske gick det knappt ens att göra då när jag var mitt i. Men nostalgisk blev jag, det kunde inte hjälpas.

Det är lätt att försjunka i de där illusionerna över hur livet hade blivit om allt hade blivit annorlunda, att se mig själv med andra män, andra vänner, på andra platser. Det är lätt att inbilla sig att det hade blivit bättre fast jag vet att det troligtvis inte är så.

Bortsett från att fabulera ihop parallella liv till det jag faktiskt lever har jag idag spelat datorspel och ätit godis. Mönster är uppenbarligen lite svårare att bryta än jag tänkt.

Bobbannostalgi

...en tydlig gräns mellan rätt och fel
nog på sin höjd existerar i förväg.

Bob Hansson ur Heja världen!

Idag besökte Bob Hansson min lilla stad, men jag var inte där. Jag satt hemma och åt lax istället och läste lite i Här ligger jag och duger. Jo, jag vet att Bobban ska upplevas lajv och alls inte är lika omvälvande att läsa som att se, men en intensiv skoldag gjorde att jag helt enkelt inte hade ork kvar. Gruppindelningar tär på krafterna, uppenbarligen för alla inblandade.

Jag såg Bob Hansson första gången på ett Ungt val-möte någon gång på gymnasiet och blev helt betagen. Han var ju först med att åla sig på scen och skrika dikter och det var uppenbarligen något jag gillade, då som nu. Efteråt kom han ut och ställde sig i närheten av mig och mina vänner och jag försökte försynt charma honom vilket gick åt helvete. Min kompis Martin distraherade genom att slita av sig tröjan för att visa sin nya tatuering på bringan för Bobban vilket blev det fortsatta samtalsämnet för kvällen dem emellan. Sen dess har jag inte fått några fler chanser att flirta mig in hos karln och tonårsförälskelsen har väl svalnat en del och den dog nästan helt när han visade mig halva sin röv för två år sedan i Göteborg. Det var en händelse som till och med fick the Slyna att mildra sitt trånande.

Snart är det dags för bokmässan i Göteborg igen och jag och the Slyna ska jobba i monter samt smyga på kändisar i pauserna. Att Bobban inte är där i år kommer att kännas lite tomt, han har ju ändå varit någon form av höjdpunkt för oss tidigare år, med eller utan rövvisning. Troligtvis borde jag ha gått och sett honom idag, för att få min årliga dos. Lätt att vara efterklok nu när man sitter här och är överpigg på kaffe.

Ny koffeinskummare

Nu har jag köpt mig en ny cappuccinomaskin. Den heter Prunus och med ett så ståtligt namn kan det inte bli annat än bra. Jag har ju en redan sen innan men den har krånglat lite på sistone (läs: senaste året) så nu ville jag lyxa till det lite och skaffade en ny fast den kostade en halv förmögenhet.

Den som vill ärva en bättre begagnad Butler Royal helt gratis och utan förpliktelser får gärna höra av sig. Ibland fungerar bara bryggaren, ibland bara skummaren och vid enstaka fall båda två. Och den är rätt snygg och ger ditt kök lite ökad status. Kanske.

Nåja. Annars blir det tippen.